Den här veckan slog jag till med att helt oväntat läsa den där enda boken av Lars Gustafsson, som jag köpt på mig för ett par kronor. Blom och den andra magentan heter den. Magentan syftar här på en tvilling till världens dyraste frimärke, ett åttakantigt från Brittiska Guyana – resultatet av att ett ark 1-cent frimärken år 1856 av misstag trycktes i en mer blåröd färg. Det ska endast finnas ett enda kvar i världen, och är världens dyraste frimärke. Det såldes senast 1980 för 935 000 dollar. I Gustafssons bok finns det anledning att tro att det finns ytterligare ett märke på ett gammalt vykort i Väster Våla. Detta leder till mystiska hotbrev till den som kan tänkas ha magentan i sin ägo, och den som kommer att utreda det hela är den pensionerade kriminalpolisen Blom. (Och jag kan inte låta bli att tänka på GW Perssons Lars Martin Johansson, men det är nog också något med Gustafssons berättarstil som ger den associationen.)
Det finns således vissa deckardrag i den här boken, men främst är det en ganska roande liten roman, en slags bagatell (fast av det mer svårgenomträngliga slaget; det är språket och inte historien som är behållningen i en bok av det här slaget), som påminner mig om Slas, eller Claes Hylinger och hans hemliga sällskap (och en del om den där deckaren, Döden ett bekymmer, som Torgny Lindgren skrev tillsammans med Eric Åkerlund). Något absurdistiskt, lite omständligt beskrivna levnadsöden, också hos de personer som bara skymtar förbi i periferin.
Jag blir faktiskt inte alls förvånad att det är så här Lars Gustafsson skriver, eftersom det är så här jag föreställt mig hans stil. Men jag tycker rätt bra om det. Jag kommer säkert att läsa något mer av honom (kanske rentav aktivt leta reda på den där om Tennisspelarna. Eller aktivt och aktivt. Den har tydligen ganska nyss kommit i nyutgåva, så det aktiva skulle kunna bestå i att den får följa med som fjärde hjulet nån gång när man står där och väljer pocket). Men Petter, jag tror inte att det är Gustafssons bästa roman, även om det är svårt att avgöra efter att ha läst endast en bok.
Sammantaget blev det här en trevlig överraskning. Men en sak jag inte kan låta bli att grubbla över är att stilen leder mig till så massiva associationer till andra manliga författare. Skriver inte kvinnor så här, och varför inte i så fall? Den enda kvinna jag kan komma på som jag får samma känsla när jag läser är Lena Andersson – men hon har (till skillnad från de här männen) ett politiskt budskap med sina böcker (även om en del tycker det är svårt att se vilket; JennyB läste till exempel Duck City och förstod inte riktigt vad hon menade). Jag funderar också lite på Gabriella Håkansson, till exempel Operation B eller Fallet Sandemann, men hon skriver egentligen för långa romaner för att på allvar hamna i kategorin "omständlig, roande, men egentligen menlös bagatell".
5 kommentarer:
Nu har jag inte läst den här. Så det är svårt att säja om kvinnor skriver "så här" när man inte riktigt vet vad "här" är. De manliga författare du namedroppar uppfattar jag också som rätt sinsemellan olika.
Men eftersom du nämner Gabriella Håkansson, som säkert läst Lars Gustafsson noga, så finns det en gemensam nämnare mellan de två: Borges.
Borges har nog påverkat fler män, kanske på grund av hans fascination över uppslagsverk.
I Gustafssons bättre romaner, som de i "Sprickorna i muren"-sviten så finns det en tydlig politisk undertext.
Petter: Du tycker att mina namedroppningar är sinsemellan olika, alltså? Hm. Det är rätt intressant, för jag upplever att jag definitivt får en liknande känsla när jag läser de här böckerna. Det är något med positioneringen kanske. Hur man förhåller sig till böckerna. Som om det inte är på liv och död. För mig är det texter som jag förvisso kan läsa och roas av ett tag, men som inte berör mig på något sätt.
