måndag 6 juli 2009

No rain

... and all I can do is read a book to stay awake
and it rips my life away but it's a great escape...

Blind Melon med låten No rain (ja, ja, ja, det regnade här igår också, men nu är solen framme igen, och jag måste fortfarande sitta och jobba.)

Låt er inte avskräckas av det amatöristiska stepnumret i början av den här videon:



Denna ursäkt till musikaliska övningar inspirerades av Lottas bokblogg. Fler låtar om böcker och läsande, nån?

Under stjärnbaneret

Lyrans tematrio inspireras av att USA:s nationaldag inföll i förra veckan. Jag upplevde ett nationaldagsfirande på plats för några år sedan. En strand med fullständigt gigantiska kylväskor fulla med is, öl, juice, frukt, kött till grillen, vodka och snacks. Därtill fulla tonåringar som moonade i fönstren, fyrverkerier och ett californiskt hav som kokade av alla badare. Det är en oförglömlig, om än inte omistlig, upplevelse. 

Jag tror att många kommer nämna Donna Tartt, Siri Hustvedt och Joyce Carol Oates, så jag avstår den här gången, och lyfter fram några andra författare. Egentligen ser jag mig inte som en storläsare av just amerikansk litteratur, men det är förstås å ena sidan relativt, och å andra sidan en sanning med modifikation. Så här blir min lista den här gången: 

1. Jerome David Salinger: Räddaren i nöden, Res takbjälken högt, timmermän, Franny & Zooey... Jag skrev härom veckan ett långt inlägg om Salingers produktion. Om någon vill följa min rapportering och kommentar till affären om Salinger-plagiatet, så finns det här. 

2. Laura Ingalls Wilder med Lilla huset på prärien-serien är utan tvekan (förlåt J.D.) min stooooora amerikanska influens. Var snäll och glöm bort tv-serien för en stund (jag gillar den till stora delar, men den har mycket lite gemensamt med böckerna). Åh, böckerna! Vad allt har jag inte lärt mig från Laura. Hur man åtgärdar förfrusna fötter. Hur man samlar in lönnsirap. Hur man kör in ett hästspann. Hur man syr ett lapptäcke även om man hatar det. Hur man skriver en uppsats. Böckerna har inget av tv-seriens moraliska jolmighet, utan  ger en realistisk skildring av det hårda nybyggarlivet. Gång på gång försöker familjen Ingalls rota sig: i den stora skogen, där inflödet av nybyggare gör att tillgången på vilt tryter, på prärien, där nybyggare fått löfte om land, men där regeringen ger tillbaks det till indianerna (vilket man på sätt och vis inte kan ha några synpunkter på), vid Plommonån, där scharlakansfeber drabbar familjen hårt och äldsta dottern Mary blir blind. I böckerna (men faktiskt i tv-serien) skildras inte hur familjen Ingalls även drev hotell under en tid (det sker under det glapp i tiden som finns mellan böckerna Huset vid Plommonån och Vid silversjöns strand.) Familjen överlevde Den långa vintern, som varade från oktober till maj, utan matförsändelser till den lilla staden de Smet på Dakota-slätten. Det är oerhört stark läsning, dessa mörka dagar fulla med virvlande snö, 1-2 måltider på bröd bakat på uppblandat mjöl, kyla och storm, där pappa Charles Ingalls skottar snötunnlar mellan hus och lagård, och där han och Laura sitter och vrider "vedpinnar" av hö för att de ska ha något att elda med. Det som räddar invånarna i den lilla staden är den modiga slädfärd som Almanzo Wilder och Cap Garland företar sig till ett litet nybygge ute på slätten, där de kan köpa vete. Boken Gyllene år är för övrigt en alldeles utsökt skildring av kärlekshistorien mellan Laura och den nästa tio år äldre nybyggaren Almanzo. Jag läser ofta om den. Ja, ni märker, jag kan fortsätta hur länge som helst om de här böckerna. Här finns för övrigt också en litterär skandal, eftersom det har påståtts att böckerna inte skrevs av Laura, utan av dottern Rose Wilder, som var journalist. Men jag får återkomma om det här.

3. Jag tvekar lite här, för jag skulle gärna velat ha med ytterligare en kvinnlig författare, men mitt tredje exempel blir John Irving. Med böcker som Garp och hans värld och Ciderhusreglerna känner nog många till honom. Hans böcker hör till de där riktigt stora romanerna, som filmer sällan kan göra rättvisa. Det finns för många trådar, personer, tankegångar, teman och insprängda berättelser (bara en sån sak som en hel roman om en cyklande björnar inuti historien om Garp!). Om du bara sett filmerna, så rekommenderar jag en läsning – det är helt andra historier som framträder (trots att jag tycker att filmatiseringarna av båda de nämna böckerna är riktigt bra). 



Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg. 

Tomtar och troll i de låga länderna

Det är nog många i min generation som får tindrande ögon när de hör Trolltyg i tomteskogen. Jullovsstämning och det lilla trollet Fjant utklädd till tomtebrud. Men upp med en hand alla som  visste att den charmiga filmen om tomtarnas bröllopsbestyr är baserad på böcker av en holländare!




Det är alltså dags igen för ett inlägg som berör nederländska böcker. Och om ni trodde att jag bara tänkte hålla mig till (stora) romaner och presumtiva Nobelpristagare, så trodde ni fel. Här blandas allt som varit i närheten av en tulpan, väderkvarn eller träsko!

Rien Poortvliet har skrivit och framför allt illustrerat flera böcker i bästa National Geographic-pastisch beskriver tomtarnas liv och leverne. I boken Tomtar (de Kabouter) får vi veta allt om olika tomtetyper, och hur de fortplantar sig (och annat om sexualvanorna), deras omsorg om djur, natur och andra övernaturliga väsen, hur de bygger hus och fällor, och hur gamla de blir. I uppföljaren De oproep der Kabouters (ungefär "Tomtarnas kallelse"), med text av Wil Huygen, blir (de nedländska) författarna inbjudna att besöka tomtarna här uppe i Norden; de åker tåg genom hela Sverige för att komma till Kemijärvi i Finland, och leva med tomtarnas en tid. Jag är lite osäker här, det ska sägas, för jag tror att den svenska boken bygger på båda de holländska utgåvorna. Men eftersom jag inte äger någon svensk version av boken är det svårt att jämföra; jag kan bara återkalla minnesbilder från 10-årsålden då jag bläddrade och fascinerades av den svenska utgåvan som en klasskamrat ägde.

Vill man vara kritisk till Tomteböckerna (vilket man egentligen inte vill), så speglar de en idealbild av 1800-talets europeiska bondesamhälle. En samklang med naturen, där allt (inklusive man och kvinna) vet sin plats, men också sitt värde. De illustrationer som visar tomtetyper från hela världen (t ex Polynesien) visar både på en vidsynthet (att förflytta tomten utanför den nordeuropeiska sfären) och en inskränkthet (jämförelser med nidbilder av den svarte mannen ligger inte långt borta).

Boken Tomtar finns på svenska, och det ska kanske för säkerhets skull sägas att böckerna är mer av ett uppslagsverk än traditionella sagor (det är alltså inte Trolltyg i tomteskogen på bok), men illustrationerna är så detaljrika, och uppfinningsrikedomen kring tomtarna så underhållande att det är en fascinerande läsning för alla som uppskattar en god historia. Eller kvasi-vetenskap.



Förutom de två stora böckerna om tomtar finns mindre uppföljare. En väldigt vacker bok (som jag har i min ägo) är Kabouter Spreekworden (ungefär "Tomtarnas ordspråk"). Här presenteras och illustreras många tomteordspråk, en del som vi känner igen ("En svala gör ingen sommar", "Äpplet faller inte långt från trädet"), och andra som är helt nya, och som speglar den "urgamla tomtevisdomen". Några av favoriterna härhemma ärOp en bolle buik staat een vrolijk hoofd (ungefär "Ovanför en rund mage finns ett glatt huvud", illustrerat med en tjock, glad gris som äter en glass, eller Men moet zijn benen niet verder uitstreken dan het laken lang is (ungefär "Man ska inte sträcka ut benen längre än lakanet når").  Bilden nedan kommer från Tomtarnas ordspråksbok, och visar på de utsökt vackra illustrationerna (den lille pojken (?) som står och tittar på tomten är dock inklippt av någon nätmarodör).





Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Folk var förvånade över att få veta såna här intressanta fakta. Och glada att bli påminda om Fjant och de andra.


Postat av: Klotho
Efter att ha sjungit diverse "svenska" visor för tyska kompisar upptäckte vi att iaf en av dem härrörde från Elsass (Och jungfrun hon går i dansen/"Zum Tanze da ging ein Mädel"). Men holländska tomtar var en chock! :)
2009-07-06 @ 08:50:29
URL: http://www.klotho.wordpress.com
Postat av: Ingrid
Vilket trevligt inlägg. Tomtar från Nederländerna! Spännande och dessutom mycket tänkvärt med ordspråk till! Jag tänker hålla ögonen öppna för dessa tomtar!!
2009-07-06 @ 09:01:21
URL: http://ingridsboktankar.blogspot.com
Postat av: Vixxtoria
Klotho: Ja, visst är det lite överraskande! Det tyckte i alla fall jag när jag insåg att originalböckerna var skrivna på holländska. Men annars är det mycket mer gemensamt än man tror vad gäller sånger, verser, lekar, seder och annat mellan både Tyskland och Sverige och Holland och Sverige. (En hel del är ju importerat från Tyskland till Sverige ska man kanske hålla i åtanke, förstås.)

Ingrid: Jag glömde skriva att böckerna ju har några år på nacken. Den första holländska tomeboken kom 76, och den andra 81. På svenska kom den första upplagen 79. Men kolla på bibliotek och antikvariat, där finns säkert en del fynd att göra!
2009-07-06 @ 09:14:59
URL: http://ombockersomjaghunnitlasa.blogg.se/
Postat av: Petter
Jag hade Tomtar när jag var liten. Och där blir författarna halvvägs in i boken inbjudna att hälsa på tomtarna efter att de läst vad de skrivit om tomtarna. Så den byggde nog på bägge.
2009-07-06 @ 09:15:50
URL: http://buttertarordet.blogspot.com
Postat av: Vixxtoria
Petter: Ja, det var lite som jag mindes det också.
2009-07-06 @ 09:21:26
URL: http://ombockersomjaghunnitlasa.blogg.se/
Postat av: Klotho
Ja, både julgran, julstjärna/ljusstake är väl tyskt från början om jag inte minns helt fel. Märkligt nog har vi inte plockat till oss St Nikolaus den 6 december (eller flyttat över honom till julafton bara?). Min holländske kollega åkte alltid till sin hemstad för att vara en av smådjävlarna. :)
2009-07-06 @ 10:25:24
URL: http://www.klotho.wordpress.com
Postat av: Vixxtoria
Klotho: Vi har nog i princip flyttat honom till jul.

I Holland firar man förresten Sinter Klaas den femte december. Sinter Klaas själv kommer till Holland med båt från Spanien (!) tillsammans med sina medhjälpare "Swarte Piets" (dvs svarte pettrar, och det är nog det din kollega menar med "smådjävlarna") flera veckor innan 5 december. Sinter Klaas' ankomst visas på holländsk tv varje år!
2009-07-06 @ 11:09:24
URL: http://ombockersomjaghunnitlasa.blogg.se/
Postat av: Klotho
Hmm, är det den 5:e. Tyskarna har ju den 6:e, kan de inte samsas istället för att göra livet krångligt för oss andra? (Det är nog det han pratade om, vi har numera väldigt sporadisk kontakt eftersom vi inte längre jobbar ihop så jag försökte komma ihåg vad det var han gjorde som "djävel").
2009-07-06 @ 11:56:45
URL: http://www.klotho.wordpress.com
Postat av: Vixxtoria
Klotho: Nej, holländarna är väldigt sympatiska. De firar förstås Sinter Klaas avond -dvs Sinter Klaas afton, precis som vi svenskar firar julafton. Det finns förresten så många tyskar, så hur skulle stackars Sankt Nikolaus hinna med två länder på samma dag? ;-)
2009-07-06 @ 12:13:35
URL: http://ombockersomjaghunnitlasa.blogg.se/
Postat av: L.
Jag hade en engelsk version ("Gnomes") som barn. Det var en pop-up-vaiant där man bl.a. kunde snurra på slipstenen som trollen plågar tomtarna med. Jag var väldigt förtjust i den boken, men tänkte nog inte då på varifrån den kom!

Lustigt, just idag var jag på bio med sonen och då visades en trailer för den här filmen (som uppenbarligen redan tagits bort från reporoaren): http://www.expressen.se/noje/recensioner/film/1.1512772/tomtar-och-troll
Är inte likheten med de holländska tomatarna och trollen sorgligt slående?

En annan holländsk barnkulturimport är ju också "I fablernas värld"! En holländsk utbytesstudent jag kände blev mkt förvånad över att jag kände till den.
2009-07-06 @ 22:52:33
Postat av: Vixxtoria
L: Åååh, en pop-up-bok! Det skulle man ha! Illustrationerna till hur trollen torterar tomtar är visserligen målande ändå... (Annars är det faktiskt påfallande hur lite plats trollen har i de här tomteböckerna, jämfört med filmen.)

Tomtarna har onekligen drag av Poortvliets tomtar i klippet du länkar till. Det är den spetsiga mössan som gör det... Man får väl se på det som en hyllning. Men det var väl inga troll med?

Ja, "Fablernas värld" är också holländsk. Men det har väl ingen bokanknytning, har det det? (Då måste jag förstås klämma in det på något sätt.)
2009-07-07 @ 06:57:55
URL: http://ombockersomjaghunnitlasa.blogg.se/
Postat av: Hundöra
Vilka minnen nu när jag ser "Trolltyg i tomteskogen" :D
2009-07-08 @ 08:30:24
URL: http://bokmarkt.hundora.se/
Postat av: Vixxtoria
Hundöra: Om du klickar vidare till youtube så finns hela filmen där. I sex bitar, tror jag.

*nynnar: "Vi gör oss klara för ett bröllop. Det blir en tadidara dagen lång bröllops fest..."*
2009-07-08 @ 11:05:47
URL: http://ombockersomjaghunnitlasa.blogg.se/
Postat av: Hundöra
Har den inspelad på videoband som ligger någonstans hos mina föräldrar...

Min sambo skrockar: "ÖHe öhe. En hel tomtearme"
2009-07-09 @ 18:10:14
URL: http://bokmarkt.hundora.se/
Postat av: Vixxtoria
Hundöra: "Var är Fjant?" sagt med nasal trollröst är annars också ett klassiskt citat :-)

Eller "Bränn! Bränn! Bränn!"
2009-07-09 @ 18:22:17
URL: http://ombockersomjaghunnitlasa.blogg.se/
Postat av: kontakt
Denna tomtebok är mig för evigt mest förknippad med styckmordsrättegången mot allmänläkaren och obducenten. Försvaret hävdade att de märkliga saker som det lilla barnet berättade om kom från en bok om tomtar, och jag har alltid förstått det som att det rör sig om den här.
2009-07-10 @ 18:34:45
URL: http://ninaninaninanna.wordpress.com/
Postat av: Vixxtoria
Kontakt: Du har nog rätt. Jag har faktiskt aldrig tänkt på det, men det kan knappast finnas några andra tomteböcker som man kan ha menat, eller? Vilket tråkigt sammanhang för en så trevlig bok.
2009-07-10 @ 18:46:59
URL: http://ombockersomjaghunnitlasa.blogg.se/



söndag 5 juli 2009

Röda rädisor och några böcker


Jag har nästan inga röda böcker, skrev jag till Snowflake, som föreslår fotografering av bokhyllans röda älsklingar. Och min bokhylla ser sannerligen inte särskilt röd ut. Men när jag började plocka ut några böcker inför fotograferingen blev stapeln allt högre. Jag slutade när den var lika hög som jag (163 cm). Och jag behövde inte ens ta till mina Litteraturens klassiker, varav hälften är röda, eller plocka av omslaget av några böcker för att de röda pärmarna skulle bli synliga. 

Jag orkar inte för mitt liv skriva en lista över alla böckerna, men jag kan garantera att det är en väldig blandning. Några axplock (fråga om du blir nyfiken på resten!):

Steve Sem-Sandberg Theres
Per-Olov Enquist Lewis resa
Jonathan Kellerman Blodsskuld
T. H. White Svärdet i stenen
Margareta Strömstedt Majken den nittonde december
Jonathan Litell De välvilliga
Aksel Sandemose Varulven
John Updike Häxorna i Eastwick
Nick Hornby About a boy
Henrik Ibsen Samlade skrifter
Ebba Witt-Brattström Ediths jag
August Strindberg Fröken Julie och andra pjäser
Maria Küchen Lycklig hora
Eva-Marie Liffner Drömmaren och sorgen
Gunnel Linde Mamm- och pappsagor

Som en bonus kommer dessutom fotografering av några böcker som bara var röda på framsidan. 



Och idag har jag dragit upp årets första rädisor ur grönsakslandet idag. Röda, men lite träaktiga och trådiga. 

Han är en häxa!

Den här bloggposten är för alla som ännu har en 14-åring i sitt hjärta. Jag misstänker att jag hade fallit för Meyers vampyrböcker när jag var i tonåren, men de fanns ju inte då. I stället läste jag Margaret Mahys Förvandlingen och blev alldeles förälskad i Sorensen Carlisle. Jag är fortfarande ganska kär i honom, faktiskt. Och boken är ännu en av mina absoluta favoritböcker, och därför skulle jag gärna vilja skriva lite om den. (Och övertyga någon annan om hur läsvärd den är!)

Boken, som på engelska heter The Changeover, är skriven av den nya zeeländska författaren Margaret Mahy. Jag smugglade in boken på min lista över 100 ungdomsböcker häromsistens, och jag inser att jag då kallade den "Förändringen" i stället. Usch, vad pinsamt! Ingen har uppmärksammat (eller åtminstone inte kommenterat) detta, och jag antar att det beror på att inte så många ens har läst boken med dess riktiga titel (men jag kan ha missat någon därute. Hallå?). Min version av den här boken är vinröd, med en suggestivt tecknad bild gjord av Inger Edelfeldt på framsidan. Den föreställer huvudpersonen, 14-åriga Laura, blundande, med en bägare i handen. Runt henne slingrar sig vit rök från ett fyrfat i skepnad av en svart katt. I röken ser man konturerna av skrämmande ansikten manifestera sig. Bakom Laura slingrar sig en stenbelagd väg (faktiskt en "yellow brick road") bort mellan höga trädstammar.

Huvudpersonen är alltså Laura, som bor med sin mamma Kate och tre-årige lillebror Jacko i ett litet hus i en expanderande förort på Nya Zeeland. Föräldrarna skildes strax efter att Jacko föddes, och det var länge sedan Laura träffade sin far, som hon förr stod så nära. Nu är han omgift, och väntar barn med sin nya fru. I Lauras tillvaro kämpar mamma Kate med att få ekonomin att gå ihop. Hon går en bokhandlarkurs så att hon ska kunna kräva högre lön för det arbete hon utför i bokhandeln i det nya shoppingcentret. Jacko är hos en dagmamma, och Laura hjälper till med hushållsarbetet, och med att hämta Jacko på torsdagskvällarna, då Kate arbetar sent. Jag beskriver den här tillvaron för att visa på hur vanligt det är. Laura klarar sig bra i skolan, har kamrater, är lite nyfiken på killar, har en kärleksfull, smågnabbande relation med en förstående mamma (som också har ett eget liv), älskar sin lillebror och fascineras över att hennes kropp förändras. Här finns alltså inga tonårsbråk, inga ätstörningar, ingen mobbning, inga hemliga författardrömmar och ingen olycklig kärlek. Laura har dessutom god självkänsla, och är snabb i repliken när så krävs.

Men hon är "känslig". Hon har ett öga för tillvarons övernaturligheter, och detta beskrivs som något alldeles självklart. Inte ens Kate tycker att det är särskilt underligt när Laura en morgon säger att hon har fått en "varning" igen. Något kommer hända, och hon vet inte vad. Hon vill stanna i sängen, och skulle Kate kunna skriva ett sjukintyg? Nej, det kan nu Kate inte. Det är torsdag, och på torsdagar måste Laura hämta Jacko, något annat går bara inte. De åker i den svårstartade bilen på väg till skola, dagmamma och arbete, och Laura gör ytterligare ett försök att beskriva vad hennes övernaturliga känsla går ut på. Hon vet till exempel, säger hon, att Sorry Carlisle är en häxa. Kate skrattar åt henne. Men inte för att Laura påstår att det finns häxor, utan för att just den perfekte ordningsmannen Sorensen Carlisle skulle vara en. "Hans mor eller mormor är det kanske", säger Kate.

Laura går till skolan, där Sorry Carlisle står vid grinden och ser på henne med en särskild blick i sina silverögon. Som vanligt utbyter de endast ett par artiga fraser. Hela dagen går utan att något "händer", men när hon hämtat Jacko hos dagmamman och är på väg hem träffar de en gammal man i en antikaffär. Carmody Braque heter han, förskrumpen, nästan ruttnande med en kväljande stank av pepparmint omkring sig. Han erbjuder Jacko en stämpel på ena handen, och Jacko (som gillar klistermärken) kan inte motstå. Och på så sätt kan Carmody Braque få en väg in i Jacko, varigenom han kan suga i sig av hans livskraft.

Jacko blir sjuk, börjar tyna bort och endast Laura förstår vad som har hänt. Kate tar honom till sjukhuset, och Laura förstår att hon måste söka hjälp hos Sorry och hans häxor till mor och mormor. Och när hon kommer till hans hus i skymningen visar det sig att Sorry har talat mycket om henne (trots att de nästan aldrig bytt ett ord med varandra). Mönstereleven med stamningsproblem, mer intresserad av fåglar än flickor är nu klädd i en svart kaftan, och har stora ringar på fingrarna. I sitt rum har han bokskåp och ett skelett, och på väggen hänger bland annat en plansch av en naken kvinna. Längst ner på planschen är ett suddigt foto på Laura fastsatt.

Det här är upptakten till boken. Den hjälp Laura får är kanske inte riktigt vad hon tänkt sig. Boken är kanske inte riktigt vad man föreställer sig. Mystiken i den här boken är så naturlig. Det är inga underhållande konster (som Harry Potter-böckerna kan uppvisa) eller svart och oförklarlig magi. I stället ger det övernaturliga i den här boken en dimension i tillvaron som öppnar sig som en möjlighet för vissa människor. Boken liknar lite grann Edelfeldts Juliane och jag i att vara fast förankrad i en vardagsrealism, men om det där handlar det om två flickors gotiska drömmar, har vi här ett möte mellan flicka och pojke. Och dialogen mellan Laura och Sorry – åh, den handlar ständigt om hur de ska bära sig åt för att inte ligga med varandra, både underförstått och i klartext. Jag tycker om det också; det här är en oerhört sexig historia.

Boken handlar (naturligtvis) på ett plan om processen att gå från barn till kvinna, och förvandlingen om att återfödas som kvinna, att bli sedd genom en mans ögon, och vad en sådan blick kan göra med en. Att det är Sorry som tar med Laura över denna gräns kan ses som en symbol för sexualriten. Som faktiskt aldrig fullbordas, trots att Sorry tjatar om den då och då, och Laura till och med för sig själv gör klart att hon inte skulle vara helt ovillig om han ansträngde sig lite mer. Karaktärerna i boken är för övrigt så komplexa (även bifigurerna). Det kan ibland bli något övertydligt för en vuxen läsare, men det är befriande att Laura (från början) kan se och förstå att Sorry, som verkar vara världsvan, intelligent, och har ett övernaturligt leende i själva verket är en liten pojke som har lärt sig att uppträda som en välstädad ung man, som säger och gör alla de rätta sakerna.

Jag har konstigt nog aldrig googlat runt på den här boken förut, men jag gjorde det nu. Den är fortfarande läst och recenserad i den engelskspråkiga världen. Bloggen Shaken & Stirred ger en analys (en bit ner i inlägget) som bland annat handlar om (alla) föräldrar i Mahys böcker. De finns där i sin egen rätt, som människor, och har sina egna liv. Hennes blogginlägg tar också upp några andra av Mahys böcker (bland annat den bok som på svenska heter Tycho och Angela). Jag har läst ett gäng Mahy-böcker (Trixarna är en annan ungdomsbok), men det är ingen som berört mig så mycket som Förvandlingen. Jag tycker ofta att hennes böcker har lovat lite för mycket, sådana böcker där författaren har kastat ut en massa trådar, men inte riktigt haft förmågan att samla ihop dem på slutet. Men detta gäller inte Förvandlingen. Läs den. Läs den!

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

lördag 4 juli 2009

I bokälskarens trädgård

Ikväll flyger tordyvlar i min trädgård. Surrande, runt, runt i skymningen.
Och krusbären smakar så där riktigt svenskt, som de gör vid den här tiden på året. Surt.



