tisdag 16 mars 2010

Hej vad det går!

Inte för att jag räknar sidor hela tiden medan jag läser (lögn!), och inte för att det viktigaste för mig är hur många böcker jag läser (icke helt med sanningen överensstämmande), men herregud vad många böcker jag hinner läsa om jag vägrar öppna såna som är längre än 230 sidor!

Att gå på en diet med 200 sidors-böcker gör att jag känner att jag uppnår resultat här i livet, i samma takt som högarna av lästa böcker växer. Kanske kan det liknas vid den eufori som blir resultatet av en fastekur, och det passar ju riktigt bra så här mellan jul och påska. Och det är ju inte precis så att det inte finns ett stort urval av sådana här något kortare böcker som väntar i bokhyllan. Jag gissar att det varken gör till eller från för Anna Karenina om hon får vänta några månader eller år till.

(Och så gissar jag att någon vecka till av ett sådant här snabbdopp i bok efter bok innebär att jag kommer sjunka djupt ner i något långsamt och tidsödande. Det brukar bli så för mig.)

9 kommentarer:

Fru E sa...

Visst är det skönt att läsa kortisar emellanåt! Jag håller på med min andra i rad. Förstår precis ungdomarna som ratar alltför tjocka böcker! Men visst är det också härligt att sjunka in i en tjock roman. Som sagt, det finns en bok för varje tillfälle!

Vixxtoria sa...

Fru E: Jag tycker framför allt det är skönt just nu (det har antagligen ändrat sig nästa vecka redan; jag är mycket ombytlig) att läsa BRA korta böcker. Inte korta, lätta böcker liksom. De går snabbare att läsa på en massa sätt, för en vanlig dag hinner jag kanske läsa 80 sidor, och då blir det lätt att man läser lite lite till, och vips är man över 100 sidor, och sen har man läst halva boken, och så läser man ut den nästa dag. När det liksom bara är "lite" kvar av boken, så läser man det där sista och blir klar med boken (och känner väldig tillfredsställelse!).

När man läser en väldigt lång bok (jag gav mig på flera 600-sidors böcker i januari, som jag fortfarande sitter fast i), så kan man traggla hur länge som helst där i mitten, känns det som.

Till en viss del är det psykologiskt. Till en annan del underlättar det läsningen att man kan släpa med sig boken på bussen, vilket är ett av de få tillfällen under dagen då jag har möjlighet att läsa ostört.

Men jag ser fram emot att den där känslan ska infinna sig - den som får en att vilja kasta sig in i en jättetjock bok igen. Snart snart kommer den nog.

Anonym sa...

Jag började månaden med att läsa klart en 900-sidorsbok (på engelska dessutom) så nu tycker jag att allt under 300 sidor går i ett nafs!
Håller med helt om att det är en befrielse att se bokhögarna minska i rask takt. Fast å andra sidan så ökar ju böcker-jag-ska-blogga-om-högen lika snabbt...

Vixxtoria sa...

Bokstävlarna: Haha. Jag bloggar bara om de böcker jag känner för, så den högen krymper jag när jag vill, och det känns skönt!

Tjocka-boken-på-engelska-effekten har jag också prövat då och då. Alltid lika skönt efteråt :-D

Jessica (ord och inga visor) sa...

Åh, jag kanske ska köra en läsa-korta-böcker-räd snart också. Det känns åtminstone lockande när man sitter fast i en 900-sidorsbok. Varvar iofs med annat, men ändå - jag gillar ju inte ens att parallell-läsa egentligen så detta är jobbigt på många vis. I-landsproblem visserligen. Det låter sunt att du bara bloggar om det du känner för (apropå det som sagts tidigare i kommentarsfältet) men vore också kul att läsa ett enda inlägg med några korta ord om alla kortisar du plöjt dig igenom!

Helena sa...

Efter min läsning av "Wolf Hall" i januari har jag också dragit mig tillbaka från mastodontböckerna för en stund. Rekommenderas kan Kerstin Ekmans "Mordets praktik" som är rätt precis 200 sidor men otroligt innehållsrik.

Det ligger en stor tillfredsställelse i att minska bokhögen i ett snabbt tempo tycker jag även om det ju förstås inte ligger något större egenvärde i det. Bra böcker är bra böcker men ibland orkar man bara med dem om de är lagom tjocka också :)

Vixxtoria sa...

Jessica: Jag läser ofta parallellt; det är nog individuellt vad man gillar och hur det brukar bli tror jag.

Jag försöker också vara superstrikt (för mig själv) med att bara blogga om det jag vill, så något samlingsinlägg med kortisar blir det inte. De flesta av dem dyker nog upp ändå framöver, och flera har jag redan skrivit om senaste dryga veckan (nördboken, böckerna om Bergman, Hämta Lämna Leva-boken, och boken av Per Petterson. Allihop inte längre än 239 sidor som max, och de flesta kortare :-)

Helena: Ekmans bok ligger här och väntar. :-D Den kan mycket väl komma att slinka med i den här läsningen; jag blev väldigt inspirerad av att läsa vad du skrivit om den, faktiskt (fast jag kommenterade inte där, för jag ville inte riktigt gå in i en diskussion innan jag läst själv).

Men annars tycker jag faktiskt att det i perioder _kan_ finnas ett egenvärde i att minska bokhögen. Inte för att ha läst mycket i sig, men för att minska på det där oöverstigliga lästrycket som alla olästa innebär. Det är trots allt så att man oftast hinner läsa fyra eller fem 200-sidors böcker på varje 800-900-sidors-bok man klämmer. Och en bok är långt ifrån dålig bara för att den är på max 200 sidor! Så jag håller helt med om det där sista du skriver: att bra böcker är bra böcker. Och helst ska de vara lagom tjocka...

Titti sa...

Jag tycker väldigt bra om korta böcker (som är bra). Tycker till och med att det är en extra kvalitet om en författare kan både lyckas fånga mig och berätta något väsentligt på mindre än 250 sidor. Många av "de gamle" kunde det. Tänk bara på Hjalmar Söderberg, Pär Lagerkvist - inget onödigt pladder där, men fullödiga berättelser!

Vixxtoria sa...

Titti: Ja, di gamle, di gamle! De hade väl inga ordbehandlare som fick dem att producera text i det oändliga, utan att komma ihåg att man kan sudda ut ord man skrivit också... En berättelse blir ju inte nödvändigtvis bättre av den är längre. (Men vis av en tidigare sådan här diskussion vill jag gärna tillägga att det FÖRSTÅS finns en massa tjocka böcker som är jättebra. Men det ligger ju inte i tjockleken!)

Din kommentar får mig för övrigt att fundera över medellängden på Nobelpristagares böcker. Även om vi tänker oss att vi räknar bort alla diktsamlingar, så misstänker jag att den är betydligt lägre än medellängden på de deckare som toppar en medelsvensk försäljningslista så här på 2000-talet. (Det kliar lite i fingrarna på mig att sätta igång med en sådan undersökning, faktiskt....)