Först är det kanske på sin plats att påminna om att den här bloggen har spoilervarning på alla sina inlägg. Men med detta är gjort skrider jag till verket med att diskutera några aspekter av Dorothy Sayers Kamratfesten. Det är en bok där man, om man vill, kan se brottet som endast en komplikation i den kärlekssaga som utspelar sig mellan den framstående deckarförfattarinnan Harriet Vane och den aristokratiske deckarhjälten Lord Peter Wimsey.
Oxfords akademiska ankdamm är skådeplatsen för det könsdrama som spelas upp i boken. Som en förlängning av klostrens kyska nunneordrar viger vittra kvinnor sitt liv till vetenskapen. Boken frossar i föreställningar om kvinnor i celibat som blir galna av att leva ihopträngda, och förtrycka sin sexualitet. Åsikten att akademiska kvinnor inte är riktiga kvinnor, att kvinnor som är mödrar (eller åtminstone gifta) är värda mer. Att kvinnor som arbetar (i princip med vad det vara må) tar maten ur munnen på männen, förminskar dem, gör dem värdelösa, och därigenom dömer deras hustrur och barn till svält.
En kvinna som orsakar en mans fall är precis vad som ligger bakom den här deckargåtan: En manlig, fuskande historiker avslöjas på grund av en granskande kvinna som sätter forskningens sanningsanspråk i första rummet. Han måste lämna sitt arbete, och tar så småningom till följd av detta sitt liv. Hans efterlämnade änka, Annie, inackorderar sina barn, och tar under antaget namn plats som husa i det kvinnliga Oxfordcollege som är bokens skådeplats, för att få tillfälle att hämnas inte bara på den forskare som indirekt orsakat hennes döde makes nesliga nederlag, utan även på hela den kvinnliga akademiska värld som lett till hennes olycka.
Hämnden tar hon med den äran. Oanständiga teckningar, hotelsebrev, insinuationer, vandalism, hängda dockor, trakasserier, mordförsök. Akademien är skakad. De kan inte, vill inte gå till polisen, rädda som de är för skriverier och dåligt rykte. I stället kontaktar de deckarförfattarinnan Harriet Vane, en före detta student vid colleget, och frågar om hon vill åta sig att reda ut mysteriet. Hon kommer dit, kanske mest för att hon lockas av Oxfords slutna värld, och vill dra sig tillbaka från skriverier, mordanklagelser och ett liv där hon skriver för brödfödan, till det stilla, eftertänksamma livet som en grundlig, ganska tråkig, forskningstermin i dammiga bibliotek innebär.
Men medan Annies gärningar eskalerar, misstänker alla inom colleget alla. Och i lärarrummet går diskussionerna höga. En del lärare tillstår att de anser att även om de själva valt den akademiska banan, så utför ändå en kvinna som gifter sig och blir mor en större gärning. En variant av den här åsikten är att visserligen ska kvinnor inte arbeta (utanför hemmet), eftersom de då tar jobb (och mat och värdighet) från männen (vi ska betänka att boken skrevs under eller strax efter 30-talets depression), men undantag kan förstås göras för änkor. Särskilt sådana med barn, som behöver en inkomst. Dekanen understryker att de är så glada att kunna hjälpa någon som Annie. Men andra tycker att det är för mycket daltande med de arbetande mödrarna. Som Annie. Ska hon behöva ha ett eget rum bara för att hon är mor, medan andra delar av tjänstefolk måste dela? Och varför denna förståelse för att hon inte kan sköta sitt arbete när barnen är sjuka?
Kärlekshistorien mellan Vane och Wimsey ses kanske som en parallellhistoria. Kanske i värsta fall som en bihandling, en komplikation i detektivens liv. Men så är det förstås inte. Boken är i själva verket inte alls en kriminalroman, utan en illustration över det problem Harriet står inför. För samtidigt som hon kommer underfund med och brottas med sina känslor för Lord Peter, så står hon till synes inför valet att offra sin självständighet, sin yrkeskarriär, sitt eget jag om hon skulle gifta sig med honom.
Men när Sayers gör änkan och modern Annie till den skyldiga i den här berättelsen punkterar hon en gång för alla modersmyten som gör det omöjligt för kvinnor att på männens villkor ta del av livet utanför hemmet. Kvinnor är inte heliga. Mödrar inte mer upphöjda än andra. Kvinnor är inte en särskild slags människor som ska behandlas med silkesvantar och hållas höjda över varje misstanke.
Detta med reflektionen att Sayers trots allt inte låter Annie begå mord. Mordförsök och anstiftan till självmord är det närmaste hon kommer. Läser man stora delar av Sayers produktion, och ser hur hon delar ut silkessnören (= självmordsmöjligheter) till varje mördare som är en gentleman, så inser man att även om hon inte låter en mördare gå fri, så kan heller inte alla mördare behandlas lika. Sayers skrider över könsgränser i den här (och andra) böcker, men inte klassgränser.
Till slut tycker jag mig se hur kvinnans inträde på brottets väg, skapar ett utrymme för Harriets ja till Peter. Gränserna mellan hem och arbete har suddats ut; kvinnans plats har blivit större. Om en kvinna kan vara både mor och brottsling kanske en annan kvinna vara både hustru och författare?
Det går att skala av många andra förklaringslager till Harriets kluvna känslor inför att förlora sin frihet när och om hon gifter sig med Lorden. Det är inte i alla så kallade detektivromaner det är möjligt.
Det finns dock en stor ironi i den här boken. I denna feministiska pamflett lyckas den tillkallade Harriet Vane inte lösa mysteriet utan hjälp av Lord Peter. Jag har funderat på om det var Sayers fredsoffer. En roman som så tydligt för fram kvinnans självklara plats inom akademin (och givetvis annorstädes), och så effektivt punkterar myten om den heliga modern, måste inte den erbjuda någon liten manlig triumf för att återställa balansen? För jag kan inte tro att Sayers egentligen inte bedömde Harriet kapabel att lösa den här deckargåtan, när hon låter henne vara Wimseys intellektuelle jämlike.