Detta inlägg har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Strategier för sommarläsning: dag och natt

Det gör ont i ögonen att läsa böcker i solen. De vita sidorna reflekterar ljuset, och inverkar menligt på möjligheten att förstå handlingen. Det är förstås alldeles utmärkt för dem som bara sitter med en bok i handen för syns skull, men om man vill veta hur det går måste man förflytta sig till skuggan. Eller helst köpa hammock så att man kan ligga ner (det innebär färre myror än en filt under trädet).

Sommarnätterna då? Jo, det går att läsa rätt länge i ljuset från ett öppet fönster. Men den riktiga sommarkänslan kräver läsning medelst ficklampa under täcket. Nuförtiden mest av nostalgiska skäl. Förr av nödvändighet för att mamma inte skulle upptäcka att man ännu var vaken. Men en bok blir alltid lite mer spännande med en ficklampa, och varm kvalmig luft under ett täcke. Tillsammans med en harskrank eller två. Täcket ger dessutom visst skydd mot surrande myggor. 


Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg. 

fredag 3 juli 2009

Hur en bokälskare tänker när hon får besök

När folk hälsar på oss funderar jag alltid på hur jag ska få besökarna att ta så många av mina böcker som möjligt med sig när de går. Jag har ju lite trångt här hemma, och det bästa är helt enkelt om några hyllmeter är konstant utlånade. Min enda regel är att jag inte lånar ut böcker som jag själv inte läst. För övrigt är alla knep tillåtna.

Så om du kommer hem till mig får du te och rabarberpaj (vi har nämligen även gott om rabarber), och personligt anpassade boktips. Och eftersom jag har så många sådana där halvstora papperskassar som inte duger nånting till staplade inne i garderoben får du med dig en sådan att bära böckerna i.

- Vad sa du? Funderade du på att åka till Spanien?
Då ska du läsa Falcones Katedralen vid havet.
Tjock bok, räcker hela resan.
Är precis som att besöka Barcelona på 1400-talet.
Den berättar om byggandet av Catedral del Mar,
en mycket vacker kyrka,
jag var själv där i påskas. Och blev rånad. Berättade jag det?
Här, stoppa ner i kassen, du blir inte besviken!

- Inget bra recept på blåbärspaj? Jag har precis boken för dig!
Annas pajer – innehåller allt du behöver veta.
Flera sidor i början om hur man gör den perfeka pajdegen.
Och hennes laxpaj kan jag verkligen rekommendera.
Jag har tänkt göra den till lunch, om du stannar!
Och titta här så fint plastpåsen med rabarberstjälkar får plats
här vid sidan om boken?

Ska du skära bort fettet?
Det är inte farligt längre, har du inte hört det?
Jag har några böcker som du borde läsa,
en som heter Bantningsbluffen,
och en annan som heter Fettskrämd.
Ja, det är lite Atkinsstuk, men med svenska recept.
Har du läst Den hemlige kocken, förresten?
Det har jag, det är därför det bara är riktig grädde i såsen.
Ville du ha en påse att stoppa böckerna i?
Så där, så får armmusklerna lite träning!

- Men människa – menar du att du missat Stieg Larssons böcker?
Nej inte Stig. Sti-eg.
Han är död, och tänder inte på 13-åringar efter vad jag har hört.
Vänta så ska jag genast hämta böckerna.
Nej, nej, nej, det är inget besvär.
Jag läste dem för flera år sedan,
och jag ska inte läsa om dem i brådrasket.
Tjocka? Jodå, men de är riktiga bladvändare.
Ska det vara två påsar till det?
Och så en plastpåse till rabarberna.
Så där.
Det här räcker nog till två stora rabarberspajer och lite kräm.

Pust, nu åkte de äntligen. Jag blev av med nästan ett halvt hyllplan.  Undrar om jag kan låna ut mina 22 halvfranska band av Nordisk familjebok till någon. Är inte pappas kusin en sån där kalenderbitare?

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Upp till bevis

Enligt DN idag släpps Salinger-uppföljaren i Sverige (men fortfarande i engelsk version) redan nästa vecka. Förlaget (identisk med författaren i det här fallet) funderar på att trycka upp klistermärken med "Banned in the US" och sätta på boken. Som ett försäljningsargument. 

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Lite trött undrar jag vad som hände med idén att skriva en bok som folk villeläsa? Eller tanken att skriva en bok som hade något att säga. 

Colting säger också i intervjun:

– Det känns helt sjukt att en bok kan bli bannlyst i USA, som ändå är ett fritt land. Hur man än ser på det så är det faktiskt fråga om censur, säger Fredrik Colting.

Okej, Colting. En domare har stoppat utgivningen. Det betyder inte bannlysning. "Bannlysning" är något som den kristna (företrädelsevis katolska) kyrkan har använt mot icke önskvärda personer och företeelser. Och det där med fritt land? Har du inte sett lite för mycket på amerikanska westerns, och lite för lite på domstolsfilmer? Censur, sa du? Jamen var det inte precis den du skulle använda som argument för att kränga böcker här i Sverige? 

Jag har skrivit om Salinger-affären tidigare. 


Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg. 


torsdag 2 juli 2009

405 kronor

405 kronor är ju inte så dyrt för nio böcker. Egentligen. Men det tillkommer ju kostnader. 19 kronor för frakten till exempel. Och cirka 12 kronor (slitage exkluderat) i bensinkostnad för att hämta paketet i tobakshandeln. En Billy-hylla i björkfaner, 80 cm bred och 202 cm hög som kostar 649 kronor på Ikea. Och ett nytt hus i det här området går i runda tal på 2 miljoner kronor.


Salinger: fortsättning eller kommentar?

En amerikansk domare har nu stoppat utgivningen av den så kallade uppföljaren till Salingers Räddaren i nöden. Både DN och SvD skriver om det hela, och använder samma text, från samma nyhetsbyrå, får man förmoda.

I den korta texten citeras den svenske författaren och förläggaren Fredrik Colting, som i det här sammanhanget ska ha sagt att boken "ska betraktas som en litterär kommentar eller parodi". Med en sådan tolkning borde boken kunna jämställas med andra litterära pendanger (jag har tidigare talat exempelvis om Sundströms För Lydia). 

