Denna dagen. Ett ensamt liv.

Johan Klings Människor helt utan betydelse är en flanörberättelse som tar oss genom Stockholm en varm sommardag. Det är 1998 och Magnus som är 32 år, kanske dumpad av sin vackra och snälla flickvän Josefin, hoppas på nya småknäck i mediabranschen. Nån gång för länge sen var han ung och lovande; nu är han varken eller. Han är bra på att ljuga, men ingen tror honom längre. Han tror sig inte ens själv, han försöker bara att inte tappa ansiktet, medan alla dörrar stängs för honom – stängs av generationskamrater som han en gång för länge sedan fixade in i branschen.

Han går genom dagen, och stöter gång på gång på bekanta, killar i hans ålder, i hans kretsar, såna som det lyckats för, såna som har barn och fru och sommarställe. Och jobb, så klart. Och råd att äta ute, fika och ta en drink. Han har själv inte råd egentligen, men blir gång på gång övertalad om att sitta med när någon annan bara ska luncha, fika, käka middag. Aldrig blir han bjuden. Självklart blir han aldrig bjuden.

Det är meningslösa konversationer runtom honom. Folk har fullständigt meningslösa jobb i underhållningsbranschen. Josefin har ett meningslöst jobb i en skoaffär på Biblioteksgatan. Folk byter fullständigt meningslöst lägenheter och möbler för att de inte matchar.

Magnus har kanske inte alltid varit obetydlig, men det här är en dag när han blivit så osynlig att han nästan suddats ut. Han har möten, levererar manusidéer, får för lite betalt, träffar bekanta på stan som vill fika med honom och som talar om sitt lyckade liv, med hus och barn och semestrar och fruar och karriärer som forsar fram på en blank räls mot solnedgången. Men ingen lyssnar på Magnus. Han är verkligen obetydlig, så som någon är betydelselös som saknar alla de tecken på status som vårt samhälle värderar.

Det är en bra bok det här. Jag tycker det är svårt med såna där loserhistorier annars, men det är något med den där självbehärskningen som finns i den här boken. Fram till sista sidan behåller Magnus sin egenskap att låta alla oförrätter rinna av honom som en gås. Han överanalyserar inte människor omkring sig, som det vid första anblicken kan verka. Han underdriver nog snarare. Antagligen är han långt mer patetisk än han själv inser.

Det jag tycker mycket om med den här boken är att Magnus inte är arg. Han är inte ironisk, han är rätt uppgiven – utan revanschlust, utan avundsjuka har han accepterat sin situation. Som om han inte tycker att han själv förtjänar eller kan bättre. Och jag gillar det. Eller gillar – det gör jag ju inte, jag blir ledsen och tycker synd om Magnus och önskar att han skulle ha en chans till något bättre om han röt till, men jag gillar verkligen att det här inte är en underdog som lyckas på slutet. Jag gillar verkligen att Magnus inte är arg, utan att det blir en bok om hopplöshet och sorg och om hur någon kämpar för att behålla sin värdighet.

Men mest av allt gillar jag när jag funderar lite till över vem det är som är obetydlig. Hur betydelsefulla är dom där jävla mediejobben som alla Magnus bekanta har? Boken utspelar sig 1998, och inte kan det vara en slump att vi här rör oss precis i början av dokusåpornas segertåg (startskottet Expedition Robinsson hade premiär hösten 1997). Hur viktiga är det där paret som han fikar med som hoppas byta sin lilla lägenhet mot en större som en gammal tant har, men tvekar att lämna (det är som sagt 1998, innan alla köpte bostadsrätter – den tiden då man bytte sin hyreslägenhet mot någon annans hyreslägenhet), det där paret som ska göra om allt i lägenheten sen, men de kan inte tänka sig Ikea. Eller jo, köket kan vara Ikea, det kan det, men inte resten.

Ja, jag gillar verkligen greppet att låta den här boken utspela sig i en tid som nyss var här, som just försvunnit, och låta oss se hur mycket ett enda futtigt decennium har förändrat oss. Hela boken är ju skriven med losern Magnus i centrum – så som vi nu har vant oss vid att se en loser. Ni vet, nån som är arbetslös, nån som inte har bostadsrätt, och inte ens kan behålla en flickvän (och även om han nu skulle lyckas behålla Josefin, så är hon ändå bara ihop med honom för att hon tycker synd om honom). Jag tycker Klings bok sätter fingret på den där kylan, egoismen och ytligheten som har smugit sig in och blivit norm, har blivit de glasögon som vi alla ser världen och våra medmänniskor genom.