Som alla trogna läsare vet är jag alldeles gräsligt självupptagen (och har dessutom ont i halsen) den här helgen, men Enligt O är värdinna för en debatt om bloggning, inflytande, länkning och status. Den följer upp inlägget hos En bokcirkel för alla, som Bokmania och jag själv kommenterat tidigare, och a fraction of the web tog upp till diskution i fredags.
Min egen egoistiska inställning till bokbloggandet har jag således redan redogjort för, och det blev många positiva kommentarer till det. Många bloggar (mest) för sin egen skull, och de flesta verkar vara rätt överens om att det är svårt att kategorisera alla bokbloggar(e) på rätt sätt.
Jag ska inte utveckla frågan så där hemskt mycket mer tror jag, även om det givetvis finns en del att säga. Det här är ett område som var och en som bloggar funderar över, antingen det främsta bloggsyftet är att minnas vad man läser, att utbyta tankar om det man läser, att få en rimlig chans att få gratis recensionsex, att stimulera andra till läsning, att lobba för sina älsklingsböcker, att bygga en portfolio av tyckartexter för att öka sina jobbchanser i kulturbranschen, eller bara för att man tycker det är så himla kul att skriva ner baksidestexten på böcker som har en snygg framsida.
Det kliar lite i fingrarna på mig att kasta mig in i en hejdlös kategorisering av låg- och högstatusbloggar, men det är en diskussion som lätt skulle kunna bli väldigt elak, om än rolig, så den ska jag spara till något väl valt samtal mellan några bokbloggarögon. Däremot är det intressant att fundera över vad det är som ger hög status i bloggvärlden – nämligen att vara mycket läst. Det blir man inte nödvändigtvis genom att skriva de mest initierade bokrecensionerna. Mitt huvudsakliga bidrag till O:s inlägg är kanske just det: ska man diskutera fina bokbloggar, eller bloggar med status?
Angående recensionsex-frågan finner jag det här gästinlägget hos Mymlan tankeväckande för alla som funderar över erbjudanden som kommer till bloggarna. Det är Tea på bakbloggen Söta saker som försöker sätta ett pris på den tävling som hon erbjuds utlysa på sin blogg. Här diskuterar Tea på sin egen blogg hur man ska ställa sig till annonser och samarbeten. Läs gärna kommentarsfältet, där mycket intressant yttras. Hur och när och med vem och varför ska en blogg samarbeta? Är det rimligt eller inte att man får någon slags ersättning (i pengar framför allt) tillbaks för allt det engagemang och all den tid som man som bloggare lägger ner?
Vad tror och tycker ni? Borde inte fler bokbloggare nischa sig och sy ihop samarbeten med förlag och författare? Hur tror ni det ser ut om fem år?
Jag har också (lite till min egen förvåning, faktiskt) funnit att min inställning till recensionsexemplar numera ser ut så här:
a) Jag skulle nog kunna tänka mig att skriva efter recensionsexemplar på böcker jag verkligen ville läsa, om jag bara inte var så lat. Å andra sidan skulle jag i så fall endast skriva efter sådana böcker som jag gärna vill läsa, och jag köper och betalar hemskt gärna för böcker av författare jag tycker om.
b) Jag tackar ja till erbjudanden angående böcker jag verkligen är nyfiken på.
c) När jag upptäcker att det är recensionsdatum för någon bok (genom att den finns med på varenda bokblogg jag läser, och de flesta som jag inte läser), så läser jag nästan aldrig något av dessa inlägg. Jag utvecklar också lätt en aversion mot just den boken. Oftast oförtjänt.
d) Recensionsexemplar – och då särskilt erbjudna sådana – stjäl tid och fokus från de böcker jag verkligen vill läsa. Jag är nämligen helt övertygad om att de flesta av världens bästa böcker inte har kommit ut i år. Nu ska det här inte missförstås helt och hållet. Jag är förvisso lite snobbig. Men åtminstone 20-30 % av de böcker jag läser har utkommit under de senaste 3 åren. Det är en förfärande hög andel, tycker ni inte?
11 kommentarer:
Jag håller fullständigt med dig vad gäller alla punkterna a, b, c och d. Litet grand kan jag förstå hur kul det måste kännas att få ett recensionsex och vara bland dem som skriver om en bok på första dagen. Men jag har ju knappt ens tid att läsa alla de böcker som jag verkligen blivit intresserad av, dem jag plitat ned på min nu åttasidiga vill-läsa-lista under tio års tid...
Av ekonomiska skäl vill jag mycket hellre slippa riskera att känna mig skyldig att skriva snällt om något jag fått gratis. Men nu är det ju så att jag väldigt gärna skriver om teater. När jag började skriva på min blogg för fyra år sedan fanns det väldigt få personer som skrev om teater, och det kändes (och känns) extra viktigt att komma med min åsikt vid sidan om teaterrecensenterna i dagstidningarna. Men på de senaste åren har det blivit så populärt att gå på teater (toppen!) att jag numera kan ha svårt att få biljetter till det jag vill se. Då hade jag gärna velat få en inbjudan med en biljett, inte nödvändigtvis till premiären utan bara någon gång under spelperioden.
Nåväl, de stora teatrarna tar bara sällan notis om mig. Däremot händer det att jag får inbjudningar från mindre scener. Då, när jag sitter framför människor som bett mig att komma för att se när de offrar blod, svett och tårar för några timmars underhållning, då kan det kännas svårt att vara kritisk. Men även då försöker jag att vara riktig ärlig. Om något inte är bra, så vill jag hellre att de får veta det så att de kan fundera på om de vill göra något annorlunda. Men jag skulle aldrig försöka briljera i lustfyllda sågningar av någon som lagt ned sin själ på regi, scenografi och skådespel.
Redan när jag startade min blogg funderade jag på det här. Jag drömde ju om att vara kulturkritiker och få skriva om allt det jag älskar att se och höra. Vore det inte kul att få allt gratis och serverat? Men jag kände snart att jag hellre stannar på IT-jobbet som jag älskar och använda min lön till att själv betala för att höra, se och läsa det jag är intresserad av, inte vad någon säger åt mig. Och jag lägger gärna några hundralappar i månaden på biljettpriser som betalar lönen åt musiker, skådespelare och andra engagerade.
Jenny: Vet du, du gör mig faktiskt lite avundsjuk med det där teaterbloggandet. Jag läser (eller iaf skummar) ofta dina teaterinlägg, men kommenterar det sällan hos dig. Jag läste dramatik under ett par år på 90-talet, och såg på den tiden (och för all del både före och efter) enormt mycket pjäser, på stora scener och små, amatörsällskap och operadivor. Det är definitivt en kulturupplevelse man inte kan få hemma i soffan, och jag saknar den mycket. När jag flyttade från Göteborg till Skåne tappade jag också flera av de vänner som jag brukade gå på teater med, och det gjorde att det blev mindre (tillsammans med några rent katastrofala upplevelser som jag hade på Malmö Stadsteater). Ska ta igen det med råge när min dotter blir äldre dock (och försöker ta de chanser jag kan till barnteater, men där råkar jag ibland ut för såna bottennapp att jag gråter). Men vänta dig lite konkurrens vad gäller teaterbloggandet så småningom, haha!
Men problemet med att bli inbjuden till teaterföreställningar (av små fria grupper) och sen skriva ner kan jag verkligen förstå. Över huvud taget känns det svårare att skriva ner en teaterföreställning än en bok. Jag funderar på om det har att göra med att boken är beständig, att fler kan läsa den och bilda sig en egen uppfattning om den, om ett år, om fem år, om 20 år. Eftermälet till en dålig teaterföreställning kan man däremot inte kontrollera, och därför känns det viktigare att väga sina ord.... eller?
Vixxtoria, jag hoppas att du kommer iväg på några pjäser då och då i alla fall, och att de är bra! Jag ser fram emot att läsa om dina åsikter. Jag prioriterar oftast teater, för när en pjäs lagts ned har man ju ingen chans att se den igen; det är skillnaden mot film och böcker. (Eftersom jag går på så mycket behöver jag inte bli så besviken när jag ser något jag inte gillar!)
Det är som du säger, har man inte varit på föreställningen kan man inte ta igen det i efterhand. Därför blir varje (negativ) recension så slutgiltig. Och så är det det faktum att det kanske var ett halvdussin personer eller mer som stod och gjorde sitt bästa i ögonblicket - och kanske får en dålig recension för att kritikern hade ont i magen?! Så får det inte sluta! Bättre att det finns många recensioner med olika åsikter!
oj, men man kan ju låna gratis på biblioteket... och strunta i böcker man inte är intresserad av, eller..
Framför allt c och d skriver jag verkligen under på. Det finns inget tristare än att läsa femtioelva recensioner av samma bok. Jag önskar mig större spridning över lag- av "bokberget". Jag är stockkonservativ när det gäller recensionsex- inget för mig, tack. Mest för att det då tillkommer ett krav i min läsning och det spelar ingen roll hur bra jag tycker boken är - nu måste jag ju skriva om den (och det är inte säkert att jag vill skriva om allt jag läser). Samarbete med annonsörer- nej det skulle jag inte kunna tänka mig. Intressant att läsa debatten hos Söta saker. Tack för länken. Jag säger också som Hannele- tack och lov för våra bibliotek!!
Jag har en egen hemmasnickrad policy for rec-ex: far jag en forfragan sa googlar jag boken och kollar om det skulle vara intressant for mig att lasa den, om jag skulle ha valt den sjalv och om jag tror att jag skulle finna den intressant. Om svaren ar "ja" sa tar jag garna emot den. Sedan spelar det for mig ingen roll om jag fick den gratis eller inte - ar den dalig/mindre intressant sa skriver jag det.
Dock ar jag fullt medveten om att det da gor att jag lattare blir positivt installd - jag har ju redan (delvis) valt utifran mitt egna intresse eftersom jag inte ar intresserad av att fa bocker som jag aldrig skulle kunna tanka mig att lasa.
Jag har funderat lite pa att lagga till "Tack forlag XX"i slutet av sadana recensioner, bara for att reda ut eventuella missforstand. Far se om det fungerar.
Hannele: Det finns många sätt att skaffa böcker, men borde man inte i allmänhet också ägna något litet intresse för de böcker man inte är intresserad av? ;-)
Ingrid: Ja, det där massiva bloggandet om samma bok tror jag blir lite missriktat, i alla fall vad mig beträffar. Jag blir t o m lite arg när många bloggar samtidigt om böcker jag gärna vill läsa och längtat efter, för jag förlorar lusten, och har svårt att värja mig, även om jag inte läser särskilt noga alls om det är en bok som intresserar mig (jag vill ju helst inte veta för mycket innan jag läser). Har fortfarande inte hämtat mig så mycket att jag skaffat Lilla Stjärna av Ajvide Lindqvists som det skrevs om förra våren...
Emma: Jag vet inte om man måste skriva just "Tack" i slutet, det låter så tacksamt, och just det behöver man kanske inte vara för att få lov att göra reklam för en bok ;-) Men man kan ju ange att man fått boken från ett förlag, så att läsaren av din recension själv får ta det med i beräkningen.
Bokmania: Tack för lång kommentar, och lite ilska också. Det behövs ibland, men jag tror i det här fallet inte att någon är särskilt arga varken på dig eller på Karin. Det torde vara rätt uppenbart att ni båda bloggar för att det är kul och för att ni vill diskutera böcker. Och om du tror att vi bloggare som inte främst vill verka som läsfrämjare tycker att det är fel att andra gör det, så misstolkar du, tror jag.
Men insinuationer tycker jag inte man ska underhålla. Men jag tror att det här är en debatt som behöver föras igen och igen – det är nya bokbloggar som tillkommer, och förlagen får nya och andra strategier för att marknadsföra sig mot bokbloggarna. Man måste ta ställning på nytt och på nytt till hur man vill att samarbete bokbloggar emellan ska se ut, och vilken roll bokbloggar och förlag har till varandra. Debatten spretar åt lite olika håll, och glider vidare, och så funkar det ju.
Den där med status-bokbloggar var väl något som O slängde in (ordet "elitism" tror jag att jag missat). När jag kopplade till detta var jag både ironisk och allvarlig när jag kommenterade den i mitt inlägg ovan. Jag har av olika anledningar inte lust att offentligt kategorisera de bloggar jag läser och tycker om i hög- eller lågstatusbloggar. Jag läser ju dem för att jag tycker om dem, och jag tycker ofta det finns intressanta korn också hos mindre välformulerade och litterärt bevandrade läsare. Men något rakt samband mellan "låg- och högstatuskategorisering" baserad på om man tar emot recex, är boktipsande eller länkar till andra tror jag inte går att se.
Jag tycker dessutom absolut att vi ska länka till varanda, min målsättning har alltid varit att länka så mycket som möjligt (och jag försöker faktiskt också när jag kan länka till så många bloggar som möjligt), men det är ju en omöjlighet att länka till allt och alla. I den snälla bokbloggosfären är dock länkning i allmänhet rolig, och leder samtalet från en blogg till en annan, kopplar samman tankar om en bok och om andra läsrelaterade frågor.
Det jag vände mig mot i mitt första inlägg i den här debatten var det påstående (som Karin förde fram) och du också tycker är viktigt, nämligen att bokbloggare FRÄMST sysslar med detta på grund av boktipsande och läsfrämjande. Detta är sant för några bokbloggare, men inte för alla. Det var aspekten att folk har olika syften med sitt bokbloggande, som jag ville belysa. (Att även bloggar som främst skriver utifrån egoistiska motiv även fungerar som boktipsande är ett faktum.) Det betyder alltså INTE att jag tycker att bokbloggare som inte vill boktipsa och öka läsningen är bättre eller sämre. Bara annorlunda.
Detsamma gäller recensionsexemplar. För mig finns inget bättre eller sämre i att välja att få, fråga efter, att läsa och blogga om just recex tycker jag. Vi har bara olika inställning till det. (Däremot kan jag föreställa mig att förlagen väger en del bloggar mot varandra när de skickar ut erbjudanden om recex.)
Frågan om huruvida det är rimligt att man mest skriver om böcker man tycker om tycker jag dock är väldigt intressant. Kopplad till den är frågan om att be om recex som man är intresserad av. Jag kan inte se varför man som enskild bloggare och privatperson som bloggar av sitt hjärtas lust och godhet skulle behöva göra på något annat sätt, men i ett större perspektiv (dvs vilka böcker som lyfts fram) är det så klart värt att diskutera vilka böcker det är som får mindre utrymme.
Ja, "tack"later kanske lite val... Det tar jag nog bort.
Ja, det var jag som använde ordet elitism. När jag blir irriterad blir jag ofta det med besked, men det går snabbt över och jag menade inte annat än att föra debatten vidare. Mest blev jag förbannad på att debatten som Karin startade och Bokmania därefter fortsatte handlade just om länkning och sedan blev en debatt om huruvida bloggar som tog emot recensionsexemplar var sämre än andra och huruvida det ens gick att vara objektiv eller såga om boken var gratis. Intressant förvisso att diskutera recensionsex, även om vi gjort det några varv nu, men att det ska ställas krav på bokbloggare att såga med jämna mellanrum och undvika populära böcker fick mig att muttra om elitism.
Lite kul är det att skapa debatt, men jag hoppas att det inte sitter arga bokbloggare och hytter mot mig i tysthet. Bättre då att säga att de tycker att jag är galen och gärna tala om varför jag har fel, det tål jag!
Apropå procent förresten så tror jag att ca 1/3 av de böcker jag läste förra året var nyutgivna. Många av dem recensionsexemplar. Sågade jag? Inte mycket. Gör det mig till en sämre bokbloggare? Nej det tycker jag inte. Jag sågar inte för sågandets skull.
Skicka en kommentar