Jag hoppas Gustafsson har skrivit bättre böcker. Och Borges borde jag läsa igen. Jag läste något av honom för... länge sen. Vad det nu kan ha varit. (Antagligen något i samband med att jag läste littvet.)
Fast jag tänker mig alltså att kvinnor inte kan skriva så här blodfattigt och bli publicerade, men jag kan ha fel.
Slas uppfattar jag framförallt som en helt annan sorts författare än både Claes Hylinger och Lars Gustafsson, som sinsemellan är (av vad jag läst av dem) rätt olika - även om de bägge är borgesfans.
Både kvinnliga och manliga författare kan nog skriva hur blodfattigt de vill om de har kommit ut med så många böcker som Lars Gustafsson hade när nu den här romanen kom ut.
Att påstå att kvinnor skriver på ett sätt och män på ett annat är problematiskt på många plan (hur mycket styrs vi av att vi vet könet på författaren, har vi läst alla kvinnor/män eller ett tillräckligt statistiskt stort antal? m. m.)
Det blir inte särskilt mycket mindre problematiskt bara för att man hävdar att kvinnorna är bättre.
Petter: Borgesfansen finns väl på många ställen, ibland där man minst anar det. Ibland är det mer uppenbart, ibland puttrar det på under ytan. Jag tror att det antagligen finns ganska stora skillnader mellan Slas, Hylinger och Gustafsson, om man närstuderar dem. Om jag ska fundera över varför jag ändå associerar dem till varandra så tror jag det handlar om att alla tre har ett slags mytiskt skimmer och sina egna tillskyndare. De tillhör alla en äldre generation, skriver böcker som inte är så långa, och hänvisas till i alla möjliga och omöjliga sammanhang – som om de utgör ett slags allmängods som man förväntar sig ha koll på.
Jag tror att den största skillnaden mellan mäns och kvinnors skrivande handlar om vilka teman de tar sig an, till mindre utsträckning deras egentligt språkliga uttryck. Och att den största skillnaden ligger i hur vi betraktar böckerna, när vi vet att det är en man eller en kvinna som skrivit dem. Vilka läsare en författare får och har och vänder sig till tror jag också beror av könet, men det är svårt att särskilja denna punkt från de övriga. Den fråga som jag funderade kring här (med anledning av Gustafssons bok, alltså) rör sig kanske kring de här frågorna. Jag tänker mig att det finns mer acceptans för medelålders män att skriva, ge ut och få den här typen av böcker lästa. Men jag blir gärna motbevisad med hjälp av några exempel på böcker av samma typ skrivna av kvinnor då.
Och om du tycker att jag har hävdat att kvinnorna är bättre, så har du nog läst fel. Men om du tycker dig ha förstått att Gustafsson, Slas och Hylinger inte är mina absoluta favoritförfattare, så är du inte så långt från sanningen. Men den klassificeringen delar de med de allra flesta författare som jag läst.
Om jag skulle leka leken X är som Y, så skulle jag säja att Slas är som Pär Rådström och Lars Gustafsson som P. O. Enquist. Vilket naturligtvis vore fullständigt meningslöst även om jag skulle kunna motivera jämförelserna.
Både Slas och Gustafsson har skrivit en herrans massa böcker. Som är av lite olika slag. Oftast normallånga.
Den senaste romanen jag läste av Gustafsson var "Tjänarinnan" från 1996 som jag avskydde.
Jag skulle gissa att Slas hör till allmängodset genom TV-filmatiseringarna och barnprogrammen.
Könet styr nog ofta förväntningar från läsare och förlag och påverkar de böcker som skrivs och ges ut.
Men om utgångspunkten är att Slas=Lars Gustafsson så kan jag nog säja med säkerhet att Slas/Lars Gustafsson/Claes Hylinger-böcker skriver inga kvinnor. Och inga män heller.
Skicka en kommentar