Men Coltings har sagt andra saker i tidigare intervjuer, som den här från Svensk bokhandel. Där talar han om att han "visste att det skulle bli stor uppmärksamhet". Jag kan inte hjälpa att jag tolkar det som att han snarare ville ha uppmärksamhet än att kommentera just Salinger. I samma intervju säger Colting: "Hela bloggosfären kallar det för en uppföljare, då är det svårt för oss att hävda någonting annat. Sedan är det ju säkert ingen nackdel att folk har kallat den för det, bara vi inte har sagt det". Det tolkar jag som att de gärna vill att det ska ses som en uppföljare, men vill ha ryggen juridiskt fri. 

Jag vet fortfarande inte helt säkert vad jag tycker. Visst ska man få skriva kommentarer till kända verk (litterära eller andra) – allt annat vore konstigt, men spelar det någon roll om man gör det bara för att väcka uppmärksamhet, eller om det görs  för att man har något att säga om originalverket? Ja, jag tycker att att det gör det. Däremot tycker jag inte att man ska stoppa utgivningen av en bok bara för att författaren snyltar på någons renommé. Om det bara är en lycksökande wannabe så kommer det snabbt visa sig i alla fall. Och i bästa fall skapar det uppmärksamhet kring och ger en ny läsekrets för originalet.

Jag har skrivit om Salinger-affären här tidigare. 


Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.


Du måste älska Shakespeare väldigt mycket för att läsa den här boken

Läs Dan Brown i stället!

Se där – är en mening jag aldrig trodde jag skulle skriva.

Jag har i 2-3 veckor försökt ta mig igenom en bok som på svenska heter Shakespeares hemlighet (det är bäst jag skriver den engelska titeln också, så du inte råkar köpa den av misstag: The Shakespeare Secret) och är skriven av Jennifer Lee Carrell. Jag såg boken i pocketupplaga i bokhandeln härom dagen, så det kan verkligen vara på sin plats med en varning.

Det är nämligen så att jag är en Shakespeare-älskare, jag kunde inte motstå den här boken när jag såg den på biblioteket. Men den är så fruktansvärt dålig. Jag har tagit mig till sidan 130, kanske, men den slår alla rekord i osammanhängande klyschor. Om man inte läst den här typen av böcker tidigare skulle man knappast förstå handlingen.

Jag ska försöka beskriva: Regissören Kate sätter upp Hamlet på nya Globeteatern i London. Hon får plötsligt besök av sin gamla lärare och mentor från Harvard, Roz. De skildes åt för flera år sedan, under inte helt vänskapliga former (jag vet fortfarande inte riktigt vad som hände), bland annat för att Roz var kritisk till att Kate ville lämna forskarbanan och i stället regissera Shakespeare. Men nu är Roz här, och hon har en present till Kate. Hon säger samtidigt att om Kate öppnar presenten, så måste hon "följa spåret". Roz och Kate bestämmer träff  i en park i London senare på kvällen, när Kates repetition är avklarad.

Och sen kan ni föreställa er vad som händer. Kate kommer till det avtalade mötet, men inte Roz. I stället ser Kate eldsflammor mot himlen, och hon förstår att Globeteatern brinner. När hon lyckas ta sig dit visar det sig att Roz är mördad (troligen genom ett nålsstick med gift bakom högra örat, och alltså en tydlig anspelning på hur Hamlets far dog). Kate blir förföljd, polisen misstänker att hon vet något, hennes lägenhet söks igenom, hon får genast hjälp av en äldre, välkänd skådespelare (som spelar i pjäsen), de börjar följa gåtan i Roz' paket, vilket leder Kate till USA, Harvard och Roz arbetsrum där. När hon nattligen söker igenom rummet blir hon i mörkret attackerad av en okänd gärningsman, och räddad av ytterligare en okänd man, som enligt uppgift är anlitad av Roz för att skydda henne. Harvard-biblioteket sätts också i brand, och Kate och hennes medhjälpare tvingas fly genom en hemlig gång, som Kate av en händelse känner till.

Pust. Nånstans där har jag slutat läsa. Jag förstår att min redogörelse ovan låter lite rörig, och den är väl inte skriven på det mest originella språk heller. Men jag kan lugnt säga att boken är värre. Det är ologiskt på ett plan som är svårt att föreställa sig. Vissa saker kan man bara förstå därför att man läst massor av sådana här böcker tidigare. Man hade kunnat tro att man skulle ha viss glädje av den om man är Shakespeare-älskare (som jag), men jag har tröttnat på att få min favoritskald misshandlad. Jag tänker lämna tillbaks boken till biblioteket, och försöka att aldrig mer tänka på den. Och om du läser det här: frestas aldrig att läsa den! Läs Dan Brown i stället, han har i alla fall tempo, och berättelserna innehåller i alla fall en inneboende logik.

Men jag måste bara få klaga lite på det här, som jag helt enkelt inte förstår (och detta rör genren i allmänhet, även om exempelen kommer från denna Shakespearebok): Jag har så svårt att begripa varför folk alltid håller på att placera ut ledtrådar på en massa ställen. Bakom tavlor, skrivna med annan handstil på ett mycket undangömt manuskript och för att hjältinnan ska kunna hitta det gömmer man hemliga ledtrådar i andra böcker. Man hoppas att hjältinnan ska komma ihåg meningar som man sagt för 10 år sedan. Man lämnar över paket med kryptiska koder med hänvisningar till Shakespeare-sonetter, berömda folianter och uppslagsverk. Varför pysslar man med allt det här, inklusive ser till att det finns en livvakt till hands att vaka över hjältinnan, i stället för att a) anställa en livvakt till sig själv, så att man inte dör, b) publicera allt det man kommit fram till, så att hela världen vet om det (= ett sätt att klara livhanken, eftersom det inte finns några hemligheter mer att skydda).

Och så slutligen den här blodsrelationen som alla de här böckerna nödvändigtvis måste vara fulla av (jag tänker nu på The DaVinci Code av Brown, på The Labyrinth av Kate Mosse och på The Historian av Elizabeth Kostova, och också på en av mina favoritböcker, A.S. Byatts De besatta). Shakespeare-boken är full av antydningar att Katie har "Boleyn-ögon". Jag misstänker att det snart uppdagas att hon är rakt nedstigande ättling till Shakespeare och Elisabeth I. Åh, jag är så trött på det. Varför måste det alltid visa sig att den som löser ett sånt här mysterium är släkt med någon (berömdhet) som levde för hundratals år sedan.

Nåja. Här kommer en annan mening jag inte trodde jag skulle skriva: Dan Browns böcker är värda Nobelpriset jämfört med den här.

