Bara för att skryta...

... jag fick alla rätt* i DN:s deckartest. Hur många får du?

*Jo, det är sant! Men eftersom jag är en ärlig människa kan jag ju tillstå att jag hade tur och chansade rätt på två frågor.

Om utsidan räknas

Bokbabbel tycker vi ska låta boktitlar beskriva vårt liv. Jag har läst alla böckerna nedan, men jag tror att det kan vara en eller två som inte står i min egen bokhylla.

Är du man eller kvinna?

Den mörka kontinenten

Beskriv dig själv!

Förnuft och känsla

Hur mår du?

Det går an

Beskriv stället du bor på

Dit man längtar

eller

Gökboet

Vart skulle du vilja resa?

Lycksalighetens ö

Beskriv din bästa vän!

Medmänniskor

Vilken är din favoritfärg?

Kvinna i grönt

Hurdant väder är det just nu?

Is och vatten, vatten och is

Vilken är din favoritårstid?

Mellan sommarens längtan och vinterns köld

Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta?

Nine stories

Vad betyder livet för dig?

Ett drömspel

Hurdant är ditt parförhållande?

När jag är hos dig

Vad är du rädd för?

Brott och straff

Dagens aforism

Man har ett snärj

Vilket råd skulle du vilja ge?

The importance of being Earnest

Hur skulle du vilja dö?

På andra sidan gryningen

Ditt motto

Den goda viljan

På besök i ett land fullt av förnamn

Jag har varit på Island massor med gånger. Visserligen har jag hittills aldrig behövt utnyttja mina isländska vänners erbjudande om att sova över, eller haft möjlighet att besöka deras sommarstugor eller bli bjuden på middag bestående av mystiska fåringredienser – alltihop något som jag hoppas råda bot på i framtiden – men jag har ganska många gånger besökt Erlendur.

Jag vet inte vad det är Erlendur har, som Wallander eller Van Veeteren saknar, men jag vet att medan de två sistnämnda båda gör mig in i döden trött, så blir jag glad av Erlendurs tungsinne och eftertänksamhet. Jo, för Arnaldur Inri∂asons polis är både medelålders och frånskild. Han är grubblande och har för mycket övertid. Han har två vuxna, missbrukande barn, och ett slags säreget särboförhållande med Valger∂ur, som möjligen är lite för förstående för att vara realistisk. Polisen Erlendur brottas alltsedan barndomen med det faktum att han och hans bror gick vilse i en snöstorm. Erlendur återfanns och överlevde. Bergur är alltsedan dess borta. Ofta, ofta läser Erlendur ett kapitel i en bok han äger, som handlar om försvinnanden på Island. Och det händer fortfarande att han återvänder till barndomstrakterna och vandrar på fjället i hopp om att kanske en gång finna Bergurs kvarlevor.

Inri∂asons deckare kretsar ofta kring Erlendurs intresse för försvinnanden. Så även i den senaste boken Frostnätter. Här är det en kvinnas ensamma självmord i sommarstugan som leder Erlendur ut på en privatspaning, både i det inre och det yttre. María, som kvinnan heter, sägs ha tagit livet av sig på grund av sorg efter sin mor, som nyligen avlidit. Kring detta väver Inri∂ason en historia om sorg och seanser. Jag tycker om berättelsen som är luftig men koncentrerad. Luftigheten består i de många och långa dialogpartierna. För han är sympatisk, Erlendur – dricker kaffe när det bjuds, och te när det krävs. Och betalar en sup om han tror att det är det som lättar tungans band. Berättelsens koncentrationen finns i den cirkelrörelse som för Erlendur och läsaren närmare och närmare en slags sanning. De eventuella utvikningar och bispår som finns fångas upp och knyts in i den här väven.

Serien om Erlendur är flerfaldigt prisbelönt, och med all rätt. Det finns inte ett enda bottennapp, men några ordentliga höjdare. Den här boken hör dit, liksom Kvinna i grönt och den första boken i serien, Glasbruket. Om du, liksom jag, aldrig kommer dig för att resa till Island i köttet, så låt åtminstone anden få ta en tripp!

Dom rycker och sliter i mej

Jag springer runt härhemma som en yr och värpsjuk höna. Jag vet inte var jag ska börja. Jag vet inte om jag ska skynda mig att läsa ut den bok jag håller på med (som jag spontanköpte när jag stack in nosen i en lajvbokhandel förra veckan, och som jag visst tycker är något att ha), eller slänga in den i något hörn och ge mig i kast med bokhögen som äntligen kommit hem till mig.

10 böcker som jag vill läsa nu!

Du har inga barn, så du kan inte förstå hur det är!

Jag blir lite ledsen när jag läser Anneli Jordahls bok om Ellen Key, Jag skulle vara din hund om jag bara finge vara i din närhet. Och så blir jag glad. Ja, mest glad för att den här boken har skrivits och jag får leva och läsa den. Men det finns något sorgligt inskrivet i Jordahls bok där Ellen Keys yrkesgärning står i bakgrunden, och hennes liv som kvinna framträder. Ellen Key som skriver om barnets århundrade, om mödrarnas plats i den kvinnliga frigörelsen, och om äktenskapet. Och hon som inte fått uppleva något av det här i första person. I Jordahls bok framträder den här paradoxen tydligt. De drömmar Ellen har, de barn hon önskar sig, de omfamningar, den kärlek, samhörighet, familj. Gång på gång yttrar hennes läppar, noterar hennes penna, att kvinnans viktigaste roll är att vara mor. Tio år av sitt liv ska modern ge barnen. Först sedan denna viktigaste uppgift är genomförd kan hon gå ut i förvärvsarbetet. Ja, det är inte konstigt att det faktum att Key aldrig blir mor är hennes svagaste punkt, den akilleshäl som det måttas mot i varje gräl.

Som ett brett stråk genom boken går den olyckliga kärleksfulla brevväxlingen mellan Key och den gifte kritikern (autodidakten, löjtnanten) Urban von Feilitzen. Hennes längtan efter att han ska skilja sig, efter att få uppfostra hans barn, efter att få ett eget barn, efter att bli älskad. Inte endast (eller kanske inte ens) respekterad och uppskattad för sitt intellekt, utan smekt och dyrkad. Jag gråter med Ellen. Jag delar hennes känslor av bortstötthet vid varje brev där Urban förklarar hur mycket hans barn betyder och varför han inte kan skiljas, och jag hoppas och gläds med Ellen när hon köper nya sidenklänningar, planerar måltider och anförtror väninnorna att nu, nu kommer han!

Denna ständiga växling mellan hopp och förtvivlan, mellan feghet och samhällets normer. Som får sin parallellhistoria i Victoria Benedictssons förälskelse i kritikern George Brandes. Benediktsson som vågar allt, mycket mer än Ellen, men som också tar livet av sig när Brandes skriver ner hennes roman.

Jag tycker om den mänskliga sida av Key som lyfts fram i Jordahls bok. Jag tycker inte alltid om Key; jag tycker definitivt inte alltid som Key, men jag får en väldigt stark känsla av att hon kunde ha varit jag. En bidragande orsak är säkert Jordahls berättarteknik med många subjektslösa (ibland till och med predikatslösa) meningar, med ett plötsligt insprängt pronomen i tredje person. Som om Ellen själv håller en distans till sina egna känslor. Hon. Inte jag.

Flera har skrivit om Jordahls bok tidigare. Hermia och Bokmania till exempel. Och Martina Lowden i DN.

Med ett skohorn till Kina

Den här veckan bjuder på den svåraste Tematrio jag någonsin upplevt. Kinesisk litteratur, uppmanar Lyran. Inte mitt specialområde. (Och av lite olika anledningar är det lite pinsamt att jag är så ointresserad.) Jag rannsakar mitt minne, min bokhylla och min läslogg och skrapar ihop detta magra resultat:

Vilda svanar av Jung Chang. Kinesisk 1900-talshistoria. Författaren skildrar tre generationers kinesiska kvinnors liv. Mormodern var konkubin till en general. Modern arbetade för Mao under revolutionen och steg i graderna. Och berättarjaget som genomlevde kulturrevolutionen. Jag berördes mycket av den här boken när jag läste den för många år sedan, men min dåvarande kinesiska arbetskamrat hade många invändningar mot boken.

Joy Luck Club av Amy Tan, som handlar om kinesiska invandrare i Amerika. Även detta är en berättelse om mödrar och döttrar, om svårigheten att anpassa sig till en ny kultur och samtidigt bevara sina rötter. Och så spelar de mahjong hela boken igenom.

Tecknens rike. Cecilia Lindqvists vackra bok om kinesiska tecken, som förresten fick det allra första Augustpriset 1989. En av de vackraste böckerna i min bokhylla. Och ja, jag har läst en stor del av den. Faktiskt.

Who the fuck is Alice?

Jo, det är visst jag!

You're dreamy and adventurous and love to explore and create. You have a lively imagination which can sometimes land you into trouble because you find yourself daydreaming when you should be doing other things (maths, for example!). Like Alice you are curious and aren't afraid to try new things, explore new places and meet new people.

Vilken flickboksfigur är du?

Den som frestade mig med det här var Lilla O.

Tittut!

Egentligen satt jag här och skrev ner lite tankar om en bok jag läst, medan jag i ett annat datorfönster tittade på Skavlan från i fredags. Och snälla alla bokläsare – ni måste titta ungefär 22 minuter in i sändningen när programmets reporter hejdar okända mänskor på gatan och gissar rätt (!) på vilka böcker de tycker om! Antagligen är ungefär 78 personer bortklippta för att få inslaget så här bra, men det bryr jag mig inte om.

Det får mig att tänka på vad jag funderade över på bussen på väg hem idag; jag föreställde mig nämligen hur några av de medbokbloggare som jag brukar läsa nästan varje dag ser ut. Och det är väl inte så orimligt att jag gissar rätt? För om det är så att man genom att se på någon kan få en uppfattning om vad hon tycker om att läsa, så borde det väl fungera likadant åt andra hållet; utifrån vilka böcker ni tycker om att läsa allihop så borde jag kunna sluta mig till hur ni ser ut. Bli inte förvånad om någon okänd hälsar på er på stan nästa gång!

Och Skavlan hade för övrigt besök av Peter Englund, och dessförinnan en mycket intressant diskussion om lycka. I fall någon vill se på mer än 2,5 minuter av programmet, menar jag.

Weekendmatematik

En bra vecka läser jag så där tre böcker. En dålig vecka när jag inte åker buss och måste jobba jättemycket på kvällarna och dottern somnar halv elva så läser jag kanske en.

När jag åker bort (med bil; själv chaufför) en helg för att gå på fest och träffa folk som jag inte sett på jättelänge i princip dygnet runt så tar jag således med mig fyra tjocka böcker.

Hur tänkte jag då?

Tips till kultureliten

Ibland funkar tv-sändningar sådär hemma hos oss. Så igår när det extrainsatta Babel rullade med en massa Herta-information fick jag nöja mig med att titta på det ordinarie Babel från i onsdags. Det var sannerligen inte fy skam! Intervju med Klas Östergren (och honom ska jag återkomma till, för han är värd några alldeles egna inlägg), där Daniel Sjölin hade svårt att dölja sin ohöljda beundran (som han också avslöjade på slutet av intervjun). Se, o alla ni som har en dator och tillgång till SVTplay, se inom en månad eller vad det kan vara då programmet försvinner. Här kan ni titta.

Efter Östergren-intervjun följde en debatt om folklighet och kulturelit med Åsa Linderborg, Johan Hakelius och – Peter Settman. Väl värd att lyssna på också den, även om den gärna hade fått pågå lite längre och berört mer om vad kultursnobbism egentligen är och innebär.

Bland annat tror jag att det innebär att man inte kommer på att man kan söka på cdon.se efter Herta Müller-böcker. För – vilket många bokbloggare under gårdagskvällen och fredagen påpekat – här finns minsann flera Müllerpocketar till salu för endast 39 kronor stycket. Skynda fynda! Och är ni det minsta lika mig köper ni två pocket, och sedan för 522 kronor till, så får ni frakten på köpet.

Som ett rinnande vatten

Det finns olika slags vackra språk. En del böcker är skrivna på så hisnande vackert sätt att man drivs att läsa om de välformulerade meningarna om och om igen. Långsamt tar man sig framåt, men eftersom man är glad över att vägen har så underbar utsikt så gör det inget att den blir lite lång. Andra författare lyckas med små gester och medel beskriva företeelser och beteenden på pricken. Drastiska liknelser får mig som läsare att stanna upp och kanske skratta till, igenkännande, uppskattande.

