Så nära, och så långt ifrån

Lyran har länge haft ett citat en bra bit ner i högerspalten på bloggen. Att tänka är en handling.
Att känna är ett faktum, står det. Ur Stjärnans ögonblick av Clarice Lispector. Nå, citatet får vara hur tänkvärt som helst, men jag fastnade för namnet. Clarice Lispector. Clarice Lispector. Jag vet inte vad ni tänker på, men i över ett år nu har jag (fast att jag så klart inser att likheten är rena tillfälligheter) tänkt på Clarice Sterling i När lammen tystnar. Det är namnet Clarice som spökar, så klart. Och så Lispector som påminner om 'inspector'. Ja, hur som helst så kan det ibland gå till så när jag väljer böcker, i fall nu nån vill veta.

För här har jag under några dagar läst denna förunderliga lilla bok Stjärnans ögonblick. Det är en metaberättelse om en författare som inte kan låta bli att berätta historien om den fattiga flickan Macabéa i Brasiliens slum. Hon som inte vet hur man ska leva. Så menlös, anspråkslös och så utan drivkraft. Hon har nån slags pojkvän som hon låter köra över henne på alla sätt (utom att faktiskt rent bokstavligt dra över henne) och sedan lämna henne för hennes rikare och vackrare väninna. Väninnan får henne att låna pengar för att kunna besöka en spåkvinna. Och spåkvinnan förutspår en lysande framtid för Macabéa – som går direkt därifrån för att möta sitt öde, vilket visar sig vara att bli överkörd av en dyr, gul bil. På trottoaren blöder hon till döds, och författaren kan äntligen släppa detta meningslösa människoöde som trängt sig på.

I efterordet (av Örjan Sjögren) står det att romanen är ett exempel på hur verkligheten förvandlas till konst. Det står också såna där saker som att "texten har tagit det metafysiska språnget" och att denna tragiska berättelse är full av en "speciell lispectorsk humor". Må så vara. Jag fastnar för skildringen av hur en historia tränger sig på en författare och kräver att bli berättad. Författaren resonerar sig fram till hur han (för författaren är helt klart en "han" här, även om Lispector är en "hon") ser på Macabéa. Han är en allvetande författare, oförmögen att gripa in i hennes eländiga liv, trots att det är sprunget ur hans eget medvetande. "Jag svär på att det inte finns något jag kan göra för henne. Jag försäkrar er att om jag kunde förbättra något skulle jag göra det" (s 44). Jag tänker på författaren som en gud som skapat  universum och människor, men sedan inte kan styra hur människorna agerar.  Bokens lek med författarens skaparlust och vånda, med obevekligheten i den historia han tänkt ut (vid ett tillfälle försöker författaren lämna berättelsen, och Macabéas sällskap, tar en paus under några dagar, men saknar sin skapelse så mycket att han återvänder) påminner mig mycket om Cees Nooteboms ihopfantiserade historia Paradiset förlorat som jag läste för nästan precis ett år sen. (Och med tanke på Nooteboms stora beläsenhet är jag böjd att tro att det inte är en slump att kvinnan som utlöser hans fantasi och roman läser en artikel om Brasilien; visst måste det vara en blinkning till Lispectors metaroman!)

Men mest av allt tänker jag på hur det här är en bok som genom att hela tiden rycka läsaren från historien, och påminna henne om att det bara är fiktion, i själva verket understryker hur nära verkligheten det hela är. Det är så nära verkligheten, att vi inte för ett ögonblick får tillåtas att dras med i historien, att snyfta åt Macabéas tafatta verklighetsuppfattning eller hennes hopplösa möjligheter att ta sig ur fattigdomen. Gör vi det slår sentimentaliteten till, och vi blir oförmögna till att se att detta inte är fiktion utan verklighet. (Ja, jag antar att det är precis det här som Sjögren menar när han skriver "Texten har tagit det metafysiska språket" i efterordet.)

Det skulle bli en så bra pjäs det här! tänker jag också. För här har vi en text som har tagit fasta på Brechts vervremdungsbegrepp; han använde det på teatern, och menade att det var viktigt att åskådarna inte levde sig in känslomässigt i det som hände på scenen, eftersom de då riskerade att förlora den kritiska blicken. På samma sätt är det här. Så fort jag som läsare försjunker i Macabéas förunderliga föreställningar om allt hon nytt och spännande hon hör talas om på radion, eller förfasas över likgiltigheten hos den läkare som undersöker hennes undernärda kropp (och envisas med att gräla på henne för att hon "bantar", när hon i själva verket inte fått ett enda riktigt mål mat i hela sitt liv), ja, då rycker mig författaren därifrån. Ingen jävla sentimentalitet här, inte!  

Och det är bra.