Jag tycker egentligen att det är roligt vem som än får Nobelpriset. Lite kul om det är någon jag läst (och ännu lite roligare om det är någon jag tyckt om), och lite kul om det är någon jag inte läst, och nu får möjlighet att lära känna. Jag litar på att vem det än blir, så blir det någon läsvärd. Jag skrev lite om det
här.
Men det finns en kvinna som jag önskar skulle få Nobelpriset. Jag vill det så mycket att det nästan gör ont. Hon finns med på de där
vadslagningslistorna, idag mellan Chinua Achebe och Herta Müller, några snäpp under Atwood och A. S. Byatt, några pinnhål över Michael Ondaatje och Milan Kundera. Bara så att ni ska förstå i vilket sällskap hon rör sig. Tyvärr tror jag inte hon har särskilt stor chans, eftersom hon inte skriver skönlitteratur. Men inte är det en anledning till att inte läsa henne.
Kvinnan jag talar om är förstås Gitta Sereny. Hon är journalisten som föddes 1921 i Österrike; föräldrarna kom från Ungern och Tyskland; jag har sett uppgifter att modern hade judiskt påbrå. Under andra världskriget bodde hon i Frankrike, där hon under den tyska ockupationen bland annat hjälpte till att ta hand om flyktingbarn. Hon flydde sedan till USA, men återvände efter kriget för att arbeta med att förena föräldrar och barn, som rövats bort av nazisterna, för att adopteras, och växa upp och uppfostras hos (tyska) föräldrar som "ariska barn".
Så småningom hamnade Sereny i Storbritannien, och där har hennes journalistiska arbete rört sig kring frågor om den mänskliga ondskan. Hennes första bok heter på svenska Fallet Mary Bell. Porträtt av barn som mördar. Den utökades så mycket att man kan se boken Ohörda rop. Historien om Mary Bell, snarare som en fortsättning än en ombearbetning av den första boken. Båda titlarna handlar som man kan förstå om det ofattbara i barn som mördar andra barn. 11-åriga Mary Bell mördade 1968 två små pojkar, och dömdes till ungdomsvårdsskola och fängelse, och släpptes först 1980. På 1990-talet tillbringade Sereny många timmar med att intervjua Bell, och de fruktansvärda och på alla sätt obegripliga omständigheter som ledde till att Mary Bell blev en mördade rullas upp. Hennes slutsats var att Mary Bell inte var moraliskt ansvarig för sina handlingar.
Serenys drivkraft är att söka förklaringar. Hon vill förstå hur mänsklig ondska kan uppstå, och hon ger sig i kast med undersökningen med sitt eget liv som pant. De intervjuer – eller samtal – som hon har med personerna i sina böcker är närmast terapeutiska. Både för henne själv, och för dem hon intervjuar. Den senaste (men inte den sista hoppas jag) av hennes böcker heter på svenska Tyskt trauma, och just bearbetandet av "trauma" får ses det genomgående temat i alla hennes verk, och hon behandlar på olika sätt just det trauma som nazisternas ofattbara ondska utsatte hela världen för. Tyskt trauma är en samling kortare essäer som belyser (efterkrigs-)Tyskland på olika sätt. Det är ingen dålig bok, och kanske är det en bra början för den som inte med en gång vill ge sig i kast med det som är Serenys styrka: de stora, inträngande böckerna om nazistiska förbrytare: Vid avgrunden. Från barmhärtighetsmord till folkförintelse. Om Franz Stangl, kommendanten i Treblinka. Och Albert Speer och sanningen, om Hitlers arkitekt och sedemera rustningsminister Albert Speer. Båda böckerna är resultatet av långa intervjuserier – i Speers fall återkom Sereny under åratall till honom, i Stangls fall intervjuade hon honom under några veckor precis före hans död.
Hennes böcker innehåller redogörelserna över vad som får betraktas som standarduppgifter i faktaböcker som berör Tredje riket: Speers dagböcker, utdrag ur Nürnbergrättegången, inspelningar av Hitlers tal etc. Sereny konfronterar skickligt sina intervjuoffer med de historiska uppgifter som finns. Hon intervjuar familj och vänner när så är möjligt (hennes intervjuer med Stangls hustru Theresa är lika viktiga för skuldfrågan som dem med Stangl själv). Hon vrider och vänder på de uppgifter som finns, och påpekar att det här måste Speer har känt till! Det här kan inte ha undgått Stangl! Här hade du en valmöjlighet, varför tog du inte den?
