Vet ni, idag har något så ovanligt trevligt inträffat, som att jag har kommit över den sista delen i en bokserie. Jag har letat efter den här boken i åtminstone 20 år. Äventyrens ö, heter den, och är första delen i Enid Blytons så kallade Äventyrsserie.
Åtta böcker ingår sammanlagt i serien om de två syskonparen Jack och Lucy-Ann, Philip och Dinah, som hamnar på öar, och i dalar, i slott och på skepp, på circus och på floder. Och överallt upplever de fantastiska äventyr, oftast tillsammans med sin vän (och sedemera styvfar) Bill Cunningham, som är ute på något topphemligt uppdrag.
Som barn hade jag ärvt tre böcker i serien från min mamma och pappa. Äventyrens berg, Äventyrens skepp (min favorit i serien!!), och Äventyrens flod. Jag föredrog alla gånger den här kvartetten framför Blytons fem-böcker, och jag tror det handlar om att det faktiskt finns progression i de här böckerna. Barnen blir kanske inte särskilt mycket äldre, men syskonparet Jack och Lucy-Ann blir adopterade av Philip och Dinahs mor. Och så småningom gifter sig deras mor/adoptivmor med äventyraren Bill.
Förresten minns jag hur de här böckerna fick mig att nära en intensiv önskan om att bli sjuk. Jag ville ha en släng av mässlingen eller influensa, som skulle göra att jag inte kunde gå till skolan under några veckor, utan var tvungen att resa bort för att "vila upp mig", aka undersöka katakomber på en grekisk ö eller hitta spionligor i de walesiska bergen. Så där som barnen i de här böckerna alltid behövde göra. Ja, när man tänker rätt på saken kan väl de här ungarna knappast ha hunnit gå i skolan alls, så många grottor och nedstörtade flygplan som de var tvungna att utforska hela tiden.
Nån gång snart ska jag läsa igenom hela serien från början till slut. Och under tiden ta mig en riktig funderare över frågan om när traditionen med rekreationsresor efter höstsnuvan egentligen upphörde.
Kommentar till bokomslag och upplagor: Jag är ju inte så där petig med omslag och sånt där på mina böcker, men jag undrar om jag inte ska försöka byta ut upplagan från PoP-serien (dvs Äventyrens slott) ovan, mot en äldre. PoP-serien består nämligen av nyöversättningar, och oj, vad mycket de har missat i en del böcker. Äventyrens cirkus äger jag två exemplar av, i olika upplagor, och på vissa sidor där är det mer motiverat att leka fem rätt än fem fel.
8 kommentarer:
Du har så rätt, även i Fem-böckerna och även Mysteriet med-böckerna var det ofta någon/några som var sjuk(a) och så skulle man vila upp sig :)
Är "Äventyrens berg" boken där de hamnar i ett skumt berg, sökandes efter sina föräldrar (eller liknande)? Då är det den enda boken jag läst i serien, men den boken gillade jag
Hmm. Det är svårt att komma ihåg handlingen så här 20 år senare, men eftersom jag tagit fram böckerna kan jag ju bläddra lite i dem. Men de är i Wales, äter mycket och rider på åsnor. Mamman (Fru Mannering) blir skadad och kan inte följa med på åsneturen, så barnen ger sig iväg själva. Så småningom och efter en massa förvecklingar träffar de ett gäng som håller på med mystiska experiment inne i berget (det är berg som öppnar sig, och lysande, massor av något ämne som blir synligt, jag lyckas inte snabb-bläddra fram vad det är för något). Det är faktiskt lite som James Bond över det hela, fast för barn.
Boken är inte så illa skriven heller (betydligt sämre har man läst). Och jag tyckte den var jättebra (men inte så bra som Äventyrens skepp, då alltså, där det handlar om ett skepp i en flaska, och en kryssning i den grekiska ö-världen).
Magix: Och ja, det där med att barnen var sjuka och var tvungna att vila upp sig, det förekom lite till mans i barnlitteraturen. Förr. Inte nu.
Åååååhhhh.... Äventyrensböckerna... som jag minns dem från min barndoms långa förkylningar i sängen. Det var så mycket roligare att avra sjuk när man var liten och utan minsta dåligt samvete kunde plöja alla bibliotekssböcker i kassen från morgon till mitt i natten. Numera känner jag att jag sjuk så får jag ändå ta och orka diska eller tvätta om jag inte sover. Dessutom är jag inte sjuk lika ofta numera.
Åh så roligt att se! Jag hittade Femböcker och några andra Enid Blyton i min bokhyllesortering, men inga Äventyrens.
Ska fotografera endera dan.
Bokomaten: Om jag inte var lite rädd för at utmana ödet skulle jag säga att det är lite sorgligt så sällan man är förkyld numer. (Och så knackar jag i skrivbordsträet, som tack och lov har till hands.)
Snowflake: Ja, jag trodde det här skulle glädja dig, för jag minns att du nämnde dem när jag tidigare diskuterade Blyton. :-)
Vill gärna kolla på dina Blyton!
Åh, Äventyrsböckerna! Jag vet att jag har läst Äventyrens Ö, Äventyrens Hav och Äventyrens Cirkus, men de andra är jag lite osäker på.
De var iallafall lika bra som Fem-böckerna som jag också älskade en gång i tiden. =)
Skicka en kommentar