fredag 14 augusti 2009

Modermord

Först är det kanske på sin plats att påminna om att den här bloggen har spoilervarning på alla sina inlägg. Men med detta är gjort skrider jag till verket med att diskutera några aspekter av Dorothy Sayers Kamratfesten. Det är en bok där man, om man vill, kan se brottet som endast en komplikation i den kärlekssaga som utspelar sig mellan den framstående deckarförfattarinnan Harriet Vane och den aristokratiske deckarhjälten Lord Peter Wimsey.

Oxfords akademiska ankdamm är skådeplatsen för det könsdrama som spelas upp i boken. Som en förlängning av klostrens kyska nunneordrar viger vittra kvinnor sitt liv till vetenskapen. Boken frossar i föreställningar om kvinnor i celibat som blir galna av att leva ihopträngda, och förtrycka sin sexualitet. Åsikten att akademiska kvinnor inte är riktiga kvinnor, att kvinnor som är mödrar (eller åtminstone gifta) är värda mer. Att kvinnor som arbetar (i princip med vad det vara må) tar maten ur munnen på männen, förminskar dem, gör dem värdelösa, och därigenom dömer deras hustrur och barn till svält.

En kvinna som orsakar en mans fall är precis vad som ligger bakom den här deckargåtan: En manlig, fuskande historiker avslöjas på grund av en granskande kvinna som sätter forskningens sanningsanspråk i första rummet. Han måste lämna sitt arbete, och tar så småningom till följd av detta sitt liv. Hans efterlämnade änka, Annie, inackorderar sina barn, och tar under antaget namn plats som husa i det kvinnliga Oxfordcollege som är bokens skådeplats, för att få tillfälle att hämnas inte bara på den forskare som indirekt orsakat hennes döde makes nesliga nederlag, utan även på hela den kvinnliga akademiska värld som lett till hennes olycka.

Hämnden tar hon med den äran. Oanständiga teckningar, hotelsebrev, insinuationer, vandalism, hängda dockor, trakasserier, mordförsök. Akademien är skakad. De kan inte, vill inte gå till polisen, rädda som de är för skriverier och dåligt rykte. I stället kontaktar de deckarförfattarinnan Harriet Vane, en före detta student vid colleget, och frågar om hon vill åta sig att reda ut mysteriet. Hon kommer dit, kanske mest för att hon lockas av Oxfords slutna värld, och vill dra sig tillbaka från skriverier, mordanklagelser och ett liv där hon skriver för brödfödan, till det stilla, eftertänksamma livet som en grundlig, ganska tråkig, forskningstermin i dammiga bibliotek innebär.

Men medan Annies gärningar eskalerar, misstänker alla inom colleget alla. Och i lärarrummet går diskussionerna höga. En del lärare tillstår att de anser att även om de själva valt den akademiska banan, så utför ändå en kvinna som gifter sig och blir mor en större gärning. En variant av den här åsikten är att visserligen ska kvinnor inte arbeta (utanför hemmet), eftersom de då tar jobb (och mat och värdighet) från männen (vi ska betänka att boken skrevs under eller strax efter 30-talets depression), men undantag kan förstås göras för änkor. Särskilt sådana med barn, som behöver en inkomst. Dekanen understryker att de är så glada att kunna hjälpa någon som Annie. Men andra tycker att det är för mycket daltande med de arbetande mödrarna. Som Annie. Ska hon behöva ha ett eget rum bara för att hon är mor, medan andra delar av tjänstefolk måste dela? Och varför denna förståelse för att hon inte kan sköta sitt arbete när barnen är sjuka?

Kärlekshistorien mellan Vane och Wimsey ses kanske som en parallellhistoria. Kanske i värsta fall som en bihandling, en komplikation i detektivens liv. Men så är det förstås inte. Boken är i själva verket inte alls en kriminalroman, utan en illustration över det problem Harriet står inför. För samtidigt som hon kommer underfund med och brottas med sina känslor för Lord Peter, så står hon till synes inför valet att offra sin självständighet, sin yrkeskarriär, sitt eget jag om hon skulle gifta sig med honom.

Men när Sayers gör änkan och modern Annie till den skyldiga i den här berättelsen punkterar hon en gång för alla modersmyten som gör det omöjligt för kvinnor att på männens villkor ta del av livet utanför hemmet. Kvinnor är inte heliga. Mödrar inte mer upphöjda än andra. Kvinnor är inte en särskild slags människor som ska behandlas med silkesvantar och hållas höjda över varje misstanke.

Detta med reflektionen att Sayers trots allt inte låter Annie begå mord. Mordförsök och anstiftan till självmord är det närmaste hon kommer. Läser man stora delar av Sayers produktion, och ser hur hon delar ut silkessnören (= självmordsmöjligheter) till varje mördare som är en gentleman, så inser man att även om hon inte låter en mördare gå fri, så kan heller inte alla mördare behandlas lika. Sayers skrider över könsgränser i den här (och andra) böcker, men inte klassgränser.

Till slut tycker jag mig se hur kvinnans inträde på brottets väg, skapar ett utrymme för Harriets ja till Peter. Gränserna mellan hem och arbete har suddats ut; kvinnans plats har blivit större. Om en kvinna kan vara både mor och brottsling kanske en annan kvinna vara både hustru och författare?

Det går att skala av många andra förklaringslager till Harriets kluvna känslor inför att förlora sin frihet när och om hon gifter sig med Lorden. Det är inte i alla så kallade detektivromaner det är möjligt.