Sereny använder sig även av psykologiska förklaringsmodeller, framför allt psykologen Alice Miller, som i sina böcker intresserat sig särskilt för vad den auktoritära uppfostran gör med människor (i böcker som Du skall icke märka! och I begynnelsen var uppfostran (som bland annat analyserar Hitlers barndom) och Det självutplånande barnet).
Varför hände det? Och kan det hända igen? Som jag läser Sereny har dessa två frågor i princip samma svar. Hennes lösning är att hitta orsakerna, förstå dem, analysera dem, åtgärda dem, och på så sätt förhindra en upprepning. Men jag tror även att hon menar att vi var och en måste söka ondskan inom oss, måste möta våra egna gärningar. Förstå dem. Och försonas med dem. Insikt och ånger är viktiga delar i Serenys filosofi. Den viktiga frågan om det kunde varit jag själv ställs implicit mellan raderna. Jag tror – och jag tror att Sereny skulle hålla med mig – att det är en av de viktigaste frågorna vi kan ställa oss som människor. Vi kan förfasa oss över historien, förakta och håna och bespotta gärningsmännen. Men vad är det som säger att det i en annan situation inte kunde varit vi själva? Kan vi helt ärligt säga att vi skulle ha haft mer civilkurage, och att vi skulle ha gjort andra val?
När jag läste hennes bok om Speer blev jag förförd. Det var så uppenbart att det här var en man med allehanda kvaliteter. Beläst, kunnig, kompetent, kreativ, talangfull och med socialt patos. Dessutom snygg och välartikulerad. Medan jag i hennes nästan 800 sidor långa bok är beredd att tro att Speer bara var ett offer för omständigheterna, en man som i Hitler såg en fadersfigur som han ville glädja, och en man som faktiskt gjorde sitt bästa under krigets slutskede för att Tysklands industri inte skulle bombas sönder och samman, ja, då tappar Sereny aldrig skärpan. Hon nöjer sig inte med att Speer i Nürnbergrättegången erkände sig skylding, och tillbringade 20 år i Spandau. Nej, skoningslöst driver hon frågan om Speers skuld vidare. Hon ger sig inte förrän han själv erkänner den. Hon får honom att erkänna att jo, han kände till vad Hitler ville göra med judarna. Han hindrade honom inte. Han hjälpte honom. Speer levde vidare med sin skuld.
Ännu mer skoningslös är Sereny när hon intervjuar Stangl, som till skillnad från Speer aldrig har erkänt sin skuld, aldrig känt skammen. Dagen innan han dör intervjuar Sereny honom och en av de sista frågorna hon ställer till honom rör skulden. Hon har ställt frågan tidigare, men han har inte svarat. Den här gången väntar hon ut honom. Sereny skriver:
Hans omedelbara reaktion var automatisk och automatiskt orubblig. "Jag har rent samvete beträffande det jag själv gjorde", sa han på det uppstyltade sätt han så ofta hade använt sig av under rättegången och vid de otaliga tillfällen när vi hade kommit tillbaka till denna fråga under våra samtal. Men den här gången sa jag inget. Han väntade, men tystnaden i rummet bröts inte. jag har aldrig avsiktligt gjort någon illa", sa han, nu med mindre stark betoning, och sedan väntade han igen – en lång stund. Det var första gången under alla dessa dagar som jag inte hade gett honom någon hjälp. Det fanns inte tid. Han grep tag i bordet med båda händer, som om han måste hålla fast sig i det. "Men jag var där", sa han sedan, med en röst som var sällsamt torr och resignerad. Det hade tagit honom nästan en halvtimme att pressa fram dessa få meningar. "Ja", sa han till slut med låg röst, "i realiteten delar jag skulden... Därför att min skuld... min skuld... det är först under dessa samtal ... nu när jag har talat om det för första gången...". Han tystnade.
Boken om Stangl slutar några sidor senare så här:
Han hade inte begått självmord. Jag tror att han dog därför att han, visserligen bara under ett kort ögonblick, hade erkänt sin skuld och sagt sanningen. Det hade krävts en monumental ansträngning att nå fram till det snabbt förbiilande ögonblick då han blev den människa han borde ha varit. (s 401)
Vad mig anbelangar finns det ingen – det kan absolut inte finnas någon – som förtjänar ett Nobelpris mer än Sereny. Men frågan är om hennes böcker är tillräckligt litterära? Mitt förslag (och kan någon skicka det vidare till Oslo, tack) är därför att hon får Fredspriset. Nobelpris till Sereny!
