Det är skönt att ge sig på en bok med lågt ställda förväntningar. Hos JennyB på Kulturdelen läste jag för ett tag sen om Alexandra Coelho Ahndorils bok Stjärneborg – boken om Tycho Brahe och hans stjärnobservatorium på Ven. Det är en bok som jag länge tänkt läsa, kanske för att jag hörde mycket om den när den kom, kanske för att jag ganska ofta har besökt Ven (senast under sommarens allra mest stormfyllda dag), men JennyB var inte särskilt positiv, hon tyckte den var fragmentarisk och inte särskilt välskriven.När jag så ändå får med mig boken hem från biblioteket så är jag nästan säker på att jag inte kommer att läsa den, men sen fick den ändå en chans – jag vet inte riktigt varför, ibland är bokvalen outgrundliga.
Och jag blir förvånad över hur bra jag ändå tycker den är. Jag vet kanske inte om jag precis tänker på ordet "välskriven", men jag förvånas över att jag inte tycker att en enda av bokens många mättade metaforer hamnar fel, möjligen överanvänds en del välfunna fraser lite väl mycket (det är ett jäkla tjat på att de venska bönderna talar med rovor i munnen, och några av vändningarna med Storasyster och Lillebror varmed Brahes avlidna barn åkallas hade kunnat strykas), men jag tycker om de impressionistiska nedslagen i Brahes liv på 1580-talets Ven.
Det här är berättelsen om adelsmannen Tyge (mer känd under den latiniserade formen Tycho), som kom ur en av de rikaste adelssläkterna i det som då var Danmarks östra del. Han levde tillsammans med prästdottern Kirsten, som födde honom åtta barn. Alexandra Coelho Ahndoril återvänder gång på gång till det faktum att Tyge och Kirsten aldrig var gifta, och gör tolkningen att det var Tyges familj som hotade med att göra honom arvslös (och därmed omöjliggöra hans passion för astronomin) om han gifte sig med en ofrälse. Därmed offrade han enligt denna tolkning Kirstens dygd för vetenskapen. Kirsten själv tolkar de två äldsta barnens död som ett straff för att hon och Tyge lever i synd. (Själv har jag alltid kopplat deras relation som en frillorelation, och mer om sådana har jag skrivit här.) Dessa motiv återanvänds och vattnas ur innan boken är slut.
Relationen mellan Tyge och Kirsten är navet i den här berättelsen som med undantag av några utflykter till den fattiga, smutsiga prästbostad där Kirsten vuxit upp, uteslutande utspelar sig på Ven. Det kommer sändebud från Köpenhamn, som undersöker om Tycho Brahe verkligen är den vetenskapens juvel som den danske kungen vill skryta med, eller om hans privilegier ska dras in eftersom han inte sköter sina åligganden (att underhålla Kullens fyr, respektive det kungliga gravkoret i Roskilde Domkyrka). Dessa plikter som Tyge försummar till förmån för det Ven som är hans universum, det är härifrån han ser stjärnorna, här bygger han slottet Uranieborg, och det underjordiska observatoriet Stjärneborg. Runtom slottet den symmetriska trädgården, och runtom denna Vens fattiga, utslitna bönder, som ständigt gör uppror mot den stränge slottsherren.
Jag har inga svårigheter att fylla bokens teckningar med färg – allt det Coelho Ahndoril beskriver är välbekant för den som tillbringat några besök på Tycho Brahe-museet, som bokstavligt talat botaniserat i den återskapade renässansträdgården, som gått ner i det underjordiska Stjärneborg, som vandrat på Vens stränder och besökt S:t Ibbs kyrka med utsikt över Öresund, Sverige och Danmark. Men det finns annat som saknas.
Jag håller med JennyB om att det här är en historia som är fattig på stjärnor. Jag saknar den passion för vetenskapen som måste ha varit Brahes drivande kraft. Och det bär mig emot att kritisera det (rätt slentrianmässiga) genus- och klassperspektiv som Coelho Ahndoril skissar, men jag vågar slå fast att jag saknar lyftet mot de himlarymder, som Tycho Brahe tillbringade hela sitt liv med att betrakta.
Bilden ovan är en skiss av det verkliga Stjärneborg. Bilden är hämtad från Tycho Brahe-museets hemsida. Museet och Ven är väl värt ett besök.
9 kommentarer:
Så bra att det finns folk som uppskattar den här boken mer än jag! Det var som att den inte slog an rätt ton hos mig. Ögonblicksbilderna och stämningarna blev inte levande för mig, så hela berättelsen haltade, tyckte jag. Men för dig stämde de bättre, och då blir ju saken helt annorlunda. Vilken fin bild på Stjärneborg du har lagt ut! Dit skulle jag vilja åka någon gång.
Här var det omgjort!
Snyggt med det röda.
Har inte läst Stjärneborg. Inte så sugen. Jag är mycket ocharmad av författarinnan. Varför det nu ska spela nån roll. Det kanske det inte gör.
Ja, stjärneborgsbilden är fin. Så såg den ut på 1500-talet, och idag finns bara lite kvar av en av kupolerna ovan jord. Men man kan gå ner under jord och kolla liter mer - spännande!
Jag tyckte nog inte att boken var den bästa jag läst precis, men blev väldigt positivt överraskad, för jag trodde den skulle vara väldigt mycket sämre. Språkligt tyckte jag den höll, men tematiskt var den egentligen lite fattig. Det var framför allt en väldigt statisk bok – inget hände med nån i boken, och tychos passion fick man inte heller se mycket av. Om man nu ändå ska spinna fantasier kring de knapphändiga fakta som finns, så hade man väl kunnat göra lite mer, kan jag tycka.
Paperback: Jag håller på och gör om, och jag ska aboslut inte ha nåt rött på bloggen, så tyck inte för mycket om det, är du snäll :-)
Jag minns att jag hörde en väldigt lång intervju med Alexandra CA just när boken kom, och man diskuterade hur hon hade använt källorna, och besökt Ven, och fascinerats av Brahe etc etc, och då tyckte jag den lät väldigt intressant (lite på grund av att jag bor tillsammans med nån som typ har Brahe som sin idol, och det var kul att få höra nån annan ge sin syn på honom). Men sen fick jag inte tag på boken just då, och sen har jag känt lite så där med hela familjen Ahndoril, att de liksom gjort en grej att skriva hittepåhistorier om kända människor, och det känns lite ... jag vet inte, osjälvständigt, eller kanske tvärtom alltför självsvådligt, och så tappade jag lusten för den hr boken också. Men så dålig är den inte, även om jag saknar en massa saker som den också kunde ha varit.
Tyckte jag nåt? Om vaddå? Näe, nu drömde du :-)
Ja, äsch, det är ju för töntigt men jag tror jag känner mig hotad på nåt sätt av alltför pretentiösa författare. Eller författare som jag upplever är pretentiösa.
Länge sen jag läste den här, men jag minns att jag blev positivt överraskad. Kan hålla med om att personerna var statiska och att det på det stora hela hände ganska lite. Men jag gillade både språket och "tidsandan" på något sätt. Kanske för att jag inte läst särskilt många skildringar om svenskt (danskt) medeltidsliv i mina dar.
Jag tyckte riktigt mycket om Alexandra Coelho Ahndorils tanke med sina tre böcker om kända människor. Ambitioner är bra! Men då skall genomförandet också vara bra. Jag jämförde till exempel med Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Lodz, där han skapar en historia om människor som levat, som både är trovärdig och gripande, och inte för närgången. Så bra kan det vara när det är BRA!
Titti: Jag har läst ganska mycket medeltidsskildringar, nu när du nämner det, och den här är inte så lik - kanske för att den tagit ett så modern och impressionistiskt anslag. Men jag håller absolut med om att det här inte är en särskilt dålig bok. Och språket är fint. (Fast egentligen är det här väldigt typiskt skandinavisk renässans, och inte alls medeltid.) Gillar du tiden finns en serie av Anna Sparre som jag brukade älska (den börjar med Farväl Amiral), eller Rune-Pär Olofssons skildringar (av en något senare tid i Sverige). En bok som heter Christine (av Hellerup?) handlar om en dansk 1500-talsprinsessa. Vill man gå utanför Skandinavien kan man hoppa på något om Henrik XIII eller Elizabeth I, det är ungefär samma tidsperiod.
JennyB: Där är vi nog helt överens. Det finns många fler exempel än Sem-Sandbergs bok, t ex Jordahls om Ellen Key, eller varför inte Liffners bok Drömmaren och sorgen (om arkitekten som jag glömt namnet på som ritade slottet Tjolöholm). Det som Coelho Ahndorils bok brister i är att hon inte skapar någon förståelse för varför just den här tafatte mannen hade en passion för stjärnor. Hans hetsiga humör beskrivs, men det får man inte heller något riktigt grepp om. Det är lite halvhjärtat, och framför allt blir motiven (orättvisan most Kirsten, de döda barnen, oviljan att uppfylla plikterna mot kungen) rätt uttjatade. Brahe hade ju en omfattande korrespondens med den tidens stora vetenskapsmän – av det märks nästan intet.
Rekommenderar också hennes bok om heliga Birgitta: "Birgitta och Katarina" http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9100110019
Jag lyssande på den som ljudbok för ett antal år sedan, och kanske berodde det även till stor del på uppläsaren (skådespelaren Ingela Olsson), men jag var helt betagen av berättelsen.
Skicka en kommentar