Det finns dock en stor ironi i den här boken. I denna feministiska pamflett lyckas den tillkallade Harriet Vane inte lösa mysteriet utan hjälp av Lord Peter. Jag har funderat på om det var Sayers fredsoffer. En roman som så tydligt för fram kvinnans självklara plats inom akademin (och givetvis annorstädes), och så effektivt punkterar myten om den heliga modern, måste inte den erbjuda någon liten manlig triumf för att återställa balansen? För jag kan inte tro att Sayers egentligen inte bedömde Harriet kapabel att lösa den här deckargåtan, när hon låter henne vara Wimseys intellektuelle jämlike.

6 kommentarer:

snowflake sa...

Apropå sista stycket:
Peter blir ju förundrat irriterad på Harriet som inte räknat ut det. Han tycker (som jag minns det, har inte tillgång till boken just nu) att det är ytterst märkligt att hon med sitt intellekt gått bet, och det är väl då han också förstår hur djupt känslomässig hon blivit där i Oxford, och i förlängningen av det förstår han att hon funderar på att säga ja till honom.
Han propsar ju också mycket hårt på att hon ska fortsätta skriva, att hon ska vara sitt vanliga intellektuella jag, som vad jag förstår är den enda kvinna som matchat honom själv i den vägen.

För en intellektuell kvinna är det ju drömmen att hitta en intellektuell man som inte känner sig hotad, och först när Harriet inser att det fungerar kan hon säga ja.

Vixxtoria sa...

Snow: Jo, det är ju ett sätt att förklara det hela. Men samtidigt blir det en bekräftelse på myten om den logiske mannen och den känslomässigt styrda kvinnan, som jag finner irriterande. Om miss Climpson kommit (som också är utifrån, och inte känslomässigt bunden till platsen) och dragit samma slutsatser som Peter, så hade den här lösningen inte gått emot bokens idé, om du förstår vad jag menar.

Å andra sidan, om man i den här diskussionen lägger tonvikten på just Harriets tvekan, så kan man tänka så här: Först när Harriet hittat någon som är beredd att se henne som en jämlike är hon beredd att underkasta sig. (I Smekmånadens beskrivning av bröllopet tas ju bland annat upp att de använt sig av vigselordningen med ordet "lyda" (obey), som ett skämt.) I den här tolkningen (som inte direkt går emot de aspekter jag tar upp i inlägget, utan bara är ännu mer att säga om saken), kan man se det faktum att det är Peter som löser gåtan, och inte Harriet, som ett sätt att hon underkastar sig igen.

Jag funderade lite på att skriva om det här ur den vinkeln i stället, men det kan jag göra nästa gång jag läst boken .-)

snowflake sa...

Jag tror mycket på jämlikhetstanken. Den där dikten också, där Peter blottar sig.
Och slutorden: Domina.

Sen tror jag att det är mycket viktigt för Harriet att återvända till en plats där hon var lycklig, en plats där hon var en annan, för att den hårda vägen inse att man aldrig kan återvända. Hon leker ju med tanken, att forska och få lite beröm i en fotnot, men samtidigt förstår hon att det inte låter sig göras. Eller, att hon egentligen inte vill. Tiden går framåt.

Det där med att kollegiet misstänker varandra... det ligger en del snobbism i det också. Att en outbildad person skulle kunna lura dem. Det skriker hon väl också i sitt utbrott, Annie?

Jag tror att det var mycket viktigt för Sayers att skildra denna akademiska miljö, för sin egen skull också. Jag tror att det är bland annat därför det blir så väldigt bra.
Och resonemanget kring barn måste ha varit oerhört smärtsamt för henne, med hennes egen bortlämnade lille son som ingen visste om.

Vixxtoria sa...

Jag tror att boken är en nyckelroman för Sayers. Peter försöker ju få Harriet att få fason på den deckar hon just skriver genom att göra en av huvudpersonerna (Winifred heter han väl, eller är det Wilfred?) mer psykologiskt trovärdig. Men Harriet för ju också en kamp mot detta. Förändrar hon Winifred måste hon ändra alla andra i boken också, eftersom det annars märks hur platta typer de utgör. På samma sätt har ju Sayers avgjort fördjupat både Wimsey och Vane genom att förändra den status quo som deras ogifta tillstånd innebär, och går emot deckargenrens eviga "nu".

Men den längtan som Harriet beskriver, att stanna i Oxford, att fördjupa sig i forskning, att kanske inte bli lika läst, den gjorde ju Sayers själv verklighet av några år senare, när hon övergav kriminalromanerna. Det finns nog väldigt mycket av hennes tankar och våndor i den här boken.

Att skildringen av akademin blir bra (och det kan jag garantera att den är; jag har ju själv vistats i den professionellt i 12 år vid det här laget, och fem år före det som student), beror på initierad kunskap förstås! Men mer kärlek än distans, skulle jag säga.

Och ja, det finns en hel del akademikersnobbism här. Sayers ignorerar nog inte klassfrågan i alla fall :-D

snowflake sa...

Nu har du lurat mig till att nästan förlåta henne att hon valde den smala vägen... sitter här och blir sentimental, minsann!

Givande diskussion, tack Vixxtoria! Nu ska jag ner på stan och spela Alfapet. Vi syns!

Vixxtoria sa...

"ner på stan och spela Alfapet"? Det var en mening jag inte trodde jag skulle få läsa. Ha det så kul. Glöm inte att man kan få många poäng för "TAX" om man bara får till X:et på rätt ställe.