Sedan finns det andra böcker. Där språket forsar fram över sidorna, så omärkligt att man inte lägger märke till det förrän man är långt inne i en norsk skog, vid en brusande älv någon gång sommaren 1948. Det tar ett bra tag innan jag noterar språket i Per Pettersons Ut och stjäla hästar, faktiskt. Det är ett bra betyg för långa meningar utan kommatering, enkla och vardagliga ord och en stark berättelse. Ja, ordet stark är det som kommer för mig när jag ska beskriva den här boken.

Här används det retoriska knepet att berätta historien från två håll. Å ena sidan Trond som flyttat ut i ödsligheten strax innan millennieskiftet. Å andra sidan en barndomssommar 1948 när Trond var 15 år, och tillbringade några veckor tillsammans med sin far i en annan säterstuga ute i skogen. Det är en berättelse om vad som färgar våra liv. Om vilka val vi tror att vi gör, och vilka vi egentligen inte gör. Tronds far smugglade information och människor över gränsen till Sverige under tyskarnas ockupation av Norge. Under långa perioder var han borta från sin familj; de sista månaderna av kriget var han tvungen att fly till Sverige, tillsammans med en norsk kvinna, som också hon lämnade make och barn i Norge för att fly tyskarna. Allt det här får Trond reda på först den där sommaren 1948 när så mycket händer. Och när han sedan kommer hem till Oslo den där hösten så följer fadern inte efter. Han skriver ett brev att han lämnar familjen, hustru, dotter och son. Dessutom efterlämnar han 150 kronor på Wärmlandsbanken i Karlstad. Det är allt.

Att Tronds liv har påverkats av fadern blir långsamt uppenbart. I sitt liv har han haft ett arbete (oklart vilket) där han lämnat sin familj under långa tider. Och nu, efter antydda tragedier i livet (en bilolycka där hustrun dog nämns, en avliden syster, och tre år i en korridor med glasväggar) har han flyttat ut i skogen till en stuga utan telefon för att leva ett slags enkelt liv. Det förflutna hinner ikapp honom. Kanske handlar boken om det – att förr eller senare måste vi göra upp med det förflutna. Förlika oss och kanske förstå vad vi varit med om.

Tronds dotter dyker upp mot slutet av boken, arg för att han inte meddelat vart han flyttat. Hon påminner sig hans ständiga läsande av Charles Dickens, och minns särskilt inledningsorden: "Whether I shall turn out to be the hero of my own life, or whether that station will be held by anybody else, these pages must show." Det där är bokens nyckel, tror jag. Är vi huvudpersoner i våra egna liv, eller är det någon annan? I Tronds fall har det nog alltid varit fadern som han tänkt på, mätt sig emot, levt för antingen han gjort det medvetet eller inte. Fadern var utan tvekan en sådan person som var huvudperson i sitt eget liv, därtill älskad och omtyckt av både män och kvinnor.

Det här är en bok där väven först är luftig och lätt, men så småningom tjocknar. Till slut sitter man där med ett ogenomskinligt tyg, och ser en tydlig bild. De många antydningarna bildar ett mönster som kanske är mer uppenbart för läsaren än huvudpersonen Trond. Samtidigt hänger en del trådar lösa. Inte på ett dåligt sätt men för att visa att det finns mer i ett liv än det författaren väljer att visa. Ja, än det var och en av de människor vi möter i livet väljer att visa. Jag lämnar boken utan att veta nästan någonting om vad Trond har gjort i sitt liv mellan det han var 15 och 66 år. Och när jag lämnar boken brusar öronen fortfarande av den där älven som slingrar sig mellan Norge och Sverige. Ett tillstånd, mer än en plats.

Illiterata landsförrädare är de allihop

Jag arbetar i en korridor full med tyskar. Och om de av en händelse inte är tyskar så är de gifta med en. De har aldrig hört namnet Hertha Müller. Faktum är att de inte ens hade en aning om att Nobelpristagaren i litteratur tillkännagavs idag.

Själv satt jag tårögd som vanligt och såg på webbteveutsändningar i plural. Jag har alldeles för lätt för att gråta. Bröllop, begravningar, när Beth dör i Unga kvinnor eller tillkännagivandet av Nobelpriset – alltid sitter jag där och bölar utan näsduk.

Själva valet av pristagare tycker jag är jättespännande. Det har bloggats så mycket om Müller på andra bloggar under vår och sommar så jag har blivit väldigt nyfiken. Nu har jag ytterligare en anledning till att läsa henne. Jag ser fram emot det!

Fast det grämer mig lite att hon inte kom med i mitt presumtiva Nobelpristagarpaket, det gör det.

Produktplacering

Jag läser hos Martina på Ett hem utan böcker om en bokklubb som just nu läser Pickwickklubben. Det får mig att överväga om jag ska hänga på läsningen lite i hemlighet så där. I större delen av mitt liv har jag velat läsa den här Dickens-boken, eftersom det är en av Anne på Grönkullas älsklingsböcker; efter en intensiv tentaperiod i boken Drömmens uppfyllelse är det just en omläsning av Pickwickklubben som hon hänger sig åt. Naturligtvis äger jag ett eget exemplar, i engelskt original The Pickwick Paper. Runt 870 sidor är den. Det är väl det som ständigt får mig att tveka. Det är inte bara läsning. Det är ett projekt, som är lite för stort för att jag ska åta mig det just nu. (Banne mig, om jag inte tror att Anna Karenina har en större chans här!)

Men företeelsen att få boktips genom andra böcker är annars intressant, tycker jag. Jag har tidigare nämnt Maria Gripes lobbande för Dorian Greys porträtt i boken Skugg-gömman. Från min barndom minns jag också exempelvis det idoga läsandet av Kristens resa som flickorna i Alcotts Unga kvinnor ägnade sig åt.

Det mest slående exemplet återfinns dock i Edith Nesbits böcker. Jag läste dem med stor förtjusning. Det var upptäckten av Huset Ardens gåta som fick mig att på allvar överge bibliotekets Hcf-avdelning och börja läsa Hcg-böcker; böcker utan bilder på varenda sida! Men i en av Nesbits böcker (och jag kan för mitt liv, och trots en massa bläddrande i de utrensade biblioteksexemplar som jag har i min ägo, inte komma ihåg vilken) låter hon en av huvudpersonerna få en bok i födelsedagspresent. Och det speciella med den boken är att den är skriven av – Nesbit själv! Om jag inte minns alldeles fel är presentboken Amueletten. Nå, denna bok fanns inte på mitt lilla skol/by-bibliotek, och i flera år sökte jag den förgäves. När jag äntligen fann den var jag lite för gammal för att uppskatta den. Men jag tänker ibland på hur Nesbit hajpade sig själv, och på att det ändå måste vara lite unikt.

Visserligen är det inte ovanligt att särskilt i serieböcker för barn och ungdomar hitta sådana där hänvisningar som säger till exempel att "detta kan du läsa om i boken Fem söker en skatt". Och det är för all del inte bara barnboksförfattare som sysslar eller sysslade med sånt här. Sommarens omläsning av Dorothy Sayers böcker ger precis samma sak vid handen. I partier kryllar det faktiskt av fotnoter som säger att detta kan man läsa om i Oskuld och arsenik, eller En sky av vittnen eller Mysteriet på Bellonaklubben.

Man ser inte det här så ofta i moderna böcker. Det är lite synd faktiskt. Att produktplacera sina egna titlar eller andra är en ganska trevlig intertextualitet. Betydligt trevligare än att droppa designnamn och namnet på olika bruna drycker. Och boktitlar får gärna nämnas i lite alla möjliga sammanhang utan att det stör mig. I Abbas The day before you came läser sångaren till exempel Marilyn French.

Någonstans på posten

I min lilla by finns det en spelbutik/leksaksaffär/videouthyrare/postkontor dit man får gå och hämta sina postpaket. Irriterande är det när de redan har stängt för dagen när man kommer hem och hittar postavin som visar att det stora tjocka paket fullt med böcker av folk som kanske kan få Nobelpriset har kommit.

Hur var det med den där postreformen och tillgängligheten egentligen? Varför kunde inte bensinmacken fått bli postkontor i den här hålan?!

Dom trötta gamla männen

Under början 90-talet läste jag hela Hamilton-serien, i takt med att den gavs ut (eller nåja, jag började med tredje boken I nationens intresse 1989, läste snabbt ikapp mig så att jag var i fas när Fiendens fiende kom samma höst, och följde sedan serien till mitten av 90-talet, då Hamilton rymde ur fängelset). Jag köpte till och med den lilla kortromanen Hamlon för att se vad som hände sedan. Den politiska satiren från en självgod Guillou tycker jag fortfarande är den stora behållningen av böckerna, och jag har alltid varit lite mer förtjust i Carl Gustaf Gilbert Hamilton än i Arn Magnuson (och ja, det kan ha att göra med min förkärlek för spionromaner, det kan det). Jag var därför i hemlighet glad när min ungdomshjälte återkom i tankeexperimentet Madame Terror, som befälhavare på Palestinas ubåtsflotta. Läs den gärna; den utgör ett trevligt kontrafaktiskt resonemang kring Israel-Palestina-konflikten.

Men det kan bli för mycket med återupplivade hjältar. Guillou har ju även på senare år skrivit liv i mobbningsoffer Pierre Tanguy, Eric Pontis bäste vän i romanen Ondskan. Tanguy återvänder efter en karriär i Främlingslegionen [!] till Sverige och finns med i exempelvis boken Fienden inom oss (som inte heller är så dålig som tankeexperiment; det är utan tvekan Guillous bästa gren). Men sedan kommer magplasket Men inte om det gäller din dotter. Här låter Guillou inga mindre än Eric Ponti, Carl Hamilton och Pierre Tanguy (samt – förvandlade till endast handvridande oroliga kvinnor – poliserna Eva Johnsén-Tanguy (som introducerats i boken Tjuvarnas marknad) och Anna Holt (som ju var en gemensam skapelse av Guillou och GW Persson, och lever ett mystiskt dubbelliv i bådas romaner nuförtiden)) återförenas i en berättelse som jag tror är tänkt ska handla om vad som kan få män som lovat att aldrig mer döda att ändå ta till alla vapen de har – i det här fallet för att rädda Tanguys och Johnsén-Tanguys kidnappade dotter. Men den här boken saknar udd. I stället roar sig Guillou med att låta alla sina favorit-alter-egon laga komplicerade måltider och dricka dyra viner. Själv väntar jag bara på att Arn Magnuson ska dyka upp, om inte som ett spöke vid någon av middagssammankomsterna, så åtminstone i Hamiltons antavla. Den där boken är inte spännande (och inte politisk), och då finns det inget kvar. Den kunde gärna fått förbli oskriven.

Det finns fler böcker som andra författare kunde låtit bli att skriva. Mitt mest aktuella exempel är Henning Mankell som inte nödvändigtvis hade behövt ge ut sina fantasier om vad som hänt Kurt Wallander sedan vi såg honom sist (vilket förmodligen var på en tv nära dig igårkväll; den här figuren lever som så många andra deckarpoliser ett eget liv, utanför bokpärmarna). Den orolige mannen som släpptes nu på sensommaren är verkligen en o-rolig läsning, som fick mig att fundera mycket över varför storsäljande författare (och här skulle jag kunna nämna många namn) nödvändigtvis måste hålla sig med så vördsamma redaktörer att inte ens de mest uppenbara inkongruenser korrigeras. I den här boken återfinns mordoffret till exempel först liggande på sidan med grå blus, och tio sidor längre fram hade hon vit blus och låg på rygg. Under en senare passage sitter Wallander och Baiba (ja, det är en sån bok där varenda karaktär från varenda tidigare Wallander-bok nödvändigtvis ska dyka upp) och fikar i trädgården vid 15-tiden, då Wallanders dotter Linda kommer och stannar i en timme. Därefter är Baiba så trött att hon somnar och sover i flera timmar. Hon vaknar inte förrän klockan 17 står det. Försök få ihop den matematiken.

Jag försökte in i det sista rädda ansiktet på Mankell och Wallander genom att förklara sådana här misstag som en lapsus orsakade av Wallanders begynnande och frekvent förekommande minnesluckor, men med tanke på med vilken grundlighet alla dessa minnesförluster redovisas i resten av boken så tror jag sådana här missar är oavsiktliga. De skämmer därmed historien, som i övrigt inte är särskilt spännande. Wallander är lika trött, håglös, omotiverad, sur och tvär som alltid. Han ältar – i något som är typiskt för sådana här "10-år-senare-böcker" – händelser och mordfall som han varit med om tidigare i sitt liv. Men det tillför ingen dimension till den här berättelsen, där det som vanligt (i Mankells böcker) är händelser ur det förflutna som gör sig påminda. Den här gången handlar det om spioner och kalla kriget, och Wallanders nyförvärvade försvunna svärföräldrar. Men inte vänder sidorna sig om i Danslärarens återkomst eller (min favorit) Brandvägg). Nej, läsaren har 300 sidor före avslutningen lyckats lista ut hur det egentligen förhåller sig, vilket är rätt åt en författare som slutar vart och vartannat kapitel med att skriva att Wallander kände på sig att han var iakttagen, eller var säker på att någon varit inne i hans hus, eller hade en känsla av att det var något han borde lagt märke till, eller tyckte sig minnas något som han glömt bort, eller kände en förbiilande aning om att han var något på spåren... Ja, tre punkter räcker inte för att antyda alla Wallanders dunkla föraningar.

Jag kan inte komma ifrån att jag tycker det är sorgligt när författare som kan göra bra ifrån sig slarvar iväg med riktigt usla böcker. Mellanböcker finns ju hos en del författare. Dåliga dagar också. Men personer med en förmögenhet på banken borde ha råd att ta sig tid att skriva så att de åtminstone når upp till sin egen lägsta standard.

Om inte för att de borde skämmas annars, så åtminstone för min skull.

Om sig och kring sig

Jag har just slängt iväg en bokbeställning som inkluderade fyra av de mest omsurrade pristagarnamnen som jag ännu inte läst.

Jag känner inte igen mig själv. Jag som tålmodigt brukar invänta torsdagens ett-slag då jag kan lyssna till radionyheterna på datorn, och sedan springa ut i korridoren och berätta de stora nyheterna för mina kolleger (de är alltid måttligt intresserade, och inte ens när Lessing fick priset kände de till namnet, men min tyske granne i rummet intill hade hört något negativt om Jelinek kommer jag ihåg). Senare under torsdagseftermiddagen brukar min snälla sambo lägga en bokpresent (bestående av något av de pristagaralster bokhandeln lyckats uppbringa) vackert inslagen i mitt postfack.

Men spekulera i vem som får priset? Nej, det ligger sannerligen inte för mig. Och strategiska inköp? Ännu mindre. Jag måste ha blivit utsatt för otillbörlig påverkan. Bokbloggosfären är djävulusisk på det sättet.

Spekulationer, inget annat än spekulationer

Driver man en blogg som heter Lyrans Noblesser hör det till att man frossar en sådan här Nobelvecka. Veckans tematrio handlar därför om att ge tre seriösa förslag till vem Peter Englund kommer nämna där ett par minuter över ett på torsdag. Och seriös och seriös förresten. Jag är kanske inte helt allvarlig i mina förslag, men om Akademien fortfarande går i beslutsvåndor (vilket är svårt att tro eftersom pristagaren tillkännages redan 8 oktober), så får de gärna ta till sig mina förslag; de är alla högst lämpliga kandidater, och även om de är numrerade så ska detta inte ses som ett rangordnande från min sida.

1. Delat pris mellan Tomas Tranströmer och Joyce Carol Oates. På så sätt får man tyst på de mest ihärdiga lobbyisterna, och alla kommande prisutdelningar blir mer spännande.

2. Amos Oz. För att ge så många som möjligt så lite utdelning på sina vadslagningspengar som möjligt. Även ett sådant val öppnar många nya möjligheter inför kommande års utdelningar. Man har rensat lite bland favoriterna, och rört om i grytan.

3. Gitta Sereny. För att jag vill det så här mycket!

Nobelpris till Lindgren!

Lyrans Nobelalfabet har nu stavat sig fram till T. (Jag undrar fortfarande vad vi stavar till. Oh, Italia?)

1. Berätta om en Nobelpristagare, eller om en boktitel skriven av en Nobelpristagare, på veckans bokstav.

Frågan är om det egentligen finns några säkra knep för att sno åt sig ett Nobelpris i litteratur, men att öppet gå ut med att man är kattälskare torde inte vara någon nackdel. Se bara på Hemingway och Lessing. Och på T. S. Eliot. För det måste väl vara hans passion för katter som Akademien åsyftar med prismotiveringen för hans märkliga insats som banbrytare inom nutida poesi?! Även om det är möjligt att det banbrytande diktverket The Waste Land (Det öde landet) hade något att göra med priset också.

2. Berätta om en författare du anser borde få Nobelpriset, eller om en boktitel skriven av någon du anser borde få priset, på veckans bokstav. Motivera varför "din" författare borde få Nobelpriset.

Det finns i stort sett bara en nu levande svenska författare som jag tycker borde få ett Nobelpris, och det är Torgny Lindgren. Sannolikheten att det blir en svensk (när nu inte ens Tranströmer lyckats kvala in) är liten, särskilt om svensken i fråga sitter i Svenska Akademien. Men Lindgren med böcker som Ormens väg på hälleberget och trilogin Hummelhonung, Pölsan och Dorés Bibel (ingen annan bok att förglömma!) skulle jag ändå vilja tilldela ett Nobelpris med motiveringen för att han ömt skrattar åt det småaktigt mänskliga.

Och nu blir det svårt att välja att visa ett klipp ur Widerbergs film om ormen på hälleberget, eller spela något ur Cats för er, men eftersom jag är barnsligt svag för Mr Mistoffelees blir det den.

Böcker som jag hunnit skriva

Nu är den klar. Inlämnad till tryckeriet. Rätt antal x i namnet. Ett tårdrypande tack i inledningen, och två lika obegripliga sammanfattningar på både engelska och svenska. Därtill hoppas jag att alla hundratals statistiska p-värden stämmer, och att alla grafer blir tillräckligt skarpa i tryck.

Jag vill gärna tacka alla i bokbloggosfären som umgåtts med mig (o- eller medvetna om att anledningen att jag alltid sitter framför datorn är att jag alltid skriver på min avhandling). Eftersom jag inte haft möjlighet att träffa särskilt många människor IRL har ni varit ovärderliga. Särskilt tack till Snowflake, Ingrid, Petter, Lyran, LillaO och Bokomaten, som jag har kommunicerat med nästan varenda dag de senaste månaderna.

Nu när jag dessutom har sovit i nästan två dygn sedan inlämnandet inser jag att jag har ganska stor lust att ta sajberpaus. Det är nu inte helt och hållet möjligt, men om inläggen är blir lite färre den närmsta tiden så beror det på att jag typ befinner mig i den riktiga världen. Och diskar, städar och lagar mat till exempel. Eller bygger med lego och trär halsband. (Gissa vem av mina familjemedlemmar som tycker att jag ska göra vad?) Själv skulle jag näst en bra bok vilja ge mig i kast med Sims3 (som sedan igårkväll är installerad).

Men i bakhuvudet funderar jag på Nobelalfabetet och vem på T som jag tycker skulle kunna tilldelas priset. Vi får se vem jag kommer på.

Jag tycker om att ha lite skott mellan jobbet och den här bloggen som handlar om något helt annat. Om någon är intresserad av att veta mer om vad avhandlingen handlar om går det bra att mejla mig (adress finns under länken "Om Vixxtoria" till vänster), så lovar jag att skicka en svensk sammanfattning (fast först på torsdag, för då måste den vara klar, och jag är en väldigt dödlinjedriven skribent. Och det var ett understatement).

Allt eller nästan inget?

Vet ni, jag tycker mest det är besvärligt när man hittar en ny författare som man gillar. Man läser en bok som är helt överväldigande (att ingen är nämnd betyder inte att någon är glömd!), och sen vill man bara ha mer!

Jag vill det i alla fall. När läser i mina boklistor eller tittar i min bokhylla så är det inte så många riktigt bra böcker som står där alldeles ensamma. De har ganska snart fått sällskap av kompisar från samma författare. Jag tycker om det där, att gå in i ett författarskap, även om det finns gott om exempel på författare som av skilda anledningar inte tål en författarfrossa, utan att man blir övermätt och äcklad och plötsligt och felaktigt inte alls tycker de skriver bra längre (några sådana exempel kan jag ge: Peter Pohl, Inger Alfvén, Paul Auster och Maarten 't Hart; en roman i taget, med ett mellanrum på minst ett halvår, då kommer de till sin rätt).

Driften att läsa mer av en och samma författare, att fördjupa bekantskapen, får konsekvenser. Det blir förstås en mängd böcker som man inte hinner läsa, en massa nya och andra författare som man inte alls får möjlighet att stifta bekantskap med. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det problemet. Men jag vet nog att jag tycker att man med få undantag kan säga att man "har läst" en författare om man bara har läst en av hennes böcker. Eller hans.