(Och eftersom jag inte har lust att skriva ett helt blogginlägg om boken The Rule of Four av Ian Caldwell och Dustin Thomason, så varnar jag också för den boken här. Inte läsvärd. Läs Dan Brown i stället. Eller läs mina tips om vad man kan läsa i stället för Brown här.)







onsdag 1 juli 2009

Goda nyheter och en fråga om maffian

Jag har ju glömt att rapportera en stor framgång. I måndags var jag inne i en bokhandel en hel kvart utan att köpa nånting. Det har jag skrivit upp i almanackan.

Jag hade emellertid köpt något om jag hade lyckats lista ut vilken bok det egentligen är som min guddotter önskar sig i födelsedagspresent. Den ska handla om en polis som går över till att jobba för maffian. Hon vet inte vad boken eller författaren heter, eller om det är en ny eller gammal bok.  Hon fyller 20 år, så jag tror att det är en "vanlig" deckare, svensk eller engelsk/amerikansk det handlar om. Hon är ingen storläsare, och brukar vara ganska mainstream i de böcker hon väljer att läsa, så det handlar nog inte om någon väldigt ovanlig bok. Men jag kan inte komma på vilken det är.

Jag är tacksam för alla tips!


Harry Mulisch har skrivit en bok som förklarar allting



Jag har inte glömt bort att jag lovade berätta mer om holländska författare som jag läst, men jag fick plötsligt selektiv skrivkramp efter att jag avgivit det där löftet. Och så kunde jag inte riktigt bestämma mig för vem jag skulle börja med. Men här kommer första författaren ut: Harry Mulisch.

Harry Mulisch är en nederländsk författare som brukar räknas som en av de tre stora i sin generation. Jag har sett hans namn nämnas i samband med Nobelpriset, och det är väl inte den mest troliga kandidaten, men det säger kanske något om till vilken klass han räknas.

Så vitt jag vet finns endast tre av hans böcker (från en stor produktion, bestående av romaner, dramatik, lyrik och filosofiska essäer) översatta till svenska: Överfallet, Siegfried och Upptäckten av himlen. Överfallet kom på svenska för 20 år sedan, och de andra två har översatts på 2000-talet, även om Upptäckten av himlen utkom på nederländska 1992. Dessa tre böcker av Mulisch är vad jag har läst.

Liksom många författare i hans generation (han är född 1929), ägnar han en stor del av sitt författarskap åt andra världskriget och dess efterverkningar. Jag tycker generellt att det här är väldigt spännande. Om jag hade vuxit upp i nästan vilket land som helst i Europa, förutom Sverige hade jag haft mor- och farföräldrar som varit med i andra världskriget på ett eller annat sätt. Mina föräldrar hade fötts just efter krigsslutet, och de skulle ha fått leva frågorna som handlade om vad deras fäder gjorde under kriget, och vad deras mödrar tyckte om Hitler.

I ett land som Holland, som var ockuperat under kriget finns det förstås tusentals människor som har den här erfarenheten. Många är barn till nazistiska kollaboratörer. Mulisch var en av dem. Hans (österikisk-födde) far satt i fängelse för landsförräderi efter krigsslutet. För att komplicera det hela har Mulisch också en judisk mor, som räddades till livet tack vare faderns samarbete med nazisterna. En stor del av Mulisch produktion (däribland bokenÖverfallet) rör sig kring frågor om vad som händer under andra världskriget, skuld och försoning.

Boken Siegfried är en kontrafaktisk roman. Den handlar om en känd författare (man kan tänka sig Mulisch alter ego), som blir kontaktad av ett gammalt par som arbetade på Berghof (Hitlers alpnäste), där de ombads agera föräldrar till pojken Siegfried, Eva Braun och Hitlers son. Boken blandar fiktion med verkliga händelser; jag har läst mycket om andra världskriget och känner igen både det ena och andra, men jag kan inte se exakt vad skarvarna går. Författarens liv vävs samman med den berättelse om Siegfried som han nystar upp. Det här är ingen tjock bok, knappt 200 sidor. Den har ett okomplicerat, men suggestivt språk, där halva historien finns mellan raderna. Det är en väldigt holländsk bok, tycker jag, i det att den inte tar till överdådiga gester, leker med ord eller använder svulstigheter varken i språk eller händelser. Den berättar ganska exakt och osentimentalt en historia. Det är en väldigt bra bok, som intresserar mig, men inte berör mig.

Mulisch stora mästerverk måste ändå sägas vara boken Upptäckten av himlen. Det är det slags bok som förklarar världen, genom att väva samman samhällsanalys och beskrivningar av 1900-talets omvälvande händelser med judisk-kristna myter och föreställningar. Det låter stort, och det är det. Det låter pretentiöst. Det är det inte. Det är en ganska rolig bok, faktiskt, som "alla" läste i Holland när den kom på 1990-talet. Man kan däremot säga att den förebådar millennieskiftets apokalypser. Boken handlar nämligen om hur pojken Quinten föds, han som ska hjälpa Gud att få tillbaka stentavlorna med 10 Guds bud. Jag är mest förtjust i just de passagerna när Guds änglar är upptagna av att hitta den rätta modern, och de rätta fäderna. Ja, man behöver två fäder, en biologisk och en fosterfar får det till slut bli, för att pojkens alla nödvändiga egenskaper ska utvecklas på rätt sätt. Detta leder till att det är änglarna som står bakom skotten i Sarajevo (som ju brukar räknas som det som utlöste första världskriget), och andra världspolitiska händelser under förra seklet.

Det här är en tjock bok. Över 800 sidor. Den är indelad i fyra delar (Början på början, Slutet på början, Början på slutet och Slutet på slutet - jag kan inte hjälpa det; jag tycker det är de mest geniala titlar som någonsin använts, även om de inte är unika för Mulisch), och jag tycker man får se det som fyra böcker. Själv gjorde jag uppehåll mellan de olika delarna, för det var så mycket tankar som surrade.

Upptäckten av himlen har också blivit film (The discovery of heaven) med Stephen Fry och Jeroen Krabbé som Onno och Max, de två så olika "fäderna" till pojken Quinten. Den är inte så dum, faktiskt (det är alltså en brittisk-amerikansk film). Jag gillar filmen (som jag såg flera år innan den svenska översättningen kom), och för mig fungerade den som en bra ingång i den tjocka romanen. Mulisch bok Överfallet har också blivit en Oscar-vinnande film (De Aanslag, från 1986), förresten, men den har jag inte sett.

Mulisch hör kanske inte till de författare som jag allra helst läser, men han är alltid läsvärd, påläst och lättläst. Det är dessutom intressant att läsa en bok som Upptäckten av himlen, som innehåller så mycket av den europeiska historien, men i en liten annorlunda belysning än vad den får i böcker på engelska, franska och tyska.




Det här inlägget har tidigare publicerats på min första blogg. Där finns även kommentarer.

tisdag 30 juni 2009

Ikväll blir det gotik!

Jag höll nästan på att missa det, men lite slösurfning nu när dottern oväntat somnat före mig fick mig att uppmärksamma DN:s artikel om Sex gånger Hitchcock som börjar idag. Ikväll 22.30 blir det alltså Rebecca, filmatiseringen av Daphne du Mauriers bok. Om du skulle råka missa det hela så går det lika bra att läsa boken! Eller vad vet jag. Jag kan faktiskt inte minnas att jag har sett filmen, trots att sommar för mig mer innebär knastriga Hitchcock-filmer sent på kvällarna än engelska deckarserier.  





Rätt namn på rätt plats

Här kommer då svaren i min citattävling. Utgångspunkten för den här samlingen var citat som berör skrivande och författande på olika sätt. Jag tycker det är spännande att samla på författares egna uttryck för sina skaparvåndor.

Citat 1:


Hon betraktade livet som ett tillfälle att skriva romaner och läsekretsen som sitt råmaterial.

Det första citatet är hämtat från Månen och silverslanten, W. Somerset Maugham, och det är nog det enda av de i samlingen som är mer spritt. Jag har ju läst och skrivit en hel del av och om Somerset Maugham på sistone (och knaprar långsamt i mig ännu en novellsamling i väntan på att mitt närmaste biblioteks sökkatalog ska komma upp ur sommarkoman så att jag kan skaffa mig ett exemplar av Ashenden).



Citat 2: 


Det fanns författare som skrev för att bli älskade. Men älskade av vem? Ingen kunde veta i förväg vilken historia man skulle skriva för att bli älskad. Men hur var det med att skriva för att älska? Svaret på den frågan var inte lika självklart. Att skriva skulle vara en kärleksförklaring, inte en kontaktannons. Man skulle inte skriva för att bli älskad, utan för att själv få älska.


Det här utdraget kommer ur Den sanna berättelsen om Inga Andersson av Björn Larsson. Han är en ganska anonym författare  här i Sverige, men har vunnit flera priser utomlands.  Jag är lite kluven till hans böcker. Jag tycker om dem, och jag hoppas alltid väldigt mycket på dem, men det känns som om han aldrig kommer att kunna skriva sig till en femma i min graderingsskala. Ständigt bubblar han runt på en fyra (i ganska gott sällskap). Berättelsen om Inga tycker jag hör till hans bästa, men den är lite lång. Drömmar om havet är mer typisk, och en riktig sommarbok (dessutom är min upplaga av boken grön!), så den rekommenderar jag som första läsning för den som inte testat honom tidigare.



Citat 3:


Jag är osäker på om jag förstår vad han säger. De måste ha en annan nivå av svenska här än den jag kan nått upp till, vilket inte vore konstigt. Det kan röra sig om okända våningsplan i en till synes vanlig meningsbyggnad.


Här ett utdrag från någon som alltid väger orden på guldvåg, nämligen Lena Andersson, och boken Du är alltså svensk. Det här handlar egentligen inte om skrivande, utan om hur en invandrare i Sverige beskriver hur det är att inte riktigt förstå vad som sägs. Anderssons böcker är ganska tunna, och till synes på ett enkelt språk, att man luras att tro att man snabbt kan läsa igenom dem. Tja, det kan man väl, men för att förstå vad hon vill säga kan man läsa en gång till. Den här är en av hennes bästa, tycker jag.


Citat 4:


En berättelse är ett brev som författaren skriver till sig själv för att skildra sådant som han inte skulle kunna komma fram till på något annat sätt. 

Det här kommer ur Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón. Jag har ännu inte gett mig på Ängelns lek (ack denna sommar är ännu så full av jobb!), men denna första bok var en stor läsupplevelse. För mig säger den här meningen väldigt mycket om vad en författares arbete kan innebära, om hur skrivandet föder nya tankar, och leder till insikter som man inte hade fått annars.



Citat 5:


Orden har ingen geografi, kom ihåg det. Hittar du dem inte i Kumla, kommer du inte att hitta dem i Montmartre eller Ulan Bator heller.

Det här kommer förstås från Kumla-födda Håkan Nesser, och hans bok  ... och picadilly circus ligger inte i Kumla. Om jag nu minns rätt så syftar citatet på det meningslösa i att författare ska åka iväg för att kunna skriva. Där tror jag meningarna är delade, men prokrastinering är väl lika vanligt inom författarskrået som andra yrken. Läs förresten den här boken, om du har missat den bland alla van Veeteren-böcker av samma författare.


Ordens musik

Jag tolkar det som att Tekoppen inte orkar läsa (det hon borde)  i värmen, och därför lyssnar på musik. Finns det "varelser där ute som också har blivit påverkade av låtar" undrar hon. 

Visst finns det det. 

Jag är en sådan som oftare än jag riktigt vill avslöja har köpt album på grund av texterna. Jag har alltså stått i skivhandeln (ty det här hände sig på den tiden då dessa var huvudsakliga dealers för musikmissbrukare) och läst LP-omslag eller CD-böcker och analyserat texterna, och ibland köpt skivan utan att lyssna på musiken, bara för att jag gillade texterna. Det är inte alltid det har känts lyckat musikaliskt. Å andra sidan har jag ganska svårt att lyssna på musik där texterna inte riktigt funkar också. 

Några av mina favoritcitat kommer dock från låtar. Tekoppen presenterar ett av sina motton (från en Winnerbäcktext). Jag har två citat som jag ofta tänker på medan jag djupandas. De passar dock för lite olika situationer som ni säkert förstår:


... Men även där där ingen finns, finns alltid dumma tanter ...  (Kajsa & Malena)




och




 ... Även den som inte vågar leva dör en gång ...  Tomas di Leva








Författaren mm Helena von Zweigbergk talar förresten mycket om musik i sitt sommarprogram, som finns att lyssna på och ladda ner härifrån (om ni som jag inte lyssnade i realtid härom dagen).

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.