Jag måste hålla med om att det är en speciell känsla när den vinnare som tillkännages är någon man läst och tyckt mycket om. Och i brist där på åtminstone någon man läst. Man får en helt annan relation till priset, och i alla fall jag får en barnslig känsla av delaktighet. Som om jag också har vunnit lite grann.
(Eller så är det en pösande känsla av överlägsenhet över att jag har varit så förutseende och är så litterärt bevandrad att jag läst prisvinnaren före pöbeln. Jag ska inte utesluta att det även är sådana känslor inblandade, för jag tror att jag innerst inne är lite snobbig när det kommer till litteratur.)
Det är därför jag har blivit extra glad över Doris Lessing. Och Dario Fo och Harold Pinter. Och Jelinek och Grass.
Men även om den här aspekten finns med, att man liksom vill "hålla på" och "heja fram" dem man känner till, har läst och gärna vill få uppmärksammade, så blir jag faktiskt lika glad fast på ett annat sätt när det är någon jag inte känner till. För mig innebär det att jag tar mig tid att uppmärksamma ett gott författarskap jag kanske annars inte skulle ha lagt tid på. Jag är väldigt, väldigt glad att jag har läst Coetzee till exempel. Jag vågar påstå att jag nog aldrig gett mig på honom om han inte vunnit priset (och om inte min sambo har den alldeles underbara vanan att köpa prisböcker till mig och lägga i mitt postfack på jobbet), men han har blivit en så stor favorit härhemma att jag genast skulle föreslå honom för priset om han inte redan fått det.
Det finns en annan aspekt också. Jag är dåligt bevandrad utanför det nordeuropeiska och anglosaxiska området. Det vore en väldigt tråkig och orättvis värld om pristagarna endast skulle hämtas ur min läsebekantskapskrets.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar