~ Om böcker som jag hunnit läsa ~

... och följande dammiga

2011-10-15T14:48:00.001+02:00

Det här är väl inte så dåligt inpassat med tanke på att hyllorna var köpta för ett helt annat hus?

Sambon påstår att han tänker platsbygga vita bokhyllor från golv till tak här. Inklusive rörlig stege på en liten list. Jag tror det när jag ser det. Och när jag ser det blir jag också väldigt glad.

Första bokhyllan fylld

2011-10-15T14:14:00.001+02:00

Den här boksorteringen är inte riktigt genomtänkt (ännu). Men vem bryr sig när man har en bokhylla på sin glasveranda?

Färdigtänkt

2011-10-07T07:00:00.000+02:00

Tro inte att jag inte är medveten om hur försummad den här bloggen är. Nej, tro inte det för all del. Tro inte heller att jag inte läser nånting nu för tiden, för ett par böcker i veckan hinner jag trots allt med; det är väl för att jag inte bloggar. Däremot har jag de sista månaderna inte känt något behov av att stöta och blöta mina läsreflektioner tillsammans med nån annan. Det är ju lite synd för er, förstås, men jag gissar att lusten att skriva om läsningen återkommer. Häng kvar.

Nu tänkte jag emellertid ta tag i de rätta svaren till de där citaten som jag publicerade 28 augusti (!). Citaten var alltså hämtade från den samling av visdomsord som jag tyckte sa allt om världen när jag var i 20-årsålden. Många har gissat, en del rätt. Så här ska det vara:

s 63 Det låsta rummet, NY-trilogen del 3, Paul Auster

Margareta-utan-blogg gissar rätt till slut.

Att vänta på brev kan bli en heltidssysselsättning.

s 19 ur För Lydia, Gunbritt Sundström

Margareta-utan-blogg igen (och det är inte mer än rätt, eftersom det var hon som önskade den här "citattävlingen")!

Hon är inte ointresserad av erotik och förälskelse. Men det måste vänta för hennes del. Dessutom fattar hon inte varför det alltid är så besynnerliga gossar som dras till henne?

s 158 ur Skugg-gömman, Maria Gripe

Johanna(-utan-blogg?) har alldeles rätt i att det är Carolin som filosoferar här!

s 28 ur Sången om den röda rubinen, Agnar Mykle

Petter vet detta

Allt som du ser

är blott en bild i betraktarens öga

Och om jag ler

så är det inte för att du förstår

Allt jag begär

är att få vakna till nästa morgon

och att den är

så mycket vackrare än igår

En låttext av och med Gina Jacobi, Allt du ser från albumet Gå som på nålar

Kontakt från Boktipset – Ni na ni na ni nanna visste det.

Om inte människor får veta vilken kärlek som riktas mot dem är ju kärleken värdelös.

s 102 ur Silvertrumpeten, Maria Scherer

För dem som är försvarslösa är skrivandet ett sätt att förklara sig inför världen.

s 206, ur Katarina Horowitz drömmar, Marianne Ahrne

Skälet till att man aldrig helt blir kvitt eller glömmer den man som man har varit förälskad i är kanske, att han mer eller mindre har präglat en i en viss riktning, och att man lät sig, ville präglas. (Och det är svårt att ändra tillbaka.)

s 204-205 ur Le, Herdis Møllehave

Jag står inte utmed folk som säger "vad var det jag sa?" Det är värre än när nån äter upp ens middag innan man hunnit sätta sig.

Eilonwy i De trennes bok, Lloyd Alexander

Jag fryser om dina händer

när du ler blir jag varm av dig

Du är glädjen som allting tänder

och ångesten på min stig

Så rik är jag vorden och äger

en värld sen jag blivit din

– Så fattig att jag inte äger

en droppe blod som är min

Bo Bergman

vilket Margareta-utan-blogg kände igen

Jag ställer inga frågor

jag kräver inga svar

Jag bara önskar

att du hade stannat kvar

och att i morgon och du

vore här just nu,

att i morgon

vore idag

Låttext av och med Toni Holgersson ur Om du vore här från albumet Louise och kärleken

Drömmar, barn till sysslolösa hjärnor

avlade av förspillda fantasier,

tunan som luften, obeständiga

som vinden när den blåser först mot norr

och lovar nordens frusna barm sin trohet

och sedan ursinnit sticker därifrån

och blåser söderut, mot sol och värme

och morgondagg

Mercutio i Romeo och Juliet, Shakespeare (översättning Göran O. Eriksson)

Margareta igenkände detta, efter ett kort men förvirrat besök i Helsingør

Får man vara den man är? Är inte det min önskedröm bara? Något jag upprepar i förhoppning att det ska bli sanning.

s 180-181 ur Vi kallar honom Anna, Peter Pohl

Att jag kommer fram nån gång det har jag väl alltid vetat. Jag bara undrar hur långt det är kvar.

Låttext av Tekla, från albumet Oranga blad

Den som reser på sig ser bättre

och skymmer dem som är bakom

Claes Eriksson (Galenskaparna)

Sentimentaliteten kommer alltid att vara människans första revolt mot utvecklingen.

s 343 ur Fröken Smillas känsla för snö, Peter Høeg

Jag avslutar den här uppdaterade genomgången med ett motiverat youtube-klipp av Tekla som sjunger Letar efter nån som kan spela gitarr – lyssna på den!

Gläntar

2011-10-06T14:02:00.000+02:00

Strax innan tillkännagivandet av årets Nobelpris twittrade jag ungefär så här (jag tar mig här friheten att utveckla den begränsade tweeten något): Helst vill alla att deras favoritförfattare ska få Nobelpriset. Om det inte blir så, så i alla fall någon man läst. I brist på detta, åtminstone någon man hört talas om.

Med valet av Tomas Tranströmer i år har vi fått en författare som nästan alla har hört talas om, och många har läst. En hel del har honom som favorit också.

Själv har jag sent upptäckt Tranströmer. Det första läste jag för ungefär ett år sen, nämligen den korta lilla självbiografi han skrivit. Här har jag bloggat om det. Sedan dess har jag också läst ett par diktsamlingar. Han är ännu inte någon favoritförfattare, jag vet inte om han kommer att bli det, men jag tyckte om det jag läste. Det kan väl räcka med det ibland.

Däremot har jag svårt att inte bli tårögd över att Svenska Akademien ger priset till en ständigt tippad kandidat, som samtidigt alltid betraktats som omöjlig "bara för att han är svensk". (Det här säger inte så mycket i och för sig. Jag gråter nästan jämt när folk får pris.)

Det enda som möjligen är lite bittert med det här är att jag nog inte ska räkna med att Torgny Lindgren får Nobelpriset innan han dör. Och möjligen ska jag heller inte räkna med att Nobelkommittén är beredd att rucka på möjligheten att ge priset postumt så där i allmänhet, bara för att man låtit nyss avlidne Ralph Steinman (2011 års Nobelpristagare i Medicin) behålla priset.

Simsalabim!

2011-10-04T07:04:00.000+02:00

Det svåraste när man håller på att flytta (vilket jag har hållit på med i flera månader nu) är att frigöra tid för läsning. Just nu funderar jag på att fuska lite.

Kanske en sån här fototapet kan fungera som quick fix i stället för att bygga bokhylla av en vägg?

De första av många

2011-10-03T17:34:00.001+02:00

Detta, mina vänner, är de första kassarna med böcker som jag i skrivande stund bär över tröskeln till mitt nya hus.

Må de följas av många.

Ånger är min arvedel

2011-10-01T10:16:00.001+02:00

Dom där dagarna när man intensivt önskar att man inte gett bort en viss present till sin mamma. Den här till exempel:

Massan

2011-09-16T22:00:00.002+02:00

Jag tycker om den krispiga luften om morgonen när jag kommer, och jag tycker om den där korta kön som knappt börjat ringla än. Och med 20 års erfarenhet i ryggen gör jag min första rekognoserande tur, då när luften ännu går att andas, och det fortfarande går att höra vad jag tänker. Det går kanske en timma innan det blir uppenbart att mumlet nu spridit sig över lokalen i ett långsamt och obemärkt crescendo. Det finns ingen återvändo längre om jag ska stanna kvar: in i djungeln som är en paradox av kommers och alldeles verkliga och viktiga mänskliga känslor och erfarenheter, i snygg förpackning.

Jag tycker om att bara gå där i massan. Långsamt bana mig en väg genom de ringlande köerna framför deckardrottningarnas signeringsbord, passera området där P1 under några dagar direktsänder de flesta program, stå mitt i rundgången av intervjuer – omgiven av lätt upphöjda scener i förlagsmontrar där kulturpersonligheter intervjuar varandra, dra mig undan till lugnet i avdelningen med litterära sällskap – den mindre färgglada delen av mässan.

Jag tycker om att köpa gamla nummer av tidsskrifter, att undersöka antikvariatsavdelningen, där det bästa urvalet av Sveriges begagnade böcker samlats, att i förbifarten norpa godis ur skålar och burkar, att vila fötterna på bakersta raden i någon ödslig sal där en bortkommen författare som inte vågar ta ögonkontakt med sin publik högläser ur sin senaste diktsamling, att köpa två för tre, och fyra för tre och fem för hundra och extraspecialmässbjudande för hela serien och känna hur armarna blir längre och längre för varje steg, och blåsorna på hälarna spricker.

Detta är ett inlägg i en bloggstafett tillägnad Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Följande bloggar deltar:

enligt O, Pocketlover, Böcker x 3, Bokmalen, Fiktiviteter, Skrivarmamma, och dagarna går..., Boktok 73, Bokbabbel, Marias Bokliv,Lyrans Noblesser, Bokbaren, the Book Pond, Unga Vuxna, Paperback Lover, Olika sidor, Vägen till utgivning , Dantes Bibliotek, En full bokhylla är en rikedom, I min bokhylla, Hannas Hörna, Word up, Anjo, Om böcker som jag hunnit läsa, You're no different to me

Check

2011-09-16T07:51:00.002+02:00

Det är jag och Benjamin Syrsa som gör våra årliga insatser. Han dubbar Stjärnan i det blå, och jag besöker en bokbloggsträff.

Igår var det dags för denna tillställning (och jag ska passa på att beskriva den innan jag får dubbelsidig öroninflammation och inte orkar ta mig ur sängen, vilket var vad som hände sist). Och det var som förväntat: Man åker hem till En full bokhylla och sen följer några timmars skvaller om det vanliga: om Knausgård, om vilka böcker som egentligen är dåliga, om Knausgårds fru, om vilka författarutbildningar som egentligen suger, om vilket program som egentligen är bäst att använda för att planera bokmässan, om var Arga Bibliotekstanten egentligen jobbar, om hur mycket böcker man egentligen måste ta med sig om man ska semestra med sina föräldrar, och sen är jag nästan säker på att de i andra hörnet av bordet talade Knausgård igen.

Sen vinner vårt lag The Great Penguin Bookchase och det var väl i stort sett kvällens behållning för mig, eftersom jag sedan tog fel buss hem och missade Calliopes bokklappsutdelning.

Om ni vill höra någon annans mindre sanningsenliga beskrivning av kvällen är det sannolikt att ni (förutom hos En full bokhylla och Calliope) hittar en sådan på någon av dessa bloggar: Bokomaten, Boktimmen, The Book Pond eller Flickan och böckerna.

Ja, och så lite bilder:

Bokomatens hand som fikar efter de sista resterna:

Veganmuffins (det måste jag testa, för det måste väl vara hemligheten bakom att de ser så här snygga ut):

Och mitt lags bokhylla. Rätt full, jämfört med de andras, va?

En för alla

2011-09-12T12:14:00.001+02:00

Ack, aldrig slutar bokälskaren att leka med sina böcker. I den här leken lägger man ihop tre boktitlar och får en helt ny mening. Idén är helt rippad från bloggen Oanade sidor.

De här två lyckades jag få ihop medan jag borstade tänderna i morse:

Kvinnor som tänker för mycket städa Hotell New Hampshire.

(Lägg märke till hur jag fick elegant användning för en gammal hederlig pluralform av verbet här!)

Gentlemen taking chances 60 years later.

När jag satte samman de här meningarna var min tanke att samtidigt erinra om att idag för precis 90 år sedan var första gången alla myndiga kvinnor (eller ja, dom som fyllt 23 året innan) i Sverige fick rösta i valet till Riksdagens andra kammare. Ser ni temat?

Och så här lite på slutet kan man med anledning av detta kanske ha glädje av att läsa (om) min text om Elin Wägners Pennskaftet – rösträttsboken som filmen Erin Brokowich måste baserat sitt manus på (låt er inte bedras av att filmen handlar om folk som druckit cancerframkallande vatten).

Vargar i bokhyllan

2011-09-09T10:55:00.000+02:00

Apropå valet mellan Man Booker Prize och Augustpriset som oväntat dök upp i enkäten igår, fick jag en trevlig och efterlängtad postförsändelse igår. Jag har nämligen gått och vunnit något (och det är lite ovanligt, såvida det inte handlar om gossedjur på Liseberg) hos Tekoppen. Det skedde någon gång i somras, och vi har haft lite svårt att synkronisera mina resor med posten så det är först nu jag så att säga har haft tid att ta emot den här tjocka röda boken: Wolf hall av Hilary Mantel – Man Booker Prize-vinnaren 2009.

Jag är hemskt glad för den här boken. Eller mest är jag kanske glad för att jag vann. Lite blandade fina känslor, helt enkelt. Tack Tekoppen :-)

20 sena

2011-09-08T11:23:00.000+02:00

Som alla vet ägnar sig bloggare åt att besvara enkäter när de inte hinner skriva om böcker som de läst. Och som alla vet så är i alla fall hälften av samtliga enkäter som cirkulerar på internet påhittade av Enligt O.

Morgonpigg eller nattuggla?
För tillfället måste jag nog definiera mig som en uggla som aldrig är tillräckligt pigg.

Bibliotek eller bokhandel?
Det är ju trevligast med bokhandlar, för där slipper man betala böter om man inte lämnar igen böckerna. Å andra sidan gjorde jag tidigt iakttagelsen att det är betydligt mer givande att ägna sig åt lågintensiv spaning på snygga killar som pluggar på bibliotek än i bokhandlar. Vet inte varför snygga killar pluggar så lite i bokhandlar, faktiskt.

Adlibris eller Bokus?
Nja. Jag är rätt sur på båda just nu faktiskt. Det kräver sina blogginlägg att reda ut varför, så tills dess svarar jag: Bokbörsen!

Ljudbok eller e-bok?
Jag tvekar lite här. En bok behöver ju uppfylla många kriterier, och jag tycker nog inte att någon av de här läsformerna kammar hem full pott vad gäller dessa basala krav:

Möjlighet att läsa i badet,
Möjlighet att göra hundöron,
Möjlighet att göra understrykningar och anteckningar i kanten och sätta postits där det behövs,
Möjlighet att läsa om viktiga avsnitt som alltid råkar utspela sig just när jag somnar,
Möjlighet att individualisera sin bok genom dna-spår (blod, svett, te och tårar),
Möjlighet att stå i bokhyllan så man kommer ihåg att man har läst dem. Eller inte läst dem.

Inbunden eller pocket?
Jag är inte petig. Boken får gärna vara naken, så länge alla sidorna är i behåll.

Vampyrer eller zombies?
Min skräckläsning har sista åren begränsat sig till John Ajvide Lindqvist. Så om jag räknat rätt så står det väl ganska lika mellan de här övernaturliga (?) varelserna. Vill dock gärna slå ett slag för varulven, (eftersom jag nu högläser Jag är en varulvsunge av Gunnel Linde) och vildvittran (eftersom jag har högläst Ronja Rövardotter).

Camilla Läckberg eller Jan Guillou?
Guillou. För att blandningen av patos, självcentrering och möjligheten att fängsla en läsare är så unik.

En i taget eller slalomläsning?
Slalomläsning. Fast det skulle ju vara mer praktiskt att bara ha med sig en bok i väskan.

Bokmärke eller hundöra?
Det spelar ingen roll. Jag är bara tacksam varje gång jag inte behöver komma ihåg 87 eller 413 till nästa gång jag ska öppna boken. (För eftersom jag slalomläser så blandar jag alltid ihop siffrorna. Det är ju särskilt irriterande när man har 728 i huvudet – efter Anna Karenina – och sen hoppar man över till en Bamsetidning. Och det är en situation som uppstår oftare än man kan tro i det här hushållet. Eller ja. Kanske inte just 728. Mer 234.)

Chips eller choklad?
Ja tack, om du ändå ska köpa, så.

Biografier eller memoarer?
Bio.

Skräck eller chick litt?
Jag blir mest skrämd när jag läser chick litt. Är det svar på frågan?

Boken eller filmen?
Både och. När det gäller vissa filmer är jag hemskt glad om jag får avstå från att läsa boken. Men jag blir alltid osäker på om man måste söka särskilt tillstånd för det. Nån som vet?

Twitter eller Facebook?
Har glömt vad jag heter på Facebook. Det är det för övrigt ingen annan som vet heller. På Twitter heter jag Vixxombocker och har nästan skrivit 8000 tweets. De flesta handlar om att man ska komma ihåg att använda blinkersen när man kör bil, eller om saker som jag inte hunnit göra på jobbet, så följ mig inte, i fall du inte är fullkomligt desperat.

Strindberg eller Heidenstam?
Det är nån felstavning i frågan. Jag tror det ska stavas L-A-G-E-R-L-Ö-F. Men jag kan tillägga att mina Heidenstamsböcker i skinnband gör sig hemskt bra i bokhyllan. Strindbergsböckerna är betydligt mer sönderlästa.

Kokbok eller bakbok?
Aha! Perfekt födelsedagstips till sambon!

Te eller kaffe?
Mjölk. Med te.

Rött eller vitt?
Jag behöver mer upplysning än så. Alkoholprocenten till exempel? Och finns det öl eller sherry om man skulle föredra det?

Boklördag eller ViLäser?
Rent krasst så köper jag ViLäser ibland, och läser de delar av Boklördag som hamnar på nätet ibland. Komplementär distribution således.

Man Booker Prize eller Augustpriset?
Här var jag tvungen att googla prisvinnare och räkna lite. Det visar sig att jag läst betydligt fler Augustprisvinnare, men det beror mest på att jag nästan alltid kastar mig över fackboksklassen. Om man räknar bort dem verkar ställningen vara ganska jämn. (Det här skulle jag faktiskt vilja utreda lite närmare för jag har aldrig i hela mitt liv följt eller intresserad mig för Man Booker Prize, men ändå alltså lyckats läsa rätt många av vinnarna. Hur har de smugit sig på mig? Jag förbereder ett långt blogginlägg fullt med konspirationsteorier.)

Living on the edge. Or on a prayer

2011-09-05T19:35:00.000+02:00

Vilken spännande dag jag haft!

Först hände det lite såna där saker som väckarklockor, och att jag råkade hälla filmjölk i teet, eftersom jag var lite ovaken trots väckarklocka, och sen cyklade jag till jobbet och blev genomblöt, och sen lade jag minst ett ord i var och en av de nio Wordfeud-matcher jag är inblandad i för närvarande, och sen åt jag lunch (fisk kan jag berätta så här inom parentes, för eftersom det blev en mycket omtwittrad lunch så ska väl mina bloggläsare få veta lika mycket) och sen la jag ett ord till i de flesta Wordfeud-matcherna, och sen vill jag minnas att jag jobbade lite, och sen gick jag till biblioteket. Och här börjar handlingen.

Där betalade jag mina biblioteksböter som jag på ett strategiskt sätt låtit vara vilande hela sommaren. (Det är ett mycket effektivt tips för alla som vill läsa sig igenom sina olästa böcker i bokhyllan – obetalda böter, inga låneböcker. Jag löste i och för sig problemet med biblioteksavstängningen genom att låna böcker på ett annat bibliotek, men det hör till ett annat blogginlägg.)

Sen fick jag som en oväntad bonus ett nytt bibliotekskort. Tydligen hade mitt kort lyckats avmagnetisera sig under sommaren. Tänk, där har jag lyckligt ovetande gått omkring med ett fullständigt obrukbart bibliotekskort i min plånbok. Ja, jag är glad att jag inte visste om sakernas tillstånd under semestern, för det hade helt kunnat förta glädjen med myggbett och brännmaneter och besök i mörka, danska slottskällare. Nu fick jag emellertid ett nytt kort, och åh, det är en härlig känsla, eller hur? Alla borde skaffa sig nya bibliotekskort då och då. Det är bokälskarens botoxbehandling.

Och så till sist. Det allra bästa. Jag lånade en ny bok på mitt nya lånekort! Och eftersom jag verkligen behöver lite spänning i min vardag, blev det en med 7-dagarslån! Fatta vad vadslagningsbyråerna kommer slå rekord när alla ska spela på hur höga mina biblioteksböter blir för den boken. Slår vad om att bibliotekarien som hjälpte mig har goda chanser att vinna!

Som sagt

2011-09-01T20:30:00.001+02:00

It is a truth universally acknowledged, that a single woman in possession of a MasterCard, must be in want of another copy of Pride and Prejudice.

An illustrated one.

Gissa vad jag tänkte på!

2011-08-28T08:43:00.004+02:00

Uppdaterad. Uppdaterad igen.

När jag visade bilder på några av de citat som för länge sedan prydde väggar, dörrkarmar, och speglar i mina studentlägenheter tyckte Margareta att jag borde ha en citattävling. Och varför inte?

Tyvärr hittar jag inte så många fler citatlappar, men de flesta citat finns så klart dokumenterade också i min lilla gröna citatbok. Så här kommer några favoriter från när jag var ungefär 20 år (och jag tror att de flesta är sådana som inte tidigare publicerats på bloggen). Det är utdrag från barn- och ungdomsböcker, från låttexter, från helt vanliga romaner och från en och annan modern och omodern klassiker. Kan ni identifiera dem?

Det slog mig att jag förmodligen skulle finna nöje i att skriva under ett annat namn – att hitta på en annan, hemlig identitet – och jag frågade mig hur det kunde komma sig att jag fann denna idé så tilltalande.
Margareta kände igen NY-trilogin (när hon såg citatet för tionde gången eller så). Således Paul Auster som funderar över meningen med livet, anonymitet och dubbla identiteter.

Att vänta på brev kan bli en heltidssysselsättning.
Margareta kände igen att det här kommer från För Lydia av Gunbritt Sundström.

Hon är inte ointresserad av erotik och förälskelse. Men det måste vänta för hennes del. Dessutom fattar hon inte varför det alltid är så besynnerliga gossar som dras till henne?

Han hungrade efter musik, efter litteratur, efter all världens kultur, efter vänskap, efter gemenskap, och han ville sjläv utföra bedrifter, han ville vinna berömmelse. (Det sista vågade han emellertid aldrig erkänna.)
Det här är hämtat från Sången om den röda rubinen av Agnar Mykle. Det gissade Spectatia fel på, och Petter rätt på (vilket var tur, eftersom jag råkar veta med säkerhet att han läst boken).

Allt som du ser

är blott en bild i betraktarens öga

Och om jag ler

så är det inte för att du förstår

Allt jag begär

är att få vakna till nästa morgon

och att den är

så mycket vackrare än igår
Det här är refrängen på sången Allt du ser av och med Gina Jacobi, från skivan Gå som på nålar. Kontakt visste det.

Om inte människor får veta vilken kärlek som riktas mot dem är ju kärleken värdelös.

För dem som är försvarslösa är skrivandet ett sätt att förklara sig inför världen.

Jag står inte utmed folk som säger "vad var det jag sa?" Det är värre än när nån äter upp ens middag innan man hunnit sätta sig.

Jag fryser om dina händer

när du ler blir jag varm av dig

Du är glädjen som allting tänder

och ångesten på min stig

Så rik är jag vorden och äger

en värld sen jag blivit din

– Så fattig att jag inte äger

en droppe blod som är min
Bo Bergman, vilket Margareta också visste.

Jag ställer inga frågor

jag kräver inga svar

Jag bara önskar

att du hade stannat kvar

och att i morgon och du

vore här just nu,

att i morgon

vore idag

Drömmar, barn till sysslolösa hjärnor

avlade av förspillda fantasier,

tunan som luften, obeständiga

som vinden när den blåser först mot norr

och lovar nordens frusna barm sin trohet

och sedan ursinnit sticker därifrån

och blåser söderut, mot sol och värme

och morgondagg
Och det är är så klart Shakespeare, en av Mercutios kortare monolog. Margareta kände igen det. Nästan med det samma ;-)

Får man vara den man är? Är inte det min önskedröm bara? Något jag upprepar i förhoppning att det ska bli sanning.

Att jag kommer fram nån gång det har jag väl alltid vetat. Jag bara undrar hur långt det är kvar.

Den som reser på sig ser bättre

och skymmer dem som är bakom

Sentimentaliteten kommer alltid att vara människans första revolt mot utvecklingen.

Uppdatering

Det var visst väldigt svårt det här, även om Margareta (som önskade bloggposten) lyckades pricka in citat nummer två. Här kommer därför en lista på upphovspersonerna. Kan ni koppla ihop rätt person med rätt citat? (Notera gärna att jag inte har med något av Salinger.)

Marianne Ahrne

Lloyd Alexander

~~Paul Auster~~

~~Bo Bergman~~

Claes Eriksson

Maria Gripe

Toni Holgersson

Peter Høeg

~~Gina Jacobi~~

~~Agnar Mykle~~

Herdis Møllehave

Peter Pohl

Maria Scherer

~~Shakespeare~~

~~Gunbritt Sundström~~

Tekla

Det här är nog den första dagen i resten av mitt liv

2011-08-27T11:58:00.001+02:00

Det har hänt mycket saker i sommar. Eftersom det här är en bokblogg tänker jag begränsa mig till att skriva om de händelser som rör böckernas värld. Och det största och viktigaste som hänt mig där är att jag – har sorterat ut en massa böcker som jag tänker göra mig av med. Det där spansk-engelska lexikonet som jag faktiskt blundade och slängde i soppåsen är inte en engångsföreteelse. Jag har tvärtom sorterat ut ungefär fyra Billy-hyllplan med böcker som jag är säker på att jag inte vill läsa om (eller i något fall läsa). Jag känner starkt att jag är på väg in i en ny era av mitt liv.

För är det något som jag tyckt varit svårt så är det att göra mig av med böcker. Jag minns ett inlägg som jag skrev för två år sen, alldeles förskräckt över idén om bookcrossing, som jag just läst om hos Kontakt på Boktipset – Ni na ni ni nanna. Göra sig av med sina böcker? Det jag förskräcktes mest över var kanske inte själva saken att ge bort böcker, utan vilka böcker man gav bort. De man tyckte mest om vill man ju behålla. Och de man inte tycker om vill man ju inte ge till någon annan. Ett till synes olösligt dilemma.

Jag måste också säga att det fortfarande skär i hjärtat när jag läser om hur folk gör sig av med böcker. När Petter helt sonika slängde sina (varav ganska många utgjordes av mina favoritböcker). Jag ryser fortfarande när jag tänker på det. Och Snowflakes sommarrensning – även om jag inte vill ha någon av böckerna, så bör man väl ändå hålla sig med principer? Hon gör sig till och med av med Byatts De besatta. Har du ens läst den, Snow?

Men jag har alltså kommit dithän själv. Jag har insett att det finns många böcker i min bokhylla som jag inte vill läsa om. Böcker som ofta under många år har stått gömda bakom andra, för att jag helst inte vill se dem. Böcker som dammar och tar plats.

En del har jag redan gett bort i sommar. De har fått nya hem hos folk jag känner, som jag tror kommer tycka om dem. Ett par har jag faktiskt redan lyckats sälja. Kvar är ungefär fyra kassar, med främst deckare.

Och nu undrar jag om nån vill ha dem. Tala om i fall du är intresserad i kommentarsfältet! Böckerna får du gratis, men portokostnad tillkommer, för annars kan nog mina kostnader för att bli av med böckerna springa iväg lite väl långt (Porto: postens gröna kuvert i passande storlek, och jag stuvar så klart in så många böcker som får plats i ett sådant om du vill ha flera). Om du bor i Skåne eller Göteborg (eller längs E6:an däremellan) kan det nog gå att ordna med nån slags personlig leverans också. Senast 16 september behöver jag svar.

Okej.

Här är då mina allra sämsta böcker fotograferade (vilket inte betyder att alla är dåliga). De är nästan alla vällästa, ofta av minst tre personer, men innehåller alla sidor:

Helena von Zweigbergks böcker om fängelseprästen Ingrid: Kärleken skär djupa djupa sår, Fly för livet, Hon som bar skammen och Det Gud inte såg. Jag tycker på många sätt om den tafatta Ingrid, som inte vågar ta för sig av livet, mesig, töntig och alltid lite fel. Och ändå så modig ibland. Sista boken (Fly för livet) är särskilt intressant, då man får följa händelseförloppet när Ingrid blir tagen som gisslan.

Här är fyra deckare som jag tycker att man kan ha eller mista. Jag tycker bäst om de två av Karin Wahlberg: Flickan med majblommorna och Hon som tittade in. Här finns läkare och poliser, och Lund och Oskarshamn blandas fint i böckerna. Mari Jungstedt I denna stilla natt och Anna Janssons Svart fjäril utspelar sig båda på Gotland, och hör inte till författarnas bästa (de bästa behåller jag givetvis själv).

De sex första böckerna om Irene Huss: Glasdjävulen, Nattrond, Tatuerad Torso (Turstens bästa!), En man med litet ansikte, Den krossade tanghästen och Eldsdansen. Göteborgsmiljöer.

Två böcker av Roslund och Hellström: Odjuret och Box 21. De var inte dåliga, men inte riktigt min grej (för mycket maffia för min smak). Gretelise Holms Ö-morden är en dansk deckare som man i alla fall inte blir uttråkad av att läsa.

Komplett Annika Bengtzon-samling: Livstid, En plats i solen, Prime time, Paradiset, Den röda vargen, Nobels testamente, Studio sex och Sprängaren. Alla av Liza Marklund.

Den här har jag inte läst ut. Tänker inte göra heller. Vill inte bli påmind om det, så den ska bort: Jens Lapidus, Snabba Cash. Många har läst och gillat.

Tre Anne Holt. Läsvärda. Men det räcker med en gång för min del: I lejonets gap, Presidentens val, Blind gudinna.

En himla massa Elizabeth George (de flesta har varit sambons, faktiskt). Saknaden efter Josef är en fyndad biblioteksbok. Med svek i sinnet en stor kartonnage. Övriga engelska pocketar: For the sake of Elena, A great deliverance, In persuit of the proper sinner, With noone as witness, A place of hiding, Well-schooled in murder.
Marias bokliv adopterar de engelska George.

Fyra Inger Frimansson. Jag tycker att hon skriver bra, men inte riktigt riktigt når ända fram. Det räcker att läsa hennes böcker en gång: De nakna kvinnornas ö, Handdockan, Mörkerspår, God natt, min älskade.

Här är lite blandade deckare/spänningspocket. Inte så dåliga, nån av dem, men jag kommer inte att läsa om dem: Kvarleva av Pär Källén (gotlandsrysare om arkeologiska lämningar), Patrick Redmond Marionetter (som jag inte minns vad den handlade om) Unni Lindell Nattsystern (spännande tidsfördriv, minns jag), Tove Klackenberg Självtäkt (fick högt läsbetyg av mig, men minns inte handlingen, sorry), Christina Schwarz Fruset vatten (minns inte riktigt vad som hände här heller. Något om syskon som åkte skridskor, tror jag) samt Laura Wilson Min allra bästa vän (kanske inte deckare, men det är i alla fall något mörkt förflutet som spökar).

Enligt O tar hand om Klackenbergs Självtäkt.

De här är däremot två böcker som jag blev mycket besviken på. Tuppen gal tidigt på torsdag av Berndt Andersson försöker vara en spännande spiondeckare från andra världskriget men har lite för många luckor i både handling och logik för att det ska bli spännande eller ens förståeligt. Det är en sån där bok man ständigt vill skriva om när man läser den, eftersom den har potential att vara bra. Kyoto och fjärilarna av Lennart Ramberg är en så kallad miljödeckare. Men att kalla något en miljödeckare gör den ju inte nödvändigtvis bättre.

Tre engelska pocketar som ingen härhemma vill läsa om. Patricia Cornwell Isle of Dogs (alltså ej med Scarpetta!), Susan Hill The Risk of Darkness, samt Stephen Booth Blind to the Bones.

Karin Alvtegens fyra första: Svek, Skugga, Skam och Skuld. Är helt oförmögen att komma ihåg vilken bok som handlade om vad, men psykologiska thrillers är de allihop. Välskrivna, och med långsamt uppbyggd spänning. Inkluderar twist på slutet.

Den här har jag försökt läsa. Det går inte. Jag ska pröva med något annat av Elsie Johansson, som alltid hyllas så mycket, men den här skänker jag med hopp om trevlig läsning till ett bättre hem. Näckrosträdet heter den.
Hannas hörna förbarmar sig över Alvtegenböckerna.

När jag gick på mellanstadiet så satt många av oss i biblioteket på lunchrasterna och slog i det här lexikonet. Det måste vara detta minne som många år senare fick mig att köpa boken på ett antikvariat. Jag har dock sällan använt det. Vill nån ha? Amerikanskt slanglexikon.

Den här boken står jag inte heller ut med. Jag har kanske läst 50 sidor eller så, men jag föredrar utan tvekan Maja Hagermans Spåren av kungens män som berättar om samma period. Men någon Lindströmsfantast kanske är intresserad? Den är fin, inbunden, nästan oläst. Skriven av Fredrik Lindström och hans bror Henrik: Svitjods Undergång och Sveriges födelse.

De här två är jättedåliga. Dan Browns Digital Fortress och Ian Caldwell & Dustin Thomasons bok The Rule of Four (som är en mycket dålig kopia av Da Vinci-koden, Historikern och Den hemliga historien).

En introduktion till Camilla Läckberg? Isprinsessan, Olycksfågeln och Stenhuggaren bortskänkes.

Hur var det här då?

2011-08-26T16:55:00.000+02:00

Om jag nu ändå ägnar lite tid åt bloggen, så kan jag ju passa på att besvara en av de mer aktuella enkäterna. Den här klippte jag från The Bookpond, som fått den från Enligt O (som säkert har hittat den i en container nånstans). Att besvara enkäten kändes som ett bra sätt att förklara för alla mina bloggläsare hur det egentligen står till med min lässtatus.

Vad ska du läsa i helgen?
Jo, men det ser ut att bli en riktig läshelg! Det som väntar är en urtråkig projektansökan som en kollega skrivit ihop och vill ha kommentarer på, samt ett halvt kapitel i Vänta, blinka! av Gunnhild Øyehaug. Kanske läser jag ut månadens Råd & Rön också.

Hur ser den perfekta lässtunden ut?
Det varierar lite grann, och jag är inte så kinkig faktiskt. Det som gör den perfekt är att jag inte somnar.

Din bästa lässtund förra veckan?
Fem minuter på toaletten tillsammans med Vi i Villa! Fantastisk lektyr. Står massvis om nya fönster i den!

Hur många timmar i veckan tillbringar du egentligen i böckernas värld?
En vanlig vecka är det nog cirka 7–10 timmar. Mina veckor är dessvärre oftast ovanliga.

Var läser du aldrig?
I duschen. Men det beror mest på att vattenfasta böcker fortfarande är svåra att få tag i.

Vad läser du aldrig?
Mina mejl. Jag brukar dock oftast besvara dem, även om det ibland dröjer lite.

Vilken är din favoritbokhandel?
Jag besöker visserligen fysiska bokhandlar så fort tillfälle ges, men den bokhandel som jag tycker bäst om för tillfället är Bokbörsen.se. En av mina största bokhandelsupplevelser hade jag dock på Barnes & Nobles i Baltimore 1999. Café och bokhandel i ett, det hade jag aldrig varit med om tidigare. Fyllde hela min extra resväska med böcker därifrån. Har fortfarande inte läst ut alla.

Du får 300kr att handla böcker för. Vad köper du?
Majgull Axelssons nya, som inte heter Passionsspelet (vilket däremot en tidig och ganska bortglömd bok av Jonas Gardell heter), utan något liknande. Jag får nog lite pengar över av de 300 tror jag, och då kollar jag om Kristina Sandbergs bok Att föda ett barn har kommit i pocket och köper i så fall den. Jag lånade den på biblioteket och började läsa, men lämnade tillbaks den när jag kommit upp i tre omlån och 100 kronors biblioteksböter (och skulle åka på semester).

Vilken aktuell bok skulle du inte läsa ens om du fick den gratis?
Har hemskt dålig koll på aktuella böcker, men jag antar att Camilla Läckberg kommer ut med en bok i år också, och den kommer jag i alla fall inte läsa förrän jag läst klart Anna Karenina. Samt alla böcker jag köpte i Baltimore 1999.

Vilken ännu ej utkommen bok längtar du mest efter just nu?
Men? Hur ska jag veta vilka böcker det är som inte kommit ut? Jag kan med bestämdhet säga att jag definitivt inte längtar efter att det ska komma ut fler böcker än det gör. Men okej. Jag och mina kolleger har skrivit på en lärobok för gymnasister under det senaste läsåret. Jag längtar efter att den ska komma ut, för då behöver jag inte ägna massa fritid åt den längre. I stället skulle jag kunna blogga och läsa böcker. Och byta fönster. Alltihop vore rätt kul som omväxling.

När man tror att orden inte räcker till

2011-08-26T11:31:00.000+02:00

DN skriver om ljudsatta böcker. Det handlar om e-böcker som ska få ackompanjerade ljud. Man exemplifierar med ljudet av hästklapper medan man läser Sherlock Holmes. Jag hoppas vi får höra honom spela fiol också, och jag är väldigt intresserad av ljudillustrationen till kokainmissbruket, är inte ni?

Men jag undrar så mycket hur det är tänkt att fungera. Bygger man in ögonrörelseteknik, så att ljudet aktiveras just när läsaren kommer fram till en viss passage? Eller ska man själv behöva trycka på en knapp/ikon/prick/whatever bredvid raden för att sätta igång ljudet? Och hur långt är varje ljud? Vad händer om man mitt i hästklappret har läst klart sidan (det är inte så svårt, för läser man på mobilen måste man bläddra rätt ofta) och ska vända? Fortsätter klapprandet ändå, eller bryts det mitt i? Eller måste man kanske vänta på att bläddra tills hästarna galopperat färdigt? Och hur långt springer hästarna? London var ju rätt stort redan på Sherlocks tid, och ibland åkte han ju iväg ut från London för att lösa mysterier med prickiga ormar och galna hundar och sånt där. Ska man då få höra hästklapprandet i bakgrunden hela tiden? Och kommer det förändras när de kommer ut från Londons kullersten och klafsar fram på de leriga landsvägarna?

Okej. Jag förstår att jag drar det här exemplet för långt. Det kommer nog inte vara så mycket just hästklapper. Det kommer säkert mest att vara spänningsladdad musik (som DN också nämner). Det kommer vara som att läsa de introducerande förtexterna till vilken äventyrsfilm som helst. Förmodligen kommer typsnittet förvandlas och bli snirkligt och kursivt också. Kanske kommer man liksom se en hand som skriver hela boken framför ens ögon? Och de där musikmakarna kommer garanterat tjäna mer pengar per bok än författaren, och det är ju inte mer än rättvist, faktiskt, eftersom det som ska få läsaren att fångas av boken och läsa vidare är just ljudet, och inte textens innehåll.

Jag undrar också över hur många ljudillustrationer man har tänkt att stoppa in i en normallång bok? En per kapitel? Några extragrejer i slutet? En per tråkig transportsträcka (typ äktenskapligt gräl om vem som ska hämta på dagis, eller beskrivning av varenda blomma i det vackra provençalska landskapet, eller ett svettigt gympass, där varje muskelansträngning är noggrant genomgången)? Kommer det vara smetig klassisk musik om boken citerar en 1800-talspoet? Kommer man att hitta rätt accelerationshastighet till biljakterna? Kommer man att lyckas få tag i en skrikande bebis med just rätt hjärtskärande skrik? Finns det några autentiska inspelningar från koncentrationslägerfångarnas jämmer man kan använda sig av? Kommer Jan Guillou att försäkra sig om att rätt slags vapen används för ljudillustrationerna i hans Hamiltonromaner, eller kommer vi att bevittna ändlösa rättsprocesser för att någon vågat använda fel ammunition?

DN skriver också att idén med ljudspår som följer med genom texten är att man mer effektivt ska dra in läsaren i berättelsen. Jag skulle hemskt gärna vilja veta hur man undersökt det där. Och om ljudeffekter verkligen leder till mer fängslande läsning jämfört med om man satsar pengar på att få till texter som är dramaturgiskt mer effektiva? (Jag kan erkänna att jag i skrivande stund i mitt huvud filar på en forskningsansökan som undersöker detta.) Jag tvivlar dock inte på att man kan lyckas sälja några fler böcker med argumentet att det är ljudeffektsböcker – men om de fängslar läsaren bättre, det undrar jag. Sen undrar jag också över varför det är just ljud som ska ge ett mervärde till e-böckerna. Varför inte lite mer hederliga illustrationer? Varför inte lite lukt? Varför inte en leverans till dörren med passande snacks? Och när man kommer till sidan 42 kan man trycka på en knapp, för att automatiskt skicka en beställning på tre rättersmiddagen på sidan 112, som därmed i god och rätt tid kan tillredas och köras fram av cateringfirman, så att du kan mumsa på samma mat som dina romankaraktärer. Kanske kan man beställa hem skådespelare som gestaltar huvudpersonerna och få en privatföreställning i vardagsrummet? Jag tror att vi kommer att kunna vänta oss vad som helst i framtiden.

Det praktiska med att läsa ljudillusterade böcker funderar jag dock över. Ska man liksom behöva läsa sina eböcker med hörlurar för att inte genera folk på bussen när man läser om en sexscen, eller för att inte väcka sin sovande sambo när nån åker tåg? Och hur gör man med fågelkvitter och diskbänksrealismskrammel när man försöker läsa samtidigt som man nattar barn?

När jag nu läser igenom vad jag skrivit ovan tycker jag att jag låter lite grinig. Det är jag nöjd med. För en del av mig tycker nog att ovana läsare (som man tydligen vänder sig till) kanske borde nöja sig med att se filmen.

I biblioteket

2011-08-25T13:36:00.000+02:00

Under all den tid som jag har bokbloggat har många efterlyst bilder på mitt bibliotek. Senast var det BiblioPepe. Han skriver om ordningen i sina bokhyllor, men den utmaningen antar inte jag. Det får räcka att visa själva rummet. För eftersom jag har tillbringat en del av sommaren med att städa biblioteket (så att det ser snyggt ut alltså, och tyvärr inte på så sätt att böckernas inbördes ordning får en betydelse, ety de två sakerna voro omöjliga att förena), tog jag tillfället i akt och dokumenterade hur mitt bibliotek skulle kunna se ut i teorin. Man fick vara snabb i vändningarna innan jag själv (eller någon som bor hemma hos mig och är 4 år) hann stöka till det. Mitt teoretiska bibliotek:

I praktiken (det vill säga verkligheten strax innan och efter det här fotot) finns det ganska gott om böcker som ligger staplade ovanpå bokhyllor, på golvet, och över hela skrivbordet. Det brukar se ut ungefär som i Nigella Lawsons bibliotek, fast betydligt mindre utstuderat bohemiskt. (Länken och omdömen om Nigella och andra kändisars bibliotek har jag hittat hos Malin the Writer.)

Det där skrivbordet i mitt bibliotek, förresten. Jag har aldrig suttit där och bloggat, även om jag i flera år (sedan i juli 2009, då Lyran visade världen sitt skrivbord) tänkt att jag skulle piffa till röran där, och låtsas att det är där bloggens alla högklassiga litterära analyser och bokliga fånigheter skapas. Men det har hänt att jag bloggat i fåtöljen (i alla fall skrevs bloggens allra första inlägg där).

En full bokhylla har också hunnit visa sitt bibliotek i sommar. Det innehåller en klocka med böcker samt bebis, så det är värt en titt.

Ja, och så ska jag passa på att säja Hej igen! till er allihop. Hoppas ni har haft en skön sommar! Jag har haft en konstig sommar (som jag kanske återkommer till), och jag har framför allt haft lite ont om tid. Någonstans mitt i resande och tidsbrist bestämde mig för att jag inte ens hann lillfingerbokblogga, och därför har det varit tyst här de senaste veckorna.

Men nu vågar jag lova att jag kommer blogga oftare framöver, men det blir kanske inga stordåd, och det blir säkert inte varje dag. Kommentarer som dykt upp under de senaste sommarveckorna, en del mejlfrågor och annat kommer jag beta av. Och jag är sorgligt o-uppdaterad vad gäller alla andras bokbloggar.

En bosak

2011-07-25T21:08:00.001+02:00

Margareta föreslår en quiz baserad på mina pubertalt ihopsamlade citat. Well, den tanken lockar mig.

Men just nu befinner jag mig på resande fot så tills vidare får ni hålla till godo med denna miniquiz:

Nämn minst tre karaktärer i Astrid Lindgrens produktion som heter Bosse! (Djur räknas inte.)

Saker som man glömt att man ville minnas

2011-07-24T10:11:00.000+02:00

Det är ju inte bara när jag går igenom mina gamla bruksanvisningar som jag återupplever mitt liv. Då och då upptäcker jag andra små tidsfickor. Som en samling lappar med citat som jag skrev ner 1993.

Jag valde ut ett citat i veckan, skrev av det och tejpade upp det på skåpsdörrar i min(a) lägenhet(er). Jag har till och med noggrant noterat vilken vecka. Jag vet inte riktigt om jag ska beklaga eller vara glad över att den här citatsamlingen inte är komplett. Men eftersom delar av den är bevarad, så ska ni få se ett urval av den. (Bilderna kan bli större, tror jag, om man klickar på dem.)

Vecka 41 valde jag ett citat ur Voltaires Candide:

Människan är född för att leva antingen i orons ständiga kamp eller i ledsnadens dödsliknande dvala.

Det är oklart vilken vecka detta citat kommer ifrån (möjligen är det redan från 1992, innan jag började vara så systematisk), men det är i alla fall ur Franny & Zooey, från min favorit J. D. Salinger.

Och du gör folk nervösa, kan jag tala om för dig... Antingen tycker du om folk, eller också så gör du det inte. Om du gör det pratar du hela tiden så att ingen annan får en syl i vädret. Om du inte tycker om en person – och det är det vanliga – då bara sitter du som själva döden och låter folk prata bort sig... Om du inte tycker om en person efter två minuter är du färdig med honom för alltid... Man kan inte leva i världen med så starka sympatier och antipatier.

Vecka 49 hade jag hittat ett kort och tänkvärt citat av Charlotte Brontë. (Det är sannolikt hämtat ur Jane Eyre, men om någon annan vet bättre besked får någon annan gärna kommentera här nedan.)

Livet är så beskaffat att händelserna inte kan svara mot förväntningarna.

Ett annat citat som inte fått en datumstämpel är hämtat från Paul Auster – vid sidan om Salinger min andra husgud vid den här tidpunkten. Jag gissar att det kommer från New York-trilogin:

Och om man inte är medveten om den tanke man har – kan man då verkligen säga att man tänker? Kanske kan man säga att jag var hemsökt av tanken, besatt av den...

Vecka 19 (i maj, borde det väl vara), ansåg jag uppenbarligen att den här dikten av Eeva Kilpi (som fortfarande är en av mina favoriter) passade min sinnesstämning bra:

Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma

Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.

Och det var inte bara ur litteraturen citaten hämtades. Frågan är om det inte fanns fler låttexter i samlingen. Som den här (från vecka 10), av Incka Ullén – frontfigur i bandet William:

Jag ska cykla runt ditt hus ikväll
tills jag ramlar av och får en smäll
utanför din dörr, ska jag skrika så du hör
du ska springa ut och hjälpa mig
och fråga hur det gick med mig
när du tar mig i din famn,
ska jag svimma lite grann.

När jag tänker på indianer

2011-07-22T10:36:00.001+02:00

Under senvåren satt jag uppe sent om kvällarna och såg på Macahans på Youtube. De (10) första avsnitten av västernserien från 70-talet finns utlagda där, uppstyckade i 10-minuters bitar. Kanske var det den där nyheten att James Arness (som nog några av er, liksom jag, kommer ihåg som Zeb Macahan) hade avlidit som fick mig att klicka runt på youtube – och bli fast i serien på nytt. För mig var det repriseringarna i mitten av 1980-talet som satte oförglömliga spår.

Serien (som egentligen inte alls heter "Machans", utan How the west was won) utspelar sig på 1860-talet och skildrar familjen Macahan, som bryter upp från sin relativt trygga och bekväma tillvaro i Virginia, därför att man inte vill att sönerna (Luke och Josh) ska behöva delta i det amerikanska inbördeskriget (ni vet, nordstater, sydstater, slaveriet, Gettysburg...). Familjen ämnar sig ända till Oregon, och guide på vägen blir farbror Zeb Macahan, som under många år vistats i västern, är vän med indianerna (han har till och med haft en indianhustru och -barn som dessvärre är döda), och som brukar arbeta för amerikanska armén. Men nästan allt går fel för familjen. De ger sig av för sent på året, inbördeskriget startar, och pappan i familjen rider därför tillbaka för att övertala farmor och farfar att följa med västerut. Men fadern blir tvångsrekryterad till armén, och framåt våren ger sig äldste sonen Luke iväg för att ta reda på vad som hänt. Han tvingas också in i armén, deserterar, kommer ovetandes över en stulen häst, och sårar en sheriff när han vill undvika att bli lynchad för häststöld. Och sen är Luke en jagad man större delen av serien. (Det betyder alltså att det i 25 avsnitt så fort allting verkar ordna sig (eller oftast vid en flod) dyker upp nya prisjägare som vill skjuta honom, eftersom han är både desertör och har skjutit en sheriff.)

Den lilla familjen Macahan, som nu består av mamma Kate, och syskonen Josh (ständigt i skuggan av snygge och modige storebror Luke), vackra Laura (som vill göra sig vacker och åka till Chicago, men i stället blir förälskad i en mormonpastor med två fruar) och Jessie (yngst, plikttrogen och den som jag mest identifierade mig med när jag som 12-åring följde serien) får mestadels klara sig själva på den lilla farmen. Till exempel när elaka indianer vill att mamma Kate gifter om sig med en indian.

Det är ett av få tillfällen då indianerna inte skildras positivt i den här serien. Zeb Macahan står alltid på indianernas sida (förutsatt att de inte är lata och dumma). De där tysta, rättrådiga indianerna. De som står vid sitt ord, men ständigt sviks av den vite mannen. De som hotas med svält därför att de vita männen skjuter buffalo som lustjakt. De som drivs från jaktområden, de som slaktas för en bagatell. Att Zeb Macahan strider för indianernas rätt bidrar till sympatierna för familjen Macahan (liksom det faktum att Luke Macahan givetvis är emot slaveriet).

Och jag kommer att tänka på hur sällan man hör något om indianer nuförtiden. Dog hela indianvågen ut med Kevin Costners Dansar med vargar? Jag hittar en webbsida (av Staffan Jansson) som listat indianböcker i Sverige. Den stöder min misstanke; det är ont om indianböcker från 90-talet och 00-talet.

Jag tycker jag läste mycket indianböcker när jag var liten. Helmer Linderholms böcker om pojken Amisko (en svensk pojke) som adopterats och vuxit upp bland indianer i Nordamerika under 1800-talet läste jag flera gånger. Den första boken (av åtta) i serien hette Fredsstigens röda och utkom 1972. Linderholm skrev även en kortare serie om flickan Madelon, som utvandrade från Flandern till Amerika. En spännande trilogi där jag just nu mest minns palissaderna som omgav bosättningen, och hur Madelons mor uppmanades att föda sitt barn stående.

Andra indianböcker som omgav mig i barndomen var min pappas pojkböcker. Västernböcker som förklarar den generationens förkärlek för Clint Eastwood. (Här skulle det egentligen vara en bild på pappas gamla indianböcker, men de packade jag visst in så ordentligt i en låda längst in i skåpet förra sommarn att ni får försöka föreställa er dem i stället: pojkar – kobojsare alltså – på bruna hästar som kastar en lasso rakt mot läsaren, och i bakgrunden, på en höjd, anas tre indianer i full krigsmundering.)

Stig Ericson var en annan barnboksförfattare som skrev om indianer och Vilda västern, till exempel i böckerna om Jenny från Bluewater som jag läste i början av 80-talet. Också Jenny var svenskättling, utvandrad till Amerikat (om jag inte minns fel så är hon i boken till och med brorsdotter eller liknande till den svenska världskända sångfågeln Jenny Lind, som hon också uppkallats efter). Stig Ericson skrev också om Dan Henry (och jag tror att jag läst någon av de böckerna). Som vuxen läste jag senare Lars Widdings böcker om svenska immigranter (de inleds med Lycksökarna och fortsätter med Guldfebers folk och Elden och askan), och tycker så här efteråt att det finns en del likheter mellan Widdings och Ericsons sätt att skildra frågan – en hel del äventyr med allvar i botten.

Indianer – fast inte så särskilt positivt skildrade – finns ju även i Laura Ingalls Wilders skildringar om alla de små husen, i skogen, på prärien, vid åar, sjöar och städer. Här är familjen (och särskilt Lauras mamma Caroline) rädda för indianerna. Familjen Ingalls tvingas också lämna det lilla hus de byggt på prärien, när det visat sig att regeringen beslutat låta den delen av landet ingå i indianernas bosättningar (det här är ju förstås positivt för indianerna, men man anar hopplösheten när Laura och hennes familj packar ihop sitt bohag och flyttar från den mark som de börjat odla upp). Samtidigt fascineras Laura av indianpärlor som de hittar i sanden, och när indianerna rider förbi deras hus önskar hon att de kunde behålla ett av de vackra indianbarnen.

Men under de senaste åren är det inte många indianböcker som jag läst. Ett undantag är Sherman Alexies bok Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian – en bok som skildrar svårigheten i att leva i ett indianreservat idag. Ska man vara indian (vad det nu är och vad det nu innebär) eller ska man lämna sitt ursprung och leva som om man vore del av det omgivande samhället? Det här svåra valet skildras i boken (som på baksidan beskrivs som "hysteriskt rolig", vilket jag inte håller med om på någon punkt). Det är däremot en drastisk och absurd historia som skulle kunna kallas galghumoristisk. Snowflake är mer förtjust i den här boken än jag (men jag vill inte påstå att den är dålig).

Jag funderar på om jag saknar indianerna nuförtiden. För det jag längtar efter, det är den upplevelse som jag hade när jag var barn. Således en nostalgisk bild av den ädle vilden, skildrad genom den vite mannens penna.

Jag kommer fram till att jag alltså längtar efter västerländsk kulturromantik.

Det känns lite unket.

Kanske finns det inget "sant" sätt att skildra mötet mellan vita och indianer. Kanske är min barndoms indianäventyr inte mer oäkta än något som skulle kunna skrivas idag. Men den där tanken skaver i mig. Hur mycket jag än längtar efter att dras in i en historia med storögd förundran inför indianernas liv och visdom, så tvivlar jag på att jag är förmögen att läsa indianböcker med naiva ögon mer. Går det att uppslukas av uppdaterade, politiskt korrekta indianböcker?

Och var finns de moderna indianböckerna inom (populär)kulturen. Kommer de rida in på sina fläckiga hästar och erövra en marknad mättad på vampyrer och varulvar? Hur ser 2000-talets indianäventyr ut?

Det var en gång

2011-07-21T09:16:00.000+02:00

Jag fyller år nån gång i juli. Om jag inte firar min födelsedag med att gå på casino (vilket jag brukar göra varje gång jag fyller 25), så brukar vi, likt Madickens mamma, göra en utflykt. Oftast dock inte till en äng full med tjurar där vi tillbringar eftermiddagen med att äta picknick i ett träd, även om jag måste tillstå att jag blir rätt upplivad vid tanken. Kanske kan vi ordna äng, tjurar (och givetvis broms) när jag fyller 40?

Men om jag får bestämma (och det får jag i allmänhet, och i synnerhet på min födelsedag), så innehåller utflyktandet så många muséer som möjligt. Ett år hann jag med tre olika muséer under en och samma dag, och det rekordet kommer nog med svårighet överträffas, eftersom det hör till att man fikar och äter något med choklad vid varje sevärdhet. (Finns det ingen tillgänglig choklad, så kan jag tänka mig scones och clotted cream; så petig är jag inte.)

Det som alltid oroar mig mest med min födelsedag är presenterna. Jag uppskattar verkligen chokladkartonger och till exempel en teckning på en katt, med texten "TiL MamA" präntat över nosen. Men för att försäkra mig om att födelsedagen blir så lyckad som möjligt så köper jag nästan alltid en bok till mig själv.

I år blev det Maja Hagermans bok Försvunnen värld, som skildrar Upplands födelse. När E4:ans fick en ny sträckning fick arkeologerna möjlighet att undersöka en 8 mil lång remsa genom landskapet – något som gav mycket spännande insikter om vad som hände när Uppland steg upp ur havet. Hagerman har specialiserat sig på att sammanställa historiska och arkeologiska upptäckter, och populärvetenskapligt sätta in dem i ett sammanhang. Hon har dessutom en mycket livlig fantasi, som hon använder sig av för att dra slutsatser, och ett suggestivt sätt att ta med läsaren in i sina egna funderingar. (Andra böcker hon skrivit är till exempel Spåren av kungens män, som skildrar hur Sverige blev Sverige, eller Tusenårsresan, som skildrar Sveriges kristnande. I just Tusenårsresan spelar fotografen Claes Gabrielssons bilder en lika viktig roll som texten, och Gabrielson är också i allra högsta grad medskapare av Försvunnen värld.)

När Uppland steg ur havet till följd av landhöjningen efter inlandsisen var det periodvis dramatiskt, och nästan synbart för blotta ögat. Eftersom landskapet bitvis är så platt, betydde det att det en strand under vissa perioder blev 260 meter bredare på bara 10 år (alltså 26 meter bredare på ett enda år!). Hagerman spekulerar i hur dåtidens människor såg på detta fruktbara land som steg ur havet. Vet man inget om inlandsis och landhöjningar är det lätt att se marken som en gudagåva. Är det kanske detta som gett upphov till myter och berättelser om att fruktbarhetsguden Frej kom från Uppland?

Jag har bara hunnit en bit in i boken (för om man ska nämna något negativt om boken, så är det att den är så tung och tjock att den är svår att släpa runt på till exempel utflykter), och ska inte skriva så mycket mer om innehållet. Men ett praktverk, ett riktigt smycke i bokhyllan är den här boken. Och jag vet att inte alla människor är passionerat förtjusta i fornhistoria (även om jag inte riktigt förstår varför), men om man inte känner en absolut och ovillkorlig avsky för kittlande arkeologi så tycker jag att man ska läsa den här boken. Eller i alla fall titta på bilderna.

Vetandets värld (31 maj 2011) intervjuar Hagerman om boken. Om du så där händelsevis inte har möjlighet att köpa den just i eftermiddag, så ger det en fin sammanfattning. Men Claes Gabrielssons suggestiva bilder missar du då, och det vore synd om de skulle gå dig förbi. Jag säger bara det.

Fast nu hinner jag inte blogga mer, för jag ska läsa om 3500 år gammal komjölk. Och sen ska jag till ett museum som jag inte hann med på min födelsedag. Tada!

När man påbörjat en dålig ovana

2011-07-20T09:54:00.000+02:00

Det kan hända att jag har gjort något oförlåtligt. Det är möjligt att jag kommer ligga sömnlös, riden av ånger och samvetskval resten av mitt liv. Och att jag måste lära mig leva med detta.

Jag har slängt en bok. En bok som jag köpte antikvariskt för 7,50 för mer än 20 år sen, och aldrig har läst i. En redan då sliten och ganska svårläst engelsk-spansk ordbok. Nu är den slängd. Ivägkörd. Oåterkalleligt uppbränd.

Hur många böcker tror ni att jag behöver köpa för att komma över denna förlust? 20? 30? 50 stycken plus en ny Billy?

I komplett sällskap

2011-07-18T11:08:00.001+02:00

Ja, apropå den där våndan i att slänga gamla mer än uttjänta vhd-band som jag skrev om, så var det faktiskt något som var väldigt enkelt att göra sig av med: videobanden med Twin Peaks! Anledningen? Jo, mina rariteter Laura Palmers Dagbok och Special Agent Dale Cooper's diary har äntligen fått sällskap av den vackra Twin Peaks-guldboxen! Kanske, kanske har jag redan börjat titta nån sen kväll, långt ifrån dig, när du läser det här...

Min uppläsning av de första sidorna av Dale Coopers dagbok finns för övrigt här. En uppläsning ur Laura Palmers dagbok finns här, av Titti på Hellre barfota än boklös.

Böckerna du lika bra kan erkänna att du inte läst

2011-07-16T09:34:00.000+02:00

Ja, jag håller alltså på med att röja och städa härhemma. Gör man det ordentligt, och angriper alla noga igentejpade papplådor och bryter upp byrålådor vars nycklar för länge sedan försvunnit lär man sig mycket om sig själv. Jag har till exempel upptäckt att jag inte bara är fotnotsfetischist – jag är dessutom bruksanvisningsfetischist. De där tunna häftena finns kvar långt sedan jag slängt tillbehören: brödrostarna, hårblåsarna, skohyllorna och juniorcyklarna.

Det blir en snabbtripp genom mitt liv. Här har vi till exempel bruksanvisningen till den miniräknare som man behövde om man gick naturvetenskaplig linje. Den här är från ungefär 1989-1990.

Och här har vi bruksanvisningen till min första riktiga stereo. Dubbla kassettdäck, skivspelare och radio! (Runt 1988-98.)

Bruksanvisningen till min plattång minner om en av mina många frisyrer. Både tången och bruksanvisningen har använts löjligt lite. Har ni nån aning om hur mycket lästid man slösar bort om man ska hålla på med såna här fånigheter?

Och se här! Bruksanvisningen till mina bärbara hörlurar! De skulle jag gärna vilja hitta i någon annan låda under den här sommarstädningen!

Allra kärast, och allra flest är så klart bruksanvisningarna till bokhyllor. Den här "Billy-boken" återfanns i många exemplar, såsom sig bör i varje läsares hem!

Inte för att jag behöver studera såna här instruktioner för att sätta ihop en Billy-bokhylla längre. Jag tror jag kan göra det i sömnen!

Billyhyllans eleganta bruksanvisning kan för övrig jämföras med den här plottriga beskrivningen för hur man sätter ihop (en av min) dotters bokhylla (och den kan jag behålla med gott samvete, för om vi nån gång behöver montera isär den här hyllan kan vi behöva den för att kunna sätta ihop den igen):

Den ombytliga lusten

2011-07-14T06:23:00.001+02:00

Jag kan aldrig riktigt bestämma mig för vad jag tycker. Ska semestern användas till att läsa de böcker man vill eller de man borde?

Det hela blir särskilt svårt eftersom jag ofta vill läsa de böcker jag borde, och ibland inte längre har lust att läsa de böcker jag längtat efter hela året.

Nåja. Det hela skulle nog kunna lösas rätt kreativt om det inte var för det där urvalet man måste göra bara för att man köpt en för liten bil och har en sambo som vill byta sockar under semestern.

Livsstil versus tidsfördriv

2011-07-10T14:20:00.001+02:00

Det finns en viktig skillnad mellan läsare och läsare som tydligt kan observeras på en sandstrand en sommarsöndag.

Dels de där läsarna som sitter i sin solstol med en deckare framför sig för syns skull. Eller kanske om de skulle bli uttråkade av vågorna eller om sällskapet händelsevis köper glass.

Dels de där läsarna som sitter i sin solstol med en deckare
(eller ofta någon annan genre) och håller sig vakna trots vågornas sövande entonighet och för vars del ett eventuellt sällskap helst kan sätta i sig en hel glassfabrik innan de återvänder.

Vånda

2011-07-07T07:46:00.000+02:00

Det pågår en ganska intensiv, men punktvis sommarstädning härhemma för tillfället. Turen kom till mina väldigt gamla videoband. Såna där jag spelade in i början av 90-talet, kanske till och med på 80-talet. Jag hör (vilket jag tror är ganska uppenbart även om man inte precis luppläst min blogg) till spararna. Ju äldre något är, desto mer nostalgisk blir jag när man börjar diskutera slängning. Och det gäller oavsett om det är något jag tyckte mycket om, eller något jag kanske i själva verket avskydde. Jag blir liksom sentimental inför min gamla avsky. En hemskt opraktisk livsinställning, som jag inte rekommenderar någon att skaffa sig.

I alla fall stod jag där häromdagen med den där stora papplådan full av gamla vhs-kassetter. En del åkte direkt tillbaka i lådan – bland andra en dansuppvisning från 1988 (finns garanterat varken på cdon eller youtube, och det ska både ni och jag vara glada för), Jonas Gardells första medverkan i Så ska det låta (han sjöng bland annat Olle Adolphsons Trubbel), och en vid det här laget antagligen otittbar inspelning av Stellan Skarsgård i den korta tv-filmen Förhöret, som baserar sig på det KU-förhör som Carl Gustaf Gilbert Hamilton utsätts för i Jan Guillous bok Fiendens fiende.

Om allt går väl, och om jag händelsevis inte kommer jobba 60 timmar i veckan hela hösten, så ska de där sparade filmerna digitaliseras. Men sen lovar jag att slänga, även om jag känner ömhet bara vid tanken på den där Hamilton-kassetten med sin slitna klisterremsa.

Nå. En del slängdes också. Med tvekan förpassades de svarta kassetterna med avsnitt 2-6 av 90-talsversionen av Pride & Prejudice till den svarta plastsäcken. Och innan ni blir upprörda vill jag försäkra er om att jag förutom denna "egeninspelade" version av serien (som alltså saknar första avsnittet) äger en auktoriserad vhs-kopia, med bild och allt, inköpt på Heathrow i juli 2000. Jag äger dessutom (och givetvis) dvd-filmerna. Men ingendera version har samma affektionsvärde.

Det är även med stor vånda jag gör mig av med de där mycket knastriga banden med Anne på Grönkulla-avsnitten, också inspelade nån gång i början av 90-talet. Jag har sista delen av Anne-serien på dvd, och medan jag har röjt i badrumsskåp och funderat över om jag ska spara mina snedgångna och spruckna gymnastikskor från gymnasiet har jag som ett mantra mumlat "Anne på Grönkulla går att köpa på dvd, Anne på Grönkulla går att köpa på dvd". Säg att jag har rätt!

Apropå städning av badrumsskåp kan jag verkligen rekommendera att göra slut på alla gamla hudkrämsslattar (inklusive alla de där små varuproverna som man ibland får i veckotidningar). Det är inte klokt vad lena händer, armbågar och skenben man får. Jag kan komma att göra detta till en årlig tradition!

Min klant

2011-07-06T20:50:00.001+02:00

Jaha. När det äntligen blivit nån slags semester både i teori och praktik härhemma och jag kan ta itu med alla halvlästa böcker så hittar jag bara tomma omslag.

Var kan jag hitta innehållet? Nån som är synsk?

Du läser, alltså är du rövknullad

2011-06-25T22:02:00.000+02:00

Inte minst har modernare företrädare (...) sett en allmän läskunnighet som ett av de viktigaste målen för utbildningen. Hur Platon såg på den saken är oklart. Han, liksom så många andra av antikens greker, hade en skeptisk inställning till läsande över huvud. Den som läste underkastade sig den skrivandes vilja. På dåtidens grovt rättframma språk hette det att läsaren blir "rövknullad", och något sådant borde inte en fri man finna sig i. Enbart i och genom det talade ordet, där man växlade mellan rollerna att tala och att lyssna, kunde man utöva sin frihet. Sofisternas och Sokrates rent muntliga undervisning passade den andan.

Men den som skrev hade en friare position än sin läsare. Platon var själv en flitig författare. Vissa uttolkare har förmodat att han valde dialogen därför att den återgav ett samtal på lika villkor. Å andra sidan tvingar texten som helhet sin läsare till den typ av underkastelser som Platon fanns så förnedrande.

ur Hets! En bok om skolan av Sven-Eric Liedman, s 29-30

Om jag ska tillägga något till den här texten så är det möjligen att jag inte blir särskilt rövknullad för tillfället. Men jag har varken glömt bort att det finns läsning eller bloggning här i livet. Möjligen minns jag inte riktigt hur man gör för att få tid för någotdera.

(Jag ska också besvara bloggkommentarer i sinom tid. Jag har haft dåligt med tid till att hinna med det också, men läser allt med intresse!)

Eventuellt en smygtitt på verkligheten

2011-06-17T10:56:00.000+02:00

Jag är ganska ovillig att förändra saker som jag tycker funkar bra. Liksom Hamlet bär jag således hellre mina vanda plågor än flyr till andra som jag inte känner. Det var jag som röstade nej till euron. Och jag som tycker att det verkar idiotiskt att blanda blåbär i Marabous mjölkchoklad.

På sin höjd kan jag tänka mig att sticka ut näsan och se mig försiktigt omkring, innan jag kryper tillbaks. Så här, alltså:

Målningen heter Mann auf einer Leiter och konstnären Quint Buchholz. Den här bilden hänger tillsammans med några andra Buchholz-bilder på väggen i mitt arbetsrum. Jag tycker dessutom att det är så fantastiskt roligt att han heter just Buchholz (Buch=bok på tyska, Holz=trä/skog, alltså ungefär bokskog). Någon som vet om namnet är taget, eller om han tvärtom låtit sig inspireras till målningar som utspelar sig i gränslandet mellan bok och verklighet utifrån sitt namn?

Upp och ner

2011-06-16T17:27:00.001+02:00

Jag försöker få upp lässtatistiken för juni och minimera biblioteksböterna som uppstår när jag inte hinner läsa klart böcker i tid.

Vad tror ni om den här lässtrategin? Kan den hjälpa mig att uppnå båda målen?

SMS (eller kanske SOS)

2011-06-15T14:51:00.000+02:00

Kära älskade lilla blogg!

Jag vet ju hur mycket vi saknar varandra. Och du är inte bortglömd, ska du veta. Saken är bara den att jag har så mycket att säga att varenda gång jag börjar skriva något så blir jag inte färdig för att jag måste sova eller jobba, lämna in bilen på verkstan eller eventuellt fira någons födelsedag. Och sanningen är att vad jag också gör rätt mycket är att läsa. Det är bra. Det är bara så synd att det sällan går att kombinera hängiven läsning med passionerad bokbloggning (undantag finns, som ni alla vet: Enligt O, Ingrids boktankar och Tekoppens tankar).

Så bloggen. Vad tycker du att vi härnäst ska gripa oss an tillsammans? Indianer? Tonårsflickor som går bärsärkagång? Människor som vadar i exkrementer? Glädjen i att finna sig själv och meningen med livet? Svårigheten med böcker som man har för stora förväntningar på? Varför jag vill läsa så många böcker? Hur det är att komma till ett nytt land och inte förstå språket? En lång lista på alla bokinförskaffningar som jag gjort på sistone? En lista på de böcker jag hunnit läsa? ...

Ja, jag vet inte var jag ska sluta, faktiskt. Börjat skriva har jag däremot gjort vad gäller varenda ämne ovan.

Vad föreslår du att jag skriver klart först?

Jag gör en författare glad

2011-06-10T14:29:00.002+02:00

Hej Helena!

Och jag misstänker att jag med detta inlägg gör författaren lite nervös också.

Saker jag önskar och saker jag undrar

2011-06-09T13:19:00.000+02:00

Jag tänkte beställa hem lite varierad facklitteratur inför sommaren (ni vet lite historiska avhandlingar, och socialvetenskapliga rapporter och sånt där, som jag kan glädjas åt att jag inte behöver svettas över i mitt yrkesliv). Jo, för jag vill ju inte sitta där på semestern och låta bli att allmänbilda mig när jag för en gångs skull har tid till det.

Men det finns hinder som står i vägen för min bildningstörst. Som meddelandet nedan till exempel.

Jag undrar mycket över vilken (eller vilka (!?)) av orsakerna som är tillämpbar(a) i mitt fall. Och vad som händer om jag klickar OK.

Och så saknar jag förslag på vad andra bokbeställare som fick det här meddelandet gjorde i detta läge. Hur många gick till biblioteket och uppdaterade bibliotekskortets giltighetstid? Hur många bankade sönder sin datorskärm? Hur många lade sig på golvet och grät hysteriskt och övergivet? Hur många skrek "Yes!" och beställde boken på Adlibris i stället? Hur många kollade i bokhyllan, under badkaret och bakom kylskåpet i sommarstugan för att kontrollera att man inte redan lånat, gömt och glömt ett exemplar av boken? Och hur många bloggade om problemet?

In a world gone blind

2011-06-07T01:20:00.000+02:00

Jag läser José Saramagos bok Blindheten – en underlig berättelse om ett samhälle där människorna, en efter en blir blinda. Blindheten verkar vara smittsam, och de första fallen sätts därför i karantän i ett utrymt gammalt mentalsjukhus. Där ska blinda leda blinda, sköta sin hygien i trasiga duschar och hitta fram till översvämmade toaletter. Där ska de fördela den mat som soldater placerar på neutral mark tre gånger om dagen. I bästa fall. De blinda som kommer för nära soldaterna skjuts obarmhärtigt ned, och ska då begravas av blinda

Snart blir det slagsmål om maten. En grupp blinda tar hand om matlådorna och delar endast med sig om övriga betalar dem, först med pengar, sedan genom att grupper av kvinnor våldtas natten igenom.

Till slut har hela samhället blivit blint. De blinda i karantän får lämna mentalsjukhuset, i jakt på den mat man kan hitta i staden. Elektriciteten fungerar inte, kylskåp, vatten, spisar – allt är utslaget. Blinda människor vandrar tillsammans i grupper, sover där de hittar skydd. En del plundrar mataffärer, andra dödar och äter råa kaniner och hönor. Hundar förvildas och kalasar på lik på gatorna. Exkrementer och sopor ligger längs husväggarna. På torgen hörs domedagspredikningar.

En enda kvinna har (vad vi vet) har klarat sig från blindheten. Hon låtsades vara blind för att få lov att följa sin make i karantän, men nu leder hon en liten grupp av blinda genom ett samhälle i sammanbrott. Som enda åsyna vittne ser hon förödelsen. Hur helgonbilderna i kyrkan fått vita ögonbindlar. Hur människors smuts gör dem omänskliga. Hennes lilla grupp överlever kanske på grund av hennes syn. Hon kan hitta mat, skapa ett hem i kaoset åt dem. Upprätthålla deras mänsklighet.

Det är en stark bok, som djupast ifrågasätter vad som är civilisation, medkänsla, och värdighet. Vilka handlingar kan man leva med? Och hur handikappade blir vi när ett av våra sinnen fördunklas?

Jag skulle vilja (men är lite för trött för) utveckla hur blindheten i den här boken är en symbol för hur lite vi ser till våra medmänniskor, hur vår egoism får råda i de mest extrema situationer. Och jag skulle vilja fundera över om det är det hustruns osjälviska handling att följa med sin man i karantänen trots att hon (ännu) inte blivit blind som räddar henne. Boken ger inget svar på detta, lika lite som vi får veta hur blindheten uppstod till att börja med, eller vad som får den att försvinna mot slutet av boken. (Det antyds dock att det faktum att de blinda börjar kunna se igen kan handla om att de nu vant sig vid sin blindhet, och kanske egentligen inte är seende i verklig bemärkelse.)

Hur bra den här boken än är känner jag att jag är lite matt och trött av civilisationskritiken i de senaste dystopierna jag läst. Margaret Atwoods sammanbrott i Syndaflodens år och i Oryx och Crake (jag har skrivit om de böckerna här), liksom Cormac McCarthys Vägen är två andra skildringar av i stort sett samma framtid. Atwood fokuserar på genetikens förbannelse; McCarthy på krig eller annan förgörelse; Saramago på egoismen. Jag förstår och ger dem rätt i samtliga analyser. I extrema situationer kommer människor att äta vad som helst, inklusive mögliga potatisskal. De kommer att vada i sin egen skit, de kommer plundra lik, äta varandra och de kommer i bästa fall ha kvar ett uns av godhet inom sig, som ändå inger mänskligheten ett litet hopp. Men jag behöver en dystopi-paus. Den börjar nu.

Vålnaden som hoppar på ett ben

2011-05-31T07:26:00.001+02:00

Jag läser nu en liten tunn, men elegant skriven bok om vampyrer och dubbelgångare av Théophile Gautier – en fransk 1800-talspoet som i Hoffmannsk anda författade skräcknoveller.

Han får härmed bidra med dagens understatement, hämtat från novellen Mumiens fot, där berättarjaget köpt en antik mumiefot i avsikt att använda den som brevpress:

Eftersom jag föredrog att brevpressar höll sig stilla och fann det onaturligt att fötter gick omkring utan ben var jag ganska missnöjd med mitt nyförvärv och jag började känna något som starkt påminde om rädsla.

s 68 i Mumiens fot, ur samlingen Den döda älskarinnan Théophile Gautier

Statusrapport

2011-05-30T07:52:00.000+02:00

Mina vänner!

Jag vill härmed tillkännage att det i skrivande stund finns en betydligt mindre andel bra böcker som är olästa i världen. Ja, jag har haft så många fullträffar under de sista 2-3 månaderna att jag snart måste ändra bloggmottot till Livet är för kort för att läsa dåliga böcker, när det finns en del bra böcker som är olästa.

(Jag är också medveten om att jag i och med detta blogginlägg har utmanat ödet och nu kommer att få läsa taxeringskalendrar och dussindeckare hela sommaren.)

Yta och djup

2011-05-29T14:18:00.001+02:00

Diskrepans mellan form och innehåll fascinerar mig. Ju större desto mer intressant. Vissa konstformer har lättare än andra att få fram den där motsägelsefullheten. En glad och poppig upptempolåt som handlar om nåt riktigt jävligt, till exempel Säkerts låt Och jag grät mig till sömns efter alla dar (som jag spelat tidigare, här). Inom teatern (och filmen) finns ju också tämligen enkla möjligheter att låta text och handling stå i motsats till varandra.

I prosatext är det svårare – där står textens linearitet i vägen för den multimodalitet som krävs för att diskrepansen ska uppstå. Man kan leka med textens utseende och placering (som t ex Aidan Chambers i Spelöppning, där berättarjagets första samlag skildras genom tre parallellt löpande textavsnitt) eller mellan vad berättarjaget vet och kan förstå och vad läsaren vet och kan förstå (till exempel i Haddons bok Den besynnerliga händelsen med hunden om natten, där den autistiske pojken berättar om händelser som läsaren, men inte han själv förstår att tolka på rätt sätt). Man kan också låta berättarjaget anlägga en överdrivet allvarlig attityd till saker som synes läsaren mer komiska – ett drag som jag uppskattar hos nästan vem som helst, men två favoriter som ofta använder det här knepet är Torgny Lindgren och Maarten 't Hart.

Serietidningar är en annan genre som torde ha det mer förspänt för att leka med form och innehåll. Nu är det ju ingen underdrift att säga att jag läser lite serier (vilket inte betyder att jag aldrig någonsin har läst serier i mitt liv; med början i 6-årsåldern och åtskilliga år framåt var jag trogen Bamseprenumerant, och jag läste samtliga årgångar Kalle Anka-pocket som min bror fick hem i brevlådan. Det är också möjligt att jag läst några ytterligare serietidningar sen dess), men det är inte en genre som jag fastnade för. Jag ville forsa fram i texten, och inte stanna upp vid varje bild för att dubbelkolla och försäkra mig om i fall det fanns mer information än det som orden förmedlade. Kanske hade jag känt annorlunda inför serierna i fall någon hade slussat mig in i mer vuxna serier. Nu blev det inte så. Då, vill säga.

För ett år sen ungefär resonerade jag kring vad som var en bok och när man hade läst ut den. Serier räknade jag inte alls som böcker. Nu har jag kanske börjat vackla något. Jag har till exempel läst Persepolis av Marjane Satrapi, en så kallad grafisk roman (vilket jag i och för sig bara tycker är mumbo jumbo för serietidningar för vuxna) om en flickas uppväxt i Iran. Jag tyckte mycket om den (men kanske mest för att det kändes nästan som att läsa en riktig bok).

Nu har jag emellertid läst ännu en sån där serietidning för vuxna (genren är därmed snart lika välrepresenterad hos mig som diktsamlingarna och biografierna). Den här kan dock inte klassificeras som grafisk roman, men en grafisk C-uppsats i genusteori kan man nog kalla den. Boken i fråga är naturligtvis Liv Strömquists bok Prins Charles känsla. Den underliga titeln förklaras genom ett citat från en intervju som gjordes med Storbritanniens Prins Charles när han förlovat sig med Diana Spencer. "Are you in love?" frågade intervjuaren. Charles svarar: "Yes. Whatever 'love' means."

Och det är detta som boken handlar om, som jag tolkar det: allt det som vi nu lägger in i betydelsen kärlek, och det som vi gör i kärlekens namn.

Den första delen tar sin utgångspunkt i de senaste årens fyra bäst betalda tv-komikerna: Tom Allen, Jerry Seinfeld, Ray Romano och Charlie Sheen och ifrågasätter varför vi skrattar så mycket åt att de alla skämtar om att kvinnor vill gifta sig med dem, och att de tycker att detta är jobbigt. Strömquists analys (som alltså sker i serieform, jag nämnde det, va?) handlar om vilka mönster som uppstår i "heteronormativa, stereotypt patriarkala familjer" (s 12). Vi slungas mellan undersökningar från Kamratposten om där barn anger vem de helst pratar med när de är ledsna (på första plats: mamma, på fjärde plats: ingen, på femte plats: pappa) och ifrågasättanden om varför män som är rädda för kvinnor och äktenskap inte i stället går samman och "skapar alternativa, mans-exlusiva miljöer – kanske konstruerade efter utopiska modeller som Nalle Puhs Sjumilaskog, eller de tidiga skildringarna av Ankeborg" (s 16). Vi får även ett svar på den berättigade frågan om varför kvinnor vill vara tillsammans med (och till och med jagar och längtar efter) män som är så här känslomässigt distanserade.

Boken lämnar tillfälligtvis de fyra komikerna bakom sig och stövlar vidare genom populärkultur, genusteori och litteraturhistoria. Victoria Benedictsson a.k.a. Ernst Ahlgren och Georg Brandes gästspelar. Gustaf Fröding och Hugh Grant hamnar på topplistan bland våra allra mest älskade torskar. Det här är en bok som knyter ihop och förklarar svåra och mycket komplicerade företeelser, som påverkar alla i vårt samhälle varenda dag. Exempelvis varför nygifta Gry Forsell i en intervju säger "Det är OK att snacka med snyggingar och bli bjuden på en drink. Bara man vet var gränsen går, och vart man ska när kvällen är slut" (s 55). Strömquist funderar över hur Gry kan veta var gränsen går. Men hon diskuterar också de historiska förklaringarna till varför det alls finns en gräns, och vem som har bestämt var den ska vara. Skulle Grys make kunna få samma fråga och skulle han svara samma sak?

Det är väldigt trevligt att bli allmänbildad och upplyst, samtidigt som man får ha roligt och bli arg. Den här serieblaskan är faktiskt något av det bästa jag har läst i hela mitt liv (inte minst på grund av de rikliga hänvisningarna till forskningsrapporter). Jag kommer nog att läsa en och annan serietidning till innan jag dör.

Och det är helt och hållet bokbloggosfärens förtjänst.

När Ödet pekar med fingret

2011-05-27T19:33:00.001+02:00

Jag har tvekat länge inför vilken biografi jag skulle läsa härnäst (läser man inte så många biografier om året så blir man sparsmakad och väljer noga).

Veckans händelser pekar nu emellertid tydligt i en riktning. Det är skönt.

Och ja. Jag har endast gett 69 kronor för Timms Bergmanbiografi.

Den grymma Matteuseffekten

2011-05-25T11:14:00.000+02:00

I Matteusevangeliets tjugofemte kapitel och tjugonionde vers står det: "Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har". Det är den Bibelvers som gett upphov till uttrycket "Matteuseffekten" – alltså att de som redan har mycket får ännu mer, medan de som har lite straffas ytterligare. Andra relaterade begrepp är att "det är dyrt att vara fattig" (man har till exempel inte råd att ligga ute med – eller kan inte uppbringa – den initialt stora summan som ett inköp av månadskort innebär, utan tvingas köpa de i längden dyrare enkelbiljetterna. Och har inga pengar över för att bunkra upp för extrapris eller storpack, utan är hänvisad till de på längre sikt mer kostsamma, ständiga småköpen), och "det sociala arvet" (det är svårt att stabilisera sig och göra en klassresa efter en uppväxt av utanförskap – en tillvaro med föräldrar med missbruk, sjukdom, med pengabrist, ständiga uppbrott, misshandel, misstänksamhet, ofullständig skolgång...).

När jag läser Yarden av Kristian Lundberg är det Matteuseffektens förbannelse som ständigt är i mina tankar. Över texten vilar en tung matthet. En trötthet och en uppgivenhet. Lundberg växte upp i Malmö med en schizofren mamma, som ständigt skaffade livets nödtorft på krita i närbutiken, och sedan – när hon gjort sig omöjlig överallt – flyttade med sina fem barn. Hans far lämnade familjen och dess nedåtgående misär bakom sig. Det finns mycket som gör ont i mig när jag läser den halva av boken som behandlar Lundbergs uppväxt, men mest smärtar faderns agerande. Han tjänar så småningom stora pengar, bor i fin lägenhet, och ger representationsmiddagar på de restauranger där den unge Kristian diskar ihop till sitt uppehälle. Vid de tillfällen de möts låtsas fadern inte känna honom. Men värst är det tillfälle då pappan ringer upp sina fem barn och undrar om de kan servera på hans 50-årskalas. Givetvis då utan att låtsas om att de är släkt med jubilaren.

Lundberg debuterar efter turbulenta ungdomsår som författare: poesi och kriminalromaner. Han skrev även litteraturkritik, tills han råkade recensera en bok av Britt-Mari Mattsson som inte fanns (än). Det torde väl vara ungefär då som han åter föll ner som en pannkaka. Med en ökande restskatt och en son att försörja tog han vilka jobb som helst. På det som kallas yarden till exempel. En otrygg timanställning i Malmö hamn: flytta bilar på den enorma parkeringsplatsen. Skotta bilarna och parkeringen rena, tvätta bilarna. Inte repa bilarna, för då kanske man inte får komma tillbaka nästa dag. Inte få äta i lunchrummet, inte söka lä inne i bilarna när det blåser stormstyrka. Stå ut med dessa villkor för en skrattretande låg summa (ca 12000 i månaden före skatt. Det vill säga om man har turen att få jobba alla dagar i månaden, men sån tur är det inte säkert att man har). Stå ut därför att man vet att alternativet är – ingenting!

Jag tänker på mycket när jag läser det här. Kölden, och de långa promenaderna och hungern får mig att tänka på Alberte i Cora Sandels romaner. Den stora tröttheten och den där längtan att läsa får mig att tänka på Moa Martinsons romaner om textilfabriker och en hopplös, dödfödd cirkelvandring. Jag tänker också på en annan Bibelbok – Predikaren som skriver om hur all denna livets strävan ändå endast leder till tomhet (eller "Allt är fåfänglighet", som det stod i den äldre Bibelöversättningen). Kristians uppgång och fall. Som om hans plats i kultursverige var en parentes, som om hans diktsamlingar och prosaböcker inte spelar någon roll – han hamnar ändå på botten.

Jag önskar att det här var en berättelse från helvetet. Det är det inte. Det är en historia från det riktiga Sverige på 2000-talet.

Många andra har skrivit om Yarden tidigare, bland andra Snowflake och Pål på bloggen Världen ska brinna och Ela på bloggen Beroende av böcker.

Jag har skrivit om ett par av Kristian Lundbergs diktsamlingar tidigare.

Och Biblioteket i P1 intervjuar Lundberg och diskuterar Yarden i ett program från 7 februari 2011.

If there's anybody out there

2011-05-25T07:28:00.001+02:00

Jag packar ner min favorithandduk i ryggsäcken. Idag är jag beredd på det oväntade.

Uppdatering: Och om det är nån som inte förstår varför, så förklarar Bokstävlarna det så bra.

Alptoppens rödaste ros

2011-05-24T23:14:00.000+02:00

Jag har nog skrivit det förut, och jag kommer skriva det igen: Det är fantastiskt spännande att återupptäcka sina egna barndomsböcker tillsammans med sitt barn. Böcker som känns stereotypa och patetiska inför min vuxna blick, kan ändå glimra till i återskenet från mitt dotters ögon. Vad gäller andra böcker så inser jag ibland först nu författaren storhet – förmågan att tilltala ett barn och en vuxen på samma gång!

Den bok (eller rättare sagt de böcker) vi läser just nu är fyra små pixistora delar av en småbarnsanpassad version av Johanna Spyris klassiska bok om den föräldralösa Heidi, som växer upp hos sin farfar på en fäbod i Alperna.

Böckerna är rikt illustrerade och är förvånansvärt välskrivna, om än förkortade. Det sista märks tydligast i slutet av sista boken, där logiken haltar märkbart. Men annars ryser jag mest nostalgiskt när jag läser om hur den lilla flickan som lever fri och lycklig hos sin farfar på fäboden hämtas av sin moster Dete för att resa till Frankfurt och bli sällskapsflicka till den rullstolsburna Clara. Det är fart och fläkt runt Heidi, som snart ser till att det stränga hushållet bland annat begåvas med kattungar. Heidi träffar även Claras farmor, som lovar Heidi en vacker bok om hon lär sig läsa, vilket hon – eftersom det är den slags bok – omgående lär sig.

Men lilla Heidi har sådan hemlängtan att hon går i sömnen varenda natt. En vänlig doktor inser att det är bäst att hon får komma hem till farfar (med väskan full av småfranska!). Sommaren därpå kommer dock Clara för att hälsa på henne. Det gör Heidis vän, herdepojken Peter, så svartsjuk att han knuffar ner Claras rullstol för berget. Men eftersom det här är en bok full av gudsförtröstan och förlåtelse så ordnar sig allt till det bästa.

Heidi är en bok i samma genre som till exempel Barnen från Frostmofjället (och jag skulle bli mycket förvånad om hon inte är en anmoder till Kulla-Gulla; notera parallellen med Kulla-Gulla-böckernas onda Regina som rullade fram i sin rullstol och störtades utför en ravin). Och det är Rännstensungevarning när den förlamade Clara visar sig kunna gå på darrande ben, när Peter knuffat rullstolen utför stupet. Men det spelar ingen roll. Ibland behöver man läsa en bok från 1880-talet i vetskapen att man delar upplevelsen med generationer av flickor.

Jag läste om mina fyra Heidiböcker många gånger som barn. Och lite senare lånade jag boken på biblioteket och läste den i sin helhet. Och ännu senare antikvariatsfyndade jag den. Gör det du också, om du skulle råka komma över den.

Motbjudande och inbjudande

2011-05-23T16:42:00.000+02:00

En sak som kännetecknar en riktigt god författare är förmågan att få mig intresserad av saker jag vanligtvis tycker är tråkiga, meningslösa eller äckliga. De författare som är riktigt bra lyckas genom sin egen fascination för ett ämne få mig att hålla med om att jo, den här trista eller motbjudande företeelsen som jag tidigare aldrig ägnat en tanke är helt optimal för en bok på 300 sidor. Eller 400.

(Riktigt dåliga författare behöver å andra sidan en verkligt spektakulär historia för att en bok ska bli intressant. Och inte ens då lyckas de alltid).

Jag har tänkt mycket på denna särskilt geniala författarförmåga just i år när jag läst två av Sara Stridsbergs böcker: Drömfakulteten och Darling River. Båda är böcker som frossar i kroppsutsöndringar, specifikt kvinnliga sådana. Den första är en roman om Valerie Solanas, den andra utforskar Lolita-motivet. Båda gräver ner sig ungefär så långt det går i kroppens förfall. Solanas sista dagar i en döende kropp på ett hotellrum. Kvinnan i Darling River som bokstavligt talat vältrar sig i gyttja tillsammans med sina älskare. I den boken finns även en annan kvinna som ständigt slickar av socker från sina fingrar. Och ett ständigt prostitutionstema i bägge böckerna.

Om jag ska vara ärlig är det precis ingenting som tilltalar mig med det här. Jag har svårt för böcker som skildrar såna här såriga kvinnor. Inget händer. Eller möjligen blir det värre. Destruktiviteten vilar tjock över hela skildringen. Jag hittar inga kontaktytor mot mitt eget liv. Jag hittar så lite hopp att jag inte ens blir arg och tycker att samtliga huvudpersoner ska rycka upp sig och ta sig i kragen. Jag följer bara med i deras cirkulära tankegångar och noterar matt att de har hunnit så långt på sin väg mot undergången att allt hopp om en normal tillvaro är ohjälpligt förlorad.

Men trots att jag inte ens kan uppbåda förundran blir jag ändå ohjälpligt fast i Stridsbergs texter. Det är böcker jag inte kan lägga ifrån mig; jag läser dem från pärm till pärm, insugen i berättelsen, buren av språket och den starka upprepningen. Och av Stridsbergs egen utforskning av blod, avföring, matrester...

Jag är äckligt imponerad.

Och kan bara konstatera att jag tycker att Stridsberg är en av de absolut bästa yngre författarna som jag läst. Skriver hon om nåt mindre kroppsvätskeorienterat nästa gång kan det hända att jag lanserar henne som Nobelpriskandidat.

Snudd på succé

2011-05-21T12:23:00.000+02:00

I skrivande stund håller jag på att sätta plåster på hälarna. Ska på bröllop, serni!

Det trevliga brudparet har önskat sig vackert väder och böcker i present. Och alla deras önskningar ser ut att gå i uppfyllelse idag!

För egen del är det trevligt att tänka på att vår bröllopspresent för en gångs skull kan komma att bli uppskattad.

Fredagsmys

2011-05-20T11:44:00.000+02:00

Undersökningen om bokälskares chipspreferenser är nu avslutad och här ska det presenteras statistiska resultat så det står härliga till, enär jag – vilket Bokbiten påpekar – är vetenskapskvinna (jag kan dock brasklappa om att jag inte i huvudsak sysslar med statistik, och därför har jag för säkerhets skull rådfrågat ett par kolleger som är mer statistiskt bevandrade).

Chipsalternativen

Först några ord om de chipssorter som fanns att välja på: lättsaltade chips, vinägerchips, chips med sour cream & onion-smak, grillchips och dillchips, samt alternativet "Jag äter inte chips men läser ändå".

Många har kommenterat både här på bloggen och på twitter och efterlyst sina egna favoritchips. Paprikachips av en mängd sorter saknades uppenbarligen. Mystiska kettle chips efterlyses av Calliope. En bloggerska (som modest beskriver sin blogg som patetisk och sporadisk, men vägrar ge länk) förespråkar i stället broccolichips. Det verkar finnas hur mycket som helst att hämta därute (och jag vet att jag missat några förslag här). Nåväl. Det njugga urvalet i enkäten baserades i huvudsak på de alternativ jag kom ihåg från den twitterdiskussion som gav upphov till den ursprungliga frågan: "Finns det en koppling mellan att vara bokälskare och att älska vinägerchips?" Egentligen hade den bäst utmejslade forskningsfrågan således varit "Du, bokälskare – föredrar du vinägerchips eller nån annan chipssort?" följt av två endast två alternativ. Men eftersom jag tyckte det här var lite tråkigt, lade jag till de chipsalternativ som varit uppe i twitterdiskussionen.

Man hade givetvis kunna föregå bloggens chipsenkät med att samla in exempel på andra chipssorter, för att få ett större urval. Men detta innebär också att rösterna kommer fördelas på fler alternativ, vilket skulle göra det närmast omöjligt att beräkna någon tillförlitlig statistik.

Men ett alternativ med "Annan chipssort" hade nog gjort många lite gladare.

Om vi nu ska passa på att vara lite vetenskapliga (och det försöker jag passa på så ofta som möjligt) så kan vi konstatera att det är viktigt att ha forskningsfrågan klar för sig innan man sätter igång. Man bör alltså inte vara så ivrig som jag var den här gången om man vill få fram vederhäftiga resultat.

Urval och antal deltagare

Det var sammanlagt 66 svar i enkäten. (Och här skulle jag vilja tillägga att jag är nästan säker på att 20 röster dessutom har försvunnit, hur och varför vet jag inte, men på frågan om när säger jag natten mellan måndag och tisdag.) Det är ett förhållandevis litet antal människor, till och med om man endast räknar med de som identifierar sig som "bokälskare". Dessutom begränsas urvalet till de som besökt min blogg under just de dagar undersökningen pågår. Många besökare har kanske inte svarat. Andra har svarat två eller flera gånger. En del har kanske angett flera alternativ. En del är kanske inte bokälskare men svarar ändå. En del har svarat grillchips fastän de föredrar paprikachips eftersom det senare inte fanns som alternativ.

Validiteten

Kort sagt kan man säga att validiteten av det här testet är relativt låg – det vill säga att vi inte kan vara säkra på att vi mäter det vi vill mäta: Vi kan egentligen inte säga något om chipssmaken i allmänhet hos bokälskare. Vi kan inte ens säga något om hur bokälskare som besökt Vixxtorias blogg föredrar sina chips, eftersom vi inte vet hur många av dem som besökt bloggen som svarat. Vi vet inte heller med säkerhet om personerna som svarat verkligen är bokälskare, eller om någon eller några har besvarat enkäten många gånger. Vill man ändå se positivt på den här undersökningen kan man säga att den indikerar ett samband som är värt att följas upp med en större undersökning. (Sånt brukar man skriva i slutet av vetenskapliga undersökningar när man inte lyckats bevisa det man skulle vilja bevisa. Och eventuellt vill ha massor med mer pengar för att bevisa det hela.)

Ett bättre sätt att göra en sådan här undersökning (och öka validiteten) hade exempelvis kunnat vara att bjuda in alla bokbloggare registrerade på bokbloggar.nu via mejl till en längre och mer kontrollerad enkät där deltagarna fick svara på fler frågor. I sådana fall skulle man även kunna avgöra om det är just anglofila bokälskare som har en särskild förkärlek för vinägerchips, vilket Bokstävlarna förhoppningsfullt misstänker.

Reliabilitet

Reliabilitet är något annat som är viktigt att uppskatta i en undersökning. Hög reliabilitet har en undersökning när man kan förvänta sig att resultatet av undersökningen skulle bli detsamma om man replikerade den. Och även om den här undersökningen hade låg validitet så har vi (med utgångspunkt av det starka resultatet nedan) anledning att anta att resultatet på det stora hela skulle se ungefär likadant ut om vi hade fler deltagare, och kontrollerade bättre för att de verkligen var bokälskare.

Resultat

Det statistiska test jag använde mig av kallas Goodness-of-Fit och är en slags variant av ett Chi2-test.

Resultatet visar att utfallet i den här undersökningen är generellt statistiskt säkerställt (χ2 = 26,9 p = 0.005). Om man endast räknar på vinägerälskare jämfört med andra chipssorter-älskare, så har vi också en fastställd skillnad (χ2 = 13,2, p = 0.005). Det kan även vara intressant att se om sour cream & onion är mer populär bland bokälskare än andra, och detta visar sig också stämma, även om sambandet inte är lika starkt (χ2 = 6,9, p = 0.01). Det är emellertid svårt att avgöra om det är så att det finns fler bokälskare som älskar vinägerchips än vad som älskar sour cream & onion. Det oroar mig lite, eftersom jag endast gillar sour cream & onion. Jag hade hoppats på att den här undersökningen skulle visa att jag skulle få ha mina favoritchips ifred om jag umgicks med bokälskare.

Däremot går det faktiskt inte att statistiskt fastslå i fall bokälskare allra helst äter chips när de väljer snacks. Om man jämför siffrorna mellan de som valt någon slags chipssort, och de som angett alternativet att de inte äter chips (men läser ändå), så visar det sig att det sannolikt inte är så att bokälskare föredrar chips framför andra snacks.

Men om jag var å ena sidan chipsförsäljare eller å andra sidan drev bokhandel skulle jag dock våga mig på ett mindre experimentellt försäljningsknep: Placera böcker vid chipshyllan eller chips vid bokhyllan. Det finns nämligen all anledning att anta att många bokälskare gillar chips. Särskilt vinägerchips.

Om man händelsevis skulle vilja planera en lite mer vederhäftig undersöking kan jag rekommendera Karin Dahmströms bok Från datainsamling till rapport – att göra en statistisk undersökning.

Från ett fönster med utmärkt utsikt

2011-05-18T00:46:00.000+02:00

På torsdagslunchen i åttonde klass brukade min bästa vän och jag sitta i fönstersmygen en halvtrappa ovanför rektorsexpeditionen, strax utanför skolsysters dörr, nästan bredvid det klassrum där den grupp som hade valt allmän matte brukade hålla till. Vi spanade genom fönstret för att se när killarna från 9A gick från träslöjden till matsalen. Vi var båda (olyckligt och på avstånd) förälskade i varsin kille i den klassen, och det här var en ostörd utkiksplats.

(Jag skulle kunna göra en lång utvikning här. Om hur fånigt leende jag sitter just nu, fördjupad i minnen. Någonstans i mitt förflutna, i en bortglömd tidsficka från slutet av 80-talet, finns ett tonårsjag som inte kan glömma den där killen. Han som brukade se på mig under lugg, när ingen märkte, och låtsas gå in i mig av misstag i trappan eller när vi spelade volleyboll. Han sa inte ett enda ord till mig på två år, men ibland bar han en grå collegetröja som jag tyckte att han var så fin i. Jag hade matte ihop med hans lillebror, som brukade ha en jeansskjorta och tala med mig om Pythagoras sats. Slut på utvikningen.)

Den där minuten när killarna från 9A promenerade över skolgården var ju snart över. De försvann in i matsalen och jag och min bästa vän kunde fördjupa oss i intressanta samtal i stället. Om internatskolor, till exempel. Jag vet inte riktigt var vi hade fått idén ifrån, men vi tillbringade en hel del av åttonde klass i den där fönstersmygen och drömde dagdrömmar om att gå på en internatskola. Vi gav inte mycket för vårt ganska slitna högstadium utan några särskilt stolta traditioner, där vi uthärdade en ändlös rad av fysiklektioner och franskaglosor. För min egen del vet jag att internatskolefantasin omfattade stimulerande lektioner med krävande, men rättvisa lärare, samt långa studiekvällar i ett bibliotek med gröna lampskärmar (möjligtvis tänkte jag även på blåa skoluniformer). Jag tror att min bästa vän var mer inriktad på fnissiga kuddkrig och smyg i korridorer. I vilket fall tillbringade vi under några år mycket tid med att lista de skolkamrater som vi kunde tänka oss ha med till "vår" internatskola. 9A var ovanligt väl representerat.

Att jag inte var ensam om min internatskoledröm förstod jag när jag för ungefär ett och ett halvt år sen skrev ett blogginlägg med titeln Drömmen om en internatskola (för övrigt en ständig bubblare på listan över mycket lästa blogginlägg). Jag berättade där om Enid Blytons böcker om internatskolan Malory Towers, och om Doris, Alicia, Sally och de andra flickorna som var lyckliga nog att få dra på sig den bruna klänningen, och simma bland Cornwalls vackra klippor. Många blev förtjusta, och tipsade mig om fler internatskoleböcker, bland annat Curtis Sittenfelds bok I en klass för sig, eller Prep, som den heter på originalspråket engelska. Boken läste jag för ett par månader sedan, och det är en bok som framkallar inte alltid särskilt angenäma hågkomster av en komplicerad tonårstid.

Berättarjaget i Prep heter Lee Fiora och är en flicka från en alldeles vanlig (och inte särskilt rik) familj från mellanvästern. Hon har fallit för precis samma internatskoledröm som jag och min vän hängav oss åt där i fönstersmygen. Skillnaden är att 13-åriga Lee gör slag i saken och söker in på den anrika skolan Ault. Hon får ett stipendium och åker dit för att tillbringa fyra år som en outsider där. Den initiativkraft som hon måste ha haft för att orka fylla i alla ansökningshandlingar, övertala sin familj och packa väskan för att bli en del av de där flickorna i cashmeretröjor som i skuggan av ärevördiga tegelbyggnader flirtigt skämtar med pojkar i blazer på väg till roddarklubben eller basketbollplanen försvinner emellertid när hon inser att hon inte är en av dem. Hon tillbringar nästan fyra år med att vakta på sina ord och handlingar för att inte trampa i klaveret.

Jag har väldigt svårt att tycka om Lee. Hon är uppenbarligen inte dum som har tagit sig till Ault, men väl där blir hon oföretagsam, skygg, väljer ett utanförskap som hon inte skulle behöva ha. Det är som att hon genast gör en snabb jämförelse mellan sig själv och de rika, snygga skolkamraterna, med fickor fulla av självförtroende och fickpengar. Eftersom hon inte har möjlighet att bli som dem, så kastar hon in handduken på förhand. Som om hon vill skydda sig från förödmjukelsen att bli avslöjad, och därför förekommer allas förakt.

Hon avvisar alla möjligheter att bli en i gänget. Hon går inte på skoldanser, hon väljer bort att följa med på shoppingrundor, hon briljerar inte i klassrummet, hon deltar inte i några sporter. Det är inget som hindrar henne, mer än en egen inneboende – fullständigt förlamande – mindervärdeskänsla. Ja, att säga att jag har svårt att tycka om henne är en underdrift. Jag avskyr henne.

Och nånstans där känner jag att anledningen till denna avsky beror igenkänning. Jag har aldrig riktigt varit som Lee, men jag känner starkt att potentialen att bli en Lee finns där inom mig. Jag kan definitivt känna igen det där att rädslan för att misslyckas gör att man ibland inte ens försöker.

Sittenfelds bok framkallar både den där genansen och den där nostalgin som jag känner när jag tänker på min tonårstid. All omsorg jag då lade ner på att få folk att inte förstå vad jag egentligen kände. Och all min längtan efter att de skulle förstå vad jag tyckte, utan att jag berättade det för dem. Sittenfeld låter ofta Lee Fioras vuxna jag reflektera över alla de "om inte" som boken är full av. Alla de missade möjligheterna som hade kunnat leda till att Lee blivit en del av gemenskapen. Alla de inbjudningar som hon inte såg, alla chanser hon inte tog, alla missförstånd och alla korkade beslut. I själva verket är boken en enda lång rad av detaljerat beskrivna nedslag vid avgörande vägskäl som hade kunnat förändra hela skolgången, hela livet för lilla Lee Fiora. Om hon gått på någon av alla de skoldanser som anordnades. Om hon inte så grymt avvisat vännens Conchitas erbjudande om att dela rum. Om hon vågat tala med populära Cross Sugarman redan i första ring (då, efter den där dagen i köpcentret då deras vägar oväntat kommit att korsas, något som slutat med att han lade armen om henne i en taxi) i stället för att låtsas som om hon inte såg honom, eftersom hon förutsatte att han inte ville ha med henne att göra.

Det är så lätt att i efterhand se att hela high school – och hela min egen högstadietid – var full av en grupp livrädda ungdomar som ganska planlöst levde ett liv enligt principen att maximera sina egna chanser. Efteråt går det att se mönster, men mitt uppe i det fanns ingen masterplan. Det finns chanser som en del tog. Det finns misslyckanden som en del ruskade av sig.

Jag blir väldigt tagen av hela berättelsen. Jag känner ömhet för tonåriga Fiora som inte lyckas reda ut sina egna känslor, som blir utnyttjad och utstött. En flicka som både hamnat i ett system som hon måste lära sig, och som blir så rädd för att avslöja att hon inte känner till alla regler, att hon lever i en slags självvald isolering. Som knyttet som inte vågar stiga in och säga godafton så att de ser att hon är där. Det bränner till av möjligheter under hennes andra år, när en ung och idealistisk lärare (som kanske känner igen sig själv i Lee?) håller kvar henne på ett enskilt samtal där hon kräver att detta ska bli den dag då Lee tar ställning till något, till vad som helst. Då hon säger Ja till livet. Då hon reagerar.

Vi läsare håller andan. Det är som upplagt för en vändning av hela romanen. Ett segertåg där flickan från landet blir en elegant svan. Där hon visar sin fulla potential och slår Ault med häpnad.

Men Lee reagerar inte.

Det som berör mig mest är Lees hopplösa förälskelse i Cross Sugarman. Snyggingen som så småningom blir seniorprefekt. I fyra år suktar hon på avstånd efter honom. (Jag har lätt att identifiera mig med sådan olycklig kärlek). Cross är nog hela tiden medveten om Lees blickar. Fjärde året får han oväntat både mitt och Lees hjärta att slå dubbelslag, när han en natt kommer till hennes sovrum. Lee berättar om besöket för bästa vännen Martha. Hon frågar Martha om hon tror att Cross kan bli hennes pojkvän. Martha säger nej. Och Lee låter Marthas nej bli en självuppfyllande profetia. Nästa gång hon träffar Cross ber hon honom att inte berätta något för någon annan. Att han ska uppträda "normalt" nästa gång de ses.

Det gör han. Trots de återkommande nattliga besöken hos Lee är han så normal att han inte ens skickar henne en ros på Alla hjärtans dag. (Aj! Det gjorde ont i er också, eller hur?)

Egentligen kan man säga att skillnaden mellan Prep och en chiclit-bok ligger i att Lee inte får någon prins till sist. Hon lyckas liksom varken äta kakan eller ha den kvar. Och ändå finns det något befriande i att lösningen på Lee Fioras problem inte ligger i att hon blir sedd och älskad av Cross Sugarman. Katharsis för både läsare och Lee kommer när hon mot slutet av boken exploderar och ställer Cross mot väggen. Vad var det som hände? Varför blev det så här? Varför hade han sex med henne, men visade sig aldrig öppet med henne?

Cross skyller ifrån sig. Det var ju Lee som själv satte upp reglerna. Hon bestämde att han skulle vara "normal", hon sa att de "inte skulle kyssas i matkön". Hur skulle Cross kunna veta att hon egentligen inte menade vad hon sa? Först blir jag som läsare arg på Cross. Han var snygg och populär, Lee var ingen alls, och han borde ha förstått sitt övertag och tagit ansvar för den här relationen. Men samtidigt – hur mycket kan man begära att Cross begriper? Han är också bara 17 år, och inte tankeläsare (de flesta människor är faktiskt inte det). På ett plan visar han Lee respekt genom att göra som hon ber honom. På ett annat plan utnyttjar han hennes känslor. Självupptagen. Är inte alla det när de är 17 år?

Hur ojämlik relationen mellan Lee och Cross än är (för det är den ju – den populäre killen som smyger in i hennes rum om natten, utnyttjar hennes långvariga, olyckliga förälskelse, och mer eller mindre tar för givet att de ska ha en sexuell relation) så finns det många viktiga lärdomar att dra av den. Den mest uppenbara är kanske att Lee genom sin tillbakadragenhet, sin försynta dyrkan av Cross och sitt oförbehållna välkomnande av honom gör det möjligt för honom att behandla henne som han gör. En annan sak är att hon måste inse – liksom vi alla någon gång i livet – att hennes handlande får konsekvenser. Om man så är den gråaste mus, den osynligaste fläcken på väggen, så kan man med sina handlingar (eller icke-handlingar) påverka händelseförloppet. Man är medskapare till sitt eget öde. Om Lee hade valt andra strategier: om hon hade valt att gå på skoldanser, att närma sig gängen, att hänga med Dede (den halvpopulära rumskompis hon hade första året), att kräva lite utrymme, så hade hennes liv sannolikt blivit annorlunda. Det kunde till och med ha varit så att hon blivit ihop med Chris på riktigt. Kanske redan första året?

Jag hoppas ni har förstått det redan, men för säkerhet skull ska jag ändå skriva det: Jag tyckte mycket, mycket om den här boken, det var en stor läsupplevelse, men jag tycker nog att internatskoledrömmarna skimrar lite mindre så här efteråt.

Kanske undrar ni vad som hände med den där killen i 9A som jag var så förälskad i. Lämnade jag en enda torsdag min fönstersmyg, min bästis och mina internatskoledrömmar för att i stället luta mig lite nonchalant mot den röda tegelväggen utanför matsalen och säga "Tjena. Vad säger du om att strunta i ärtsoppan och hänga med mig till kiosken och köpa smågodis?"

Kanske. Kanske inte.

Men killen i 9A reste i alla fall så småningom till Amerika för att plugga. Kanske på en internatskola. Det förtäljer jag inte i den här historien.

The Graces Perfect View illustrerar alldeles utmärkt det här. Lyssna!!

Resultat i flera led

2011-05-17T07:35:00.000+02:00

En bra bok är en läst bok.

Vilket är lite paradoxalt, eftersom en läst bok ibland var bättre innan man läste den, och i vissa fall hunnit bli riktigt dålig innan man läst ut den.

Undantaget – givetvis – de böcker som blivit alldeles underbara under läsningens gång.

Men det går knappast att fastslå att en underbar bok är en läst bok. Det skulle ju låta väldigt prestationsinriktat.

Snick snack

2011-05-16T14:13:00.001+02:00

Man skulle kunna föreställa sig att twittrande bokbloggare diskuterar böcker. Jag vill minnas att det hänt vid något tillfälle, men oftast pratar de om mat. Eller dryck. (Eller som idag kläder.)

I fredags var det många som förtvivlade utan blogger på twitter och diskuterade chips. "Kan det vara så att de flesta bokälskare älskar vinägerchips, och att nästan ingen föredrar grillchips?" var den frågan vi vände och vred på. Skulle det till och med kunna vara så att man genom att studera de val folk gör vid chipshyllan kan avgöra om det är en bokälskare man har framför sig? Kan det vara genetiskt? Kan chipssmaken vara avgörande för hur mycket av skatteåtebäringen som en person kommer att investera i Knausgårds samlade angrepp på sin uppväxt?

Bokbloggosfären vill ha svar. Bokälskare ombedes därför besvara frågor om sin chipssmak i vänstermenyn här. Enkäten stängs 19 maj klockan 9.

Själv gillar jag endast Sour cream & onion.

Okej då

2011-05-16T13:14:00.001+02:00

Den är lånad. Men jag lovar inte att den blir läst.

När storfiskarns armar inte räcker till

2011-05-15T23:44:00.000+02:00

Det finns så många oskulder att förlora i böckernas värld. Första boksexet, naturligtvis (70-talsbarn som jag är blev det tillsammans med Hans-Eric Hellberg), första gayboken (Duktig pojke av Inger Edelfeldt) och första våldtäktsboken (här är jag inte säker på om det var Sven Wernströms Trälarna, eller möjligen Marianne Ruuths Nanna). Och de andra, mindre sexrelaterade milstolparna: Första Shakespearedramat (Hamlet, 1985), första grafiska romanen (Persepolis, så sent som 2010, faktiskt) och första azerbajdzjanska poeten (väntar jag fortfarande på, liksom – misstänker jag – du, kära läsare).

I veckan blev jag däremot av med min Hemingway-oskuld.

Det är ju inte så att jag inte har försökt tidigare. Tvärtom. Sedan jag 1993 på ett antikvariat införskaffade The old man and the sea har jag försökt läsa den massvis med gånger. 127 sidor – hur svårt kan det vara? Jag brukar komma ungefär 30 sidor in i boken (det vill säga så långt man kommer innan det är dags för en ganska naturlig paus och en god natts sömn), och sen blir boken liggande.

Det här är den enkla berättelsen om den gamle mannen. Han som var så stark i sin ungdom att han höll stånd under ett helt dygns armbrytning. När åskådarna slutade satsa pengar på vinnaren och började droppa av till sina arbeten avgjorde den då ännu inte så gamle mannen kampen med en knyck på handleden. Det gav honom ett rykte som han levde på länge. Kanske fortfarande den gången han gifte sig. Jo, för mannen var gift en gång, det är länge sen nu och han har bara en bild kvar av sin hustru. Den blev dammig och förstörd av att hänga på väggen i hans skjul, så nu ligger den i en låda under en ren skjorta.

Den gamle har sin båt, och han har en pojke som fiskar med honom, och hjälper honom med stort och smått – ända till bokens början. Då har mannen inte fångat nån fisk på 83 dagar och pojkens föräldrar har därför bestämt att sonen nu måste fiska med en annan båt. Pojken kommer ändå till mannen och ser till att han får frukost, att han har agn och att båten är i ordning innan han seglar ut.

Så här långt har jag läst minst fyra gånger genom åren. Häromkvällen hände det sig att jag läste vidare, förbi denna kritiska punkt, och således fortsatte följa den gamle mannen när han seglar ut till vad som kan bli hans åttiofjärde fångstlösa dag.

Men det är den här dagen det händer: han får en fisk på kroken. Han känner dess rörelse långt där nere under båten, på många famnars djup. Den är stark. Och stor. Den äter upp bete efter bete, till slut sitter den ordentligt fast på kroken. Mannen fröjdas – det är en fångst som kommer kunna försörja honom genom hela vintern, om han bara lyckas dra upp den. För det är lättare tänkt än gjort. Fisken är stark, och drar mannen och båten längre och längre ut till havs. När det blir mörkt är de så långt ut att mannen inte ens kan se ljuset från Havanna. Hela natten vakar mannen. Väntar ut fisken. Den är kanske stor, men förr eller senare kommer den att tröttna. Han drar upp andra, mindre fiskar. Äter dem råa, tar en klunk vatten ur sin flaska, kissar över relingen, bekymrar sig om att hans dåliga, vänstra hand blivit skadad när fisken försökt dra sig fri, och bidar sin tid.

Nästan två dygn väntar han innan fisken* slutligen ger upp. Den visar sig vara längre än båten, och han får surra fast den längs relingen, innan han hissar segel och styr mot land. Han är trött och utmattad, men gläds åt sin fångst.

Tills hajarna kommer. De attackerar det ståtliga bytet, och den gamle mannen blir på så sätt av med både harpun och klubbor. När han till slut utmattad kommer till stranden återstår endast den imponerande fiskens renätna skelett bundet vid båten. Mannen somnar i sitt skjul – mer eländig än vid bokens början – och vaknar inte förrän pojken kommer med hett kaffe till honom.

Ja, det är ungefär det hela.

Och förstås knappast någonting av det hela. Jag har skyndat mig igenom de 127 sidorna med andan i halsen. Ska den gamle fiskaren få sin storfisk? Ska han kunna ta hem den utan att hajarna anfaller, och ska han överhuvudtaget överleva den här påfrestande fisketuren? Det är isande spänning (i Karibiens heta sol). Jag läser berättelsen som en allegori över de mål bara med de största offer kan uppnå i livet. Och som en variation på temat att vi ingenting kan ta med oss dit vi går härnäst. Där finns också respekten för fiskens styrka, sorgen – och stoltheten – över att övermanna den, och meningslösheten i fiskens död när den ändå bara slutade som hajmat. När pojken och mannen har ett samtal i slutet av boken, och gör upp planer för hur de ska fiska ihop ser jag ändå en slags försoning vid tanken på fiskens (onödiga) offer. Vill man går det att loda fram fler teman, kanske livets fåfänglighet och förgänglighet. Det är också en bok med ett starkt närvaro i nuet, så den moderna mindfulnessmänniskan kan hitta en botten att stå på, om hon vill.

Slutligen måste jag även skriva något om isberg, för om det var något som jag var förberedd på när jag skulle träffa Hemingway, så var det just detta (tänk gärna Titanic, fast tvärtom). Det är ju så hans berättarteknik har beskrivits: att större delen av berättelsen finns mellan raderna – ja, eller under ytan då. Engelska Wikipedia skriver så här om isbergsteorin: "The theory is this: The meaning of a piece is not immediately evident, because the crux of the story lies below the surface, just as most of the mass of a real iceberg similarly lies beneath the surface. For example The Old Man and the Sea is a meditation upon youth and age, even though the protagonist spends little or no time thinking on those terms."

Men när jag läser The old man and the sea tänker jag att isbergsberättande för 2010-människan är mer regel än undantag. I alla bättre moderna romaner nuförtiden återfinns allt det väsentliga i berättelsen utanför de nedskrivna ordens betydelsen. Författarna bygger skelett och åberopar gemensamma konnotationer och underförstådda relationer. Det är ansträngande för mig som läsare att förstå och tolka dagens goda romaner. Detta om något är väl en erkänsla av Hemingways teknik. Fast jag måste tillstå att jag är lite besviken. Jag var beredd på något ganska kärvt – en behavioristisk studie av människans psykologi. Med denna förväntan fann jag Hemingway nästan pladdrig när den gamle i sina tankar vandrade längs minnets allé.

Men bra var det.

*Fisken heter på engelska marlin, något som har översatts till svärdfisk på svenska. Marlin verkar dock i realiteten (läs enligt några googlingar) vara en slags svärdfisksläkting.

Sverige, Sverige, Sverige?

2011-05-15T09:49:00.000+02:00

Hej hela bokbloggosfären!

Jag är på jakt efter den bästa guideboken till Sverige. Den är skriven på svenska eller engelska, och förhoppningsvis inte mer än på sin höjd 4-5 år gammal. Den har massor med vackra bilder, men – viktigare – den har en text där jag inte ständigt (och mycket generat) känner att jag behöver gå in och korrigera fakta och modifiera språket.

Jag har en tidigare version (från runt 1990) av Insight Guides, som jag har kunnat leva med, men det är dags för något nytt. Är den nya Insight Guides om Sweden det bästa som finns eller finns det oupptäckta skatter där ute?

Med och utan eftertanke

2011-05-14T14:36:00.001+02:00

När jag ser en sån här tablettask tänker jag genast på Jonas i Tordyveln flyger i skymningen.

Sen köper jag den.

Om sorgen kommer

2011-05-14T08:39:00.000+02:00

Jag läser Joan Didions bok Ett år av magiskt tänkande. Jag vet nästan ingenting om Didion innan jag börjar läsa (det kan en del av er förfasa er över, varsågoda), men en hel del när jag slutar. Boken handlar om året efter hennes makes död. Maken hette John Dunne och han var gift med Didion i nära 40 år. De tillbringade nästan all tid tillsammans; om de var åtskilda på grund av arbete hände det ofta att de flög till varandra så att de kunde äta middag tillsammans. De skrev böcker var för sig, och tillsammans filmmanus. Båda var uppenbarligen djupt involverade i den andres arbete.

Den kvällen John dör – 30 december 2003 – har de båda just kommit från intensivvårdsavdelningen, där deras enda dotter, Quintana, vårdas. Hon är medvetslös, och mycket illa däran i en lunginflammation. John dör av en hjärtattack och gravsättningen dröjer nästan två månader, för att Quintana ska hinna bli stark nog att vara med.

Den här boken är en ständig cirkelrörelse, där Didion omväxlande försöker återge vad som hände året efter makens bortgång – inte för oss som läsare egentligen, mer för sig själv. Hur var kronologin? Vad skedde först? Vad kom sen? Omväxlande drar hon med läsaren – men återigen mest sig själv – på hisnande turer genom livet. Långa associationstrådar leder henne blixtsnabbt från triviala saker till nedslag i det långa liv hon och John har levt tillsammans. Det är en ganska osorterad virvel av namn, platser (främst hus), händelser (böcker, filmer, citat) som egentligen är helt meningslösa för mig. Men tillsammans bildar det en tät matta av liv. Ett sammanhang. En verklighet som jag accepterar, just för att den är så där kaotisk som ett riktigt liv är.

Jag fastnar för Didions ständiga användning av litterära källor. Hon läser (och citerar) forskningsrapporter, dikter och romaner (inte minst sina egna och makens). Allt som ger henne ingångar till döden, sådant hon påminner sig och hittar och som i efterhand visat sig förebåda detta dödsfall fastnar hos henne. Hon lägger samman det med sina minnen. Som om det fanns en hemlighet där. Som om svaret en gång skulle komma att bli något annat än Johns hjärtattack som inträffade just när de skulle äta middag, kvällen den 30 december 2003. Det är ett förnuftigt sätt att bekräfta vad hon själv upplever.

Det är mycket kontrollerad sorg här. Ja, det är faktiskt värre än en make som dör, eftersom dottern Quintana återigen blir mycket dålig, och under en lång tid av boken åter är medvetslös. Didion är vid hennes sida, genom sin berättelse försöker hon hålla minnen, tankar och sorg i schack.

När jag läser boken går mina tankar ideligen till Roger Rosenblatts bok Att rosta bröd, som jag läste, skrev om, och inte alls tyckte om i januari. Efter att ha läst Didions bok så syns Rosenblatts text vara en mycket blek kopia. De är så lika på ytan de två böckerna. En älskad familjemedlem dör – Didions make, Rosenblatts dotter – och sedan en mängd vardagsbetraktelser av de små steg och stora tankar som en sörjande omger sig med. Båda böckerna är skrivna av amerikanska journalister, med stora nätverk av inkännande vänner runtom sig. Båda är välskrivna, och alla vardagliga händelser darrar (i båda böckerna) av filosofisk livsvisdom. Jag har redan anklagat Rosenblatt för att han visar för lite känslor i sin bok, och när jag nu tyckte så mycket om Didion tänkte jag först att det var för att hon på ett ärligt sätt visar sina känslor i sin bok. Men det är egentligen inte sant. Hennes bok är inte känslosam, men det finns en äkthet där. Hennes cirklar som återkommer till samma punkt: hon tänker sig att hennes make ska komma tillbaka. Detta är en känsla som hon inte kan kasta av sig. Det finns saker hon måste göra, och sådant hon måste avstå från att göra (slänga hans skor, till exempel) för att inte omöjliggöra en sådan återkomst. Hennes rationella jag har redan låtit kremera kroppen. Ändå återkommer denna magiska tanke gång på gång.

Mot slutet av Didions bok lyckas jag äntligen släppa jämförelsen med Rosenblatt. Jag nöjer mig med att konstatera att jag tycker mycket om Didions bok. Kanske är det inte nödvändigt att hitta en förklaring till att jag gillar den och inte Rosenblatts bok? Kanske ligger själva förklaringen i att Didions bok verkar vara skriven för hennes egen skull (Rosenblatts bok ger mig snarast en känsla av att ha som syfte att ge andra hopp), och speglar hennes eget sökande efter mening. En bok utan svar – men med en aldrig sinande underton av att det finns ett hopp vi måste upprätthålla för att inte bli galna – det är något jag kan förstå.

Val, val, mera val

2011-05-12T17:05:00.000+02:00

Alla dessa val. Först de små, ständiga vardagsvalen. Som huruvida jag ska läsa en bok eller internettidningar till frukost. Eller om jag ska jag läsa Vi i villa eller Anna Karenina medan jag borstar tänderna. Och ska jag ta med mig fjärde delen om Thursday Next eller läsa studentuppsatser på bussen?

Och de stora valen. Telefonbolag. Hur viktigt är det egentligen med en telefon jämfört med att köpa en ny bokhylla så att alla böcker har nånstans att bo? Och husläkare? Ett par väl valda läkarböcker borde väl vara tillräckligt? Om man får åka ambulans till akuten för att bokhyllorna trillat ner över en spelar det väl ändå ingen roll vilken läkare man valt? Och om man skär sig på en vass boksida funkar Bamseplåster (been there, done that). Renovering. Spelar tapetvalet någon roll, eller borde man satsa på ett hus med mer plats med en gång?

Oundvikligt blir en del val fel. Inköpet av min cykel till exempel. Grön. Snabb. 24 växlar. Och omöjlig att hitta en cykelkorg till. Var ska jag göra av alla tunga böcker – det är tungt att cykla med dem i ryggsäcken!? Och vad gäller elbolag har jag dragit en nitlott. Häromdan kom nämligen några elbolagskillar hit och installerade en ny, större elmätare som tar alldeles för mycket plats i köksskåpet! Jag begriper faktiskt inte vad jag ska göra av alla böcker som jag nu måste flytta på. Ugnen? Grytskåpet? Skafferiet?

Och nu ska jag ta itu med ett dåligt val från 1993: inköpet (à 35 kronor) av en antikvarisk upplaga av Hemingways The old man and the sea. 127 sidor. Det är ju orimligt att det tar mer än 18 år att läsa den boken, men det gör det (am here, have not done that).

Från Allosaurus till Ödla

2011-05-05T22:54:00.000+02:00

Jag är så gammal att det inte fanns dinosaurier när jag var liten. Jag kan faktiskt inte minnas en enda ödleplastfigur och jag är säker på att jag var tonåring första gånger jag hörde talas om Fred Flinta.

Sen hände nånting, och dinosaurierna återuppstod.

Ungarna nuförtiden är mer bekanta med triceratopsen och stegosaurusen än med myran och näbbmusen. Den logiska följden av detta är att skriva en bok som heter Dino-ABC och det har Sarah Sheppard gjort. I den stenhårda ABC-bokskonkurrensen lyckas denna bok med att både vara riktigt bra och att innehålla hela alfabetet, inklusive bokstaven W (som en del i vår familj tycker är viktig) och bokstaven X (som en del andra familjemedlemmar anser vara oumbärlig).

Den stora fördelen med ett Dino-ABC är att man inte behöver använda några quislingar för att illustrera de mest omöjliga bokstäver (man kan använda flygreptilen quetzalcoatlus i stället). Den stora nackdelen är att man som förälder inte kan uttala alla namnen (vilket förresten gäller de flesta dinosaurieböcker. Som förälder skulle jag gärna vilja veta hur man ska uttala Xenotarsosaurus. Som barn vill man gärna att det finns en viss konsekvens i hur dinosaurienamnen uttalas.)

Bokens upplägg är att presentera en dinosaurie per bokstav, tillsammans med en illustration och en kort, riktigt rolig faktatext. Alla fyraåringar i mitt hushåll tycker därtill att det är ett hysteriskt roligt grepp att låta alla dinosaurier kommunicera med små pratbubblor. Under vissa bokstäver har man även lagt in andra djur eller annan information. Under L kan man till exempel läsa om Liopleurodon som är en havsreptil och alltså inte en dinosaurie. Under N finns ett roligt uppslag om hur dinosaurierna får sina namn. (Dinosaurien Irritator fick till exempel sitt namn för att det var så irriterande jobbigt att sätta ihop skelettet. Och Harry Potter-böckerna hyllas genom namnet Dracorex hogwartsia.)

Roligt och informativt är också uppslaget om de olika tidsperioderna då dinosaurierna levde: jura, krita och trias, där bilderna av dinosaurierna från de olika perioderna är inritade tillsammans. Men de hade gärna fått ha små namnlappar som minnesstöd på denna bild också.

En annan nackdel med boken är att det inte alltid är helt självklart vad alla dinosaurier heter. På bilden av Xenotarsosaurus ovan kan ni se hur den tänker på två mumsiga byten (som inte finns med någon annanstans i boken). Både förälder och fyraåring vill så klart veta mer om just dessa två. En annan sak som kunde förklaras bättre är beteckningar som "köttgänget", "tuppkamsgänget" och andra grupper som nästan alla bokens dinosaurier inordnas i.

Men om du är en underlig person som bara planerar att köpa en ABC-bok och en dinosauriebok i år så tycker jag att du ska slå till på den här. Inte minst för att den är så uppdaterad att den har med dinosaurier som hittades så sent som förra året. Och att den faktiskt lyckas med att inte frossa i T-rex sida upp och sida ner. Som bonus klappar ditt föräldrahjärta stolt där ditt ättelägg stavar till 'pachycephalosaurus' utan att staka sig. Även om ingen av er är helt säkra på hur djuret ska uttalas.

Hör här

2011-05-04T23:06:00.001+02:00

Okej. Jag är inte helt säker på hur mycket jag kommer hinna, orka och ha lust att blogga de kommande veckorna. Så om du som kommer hit undrar vad du ska syssla med under tiden, och inte har nån god bok till hands, och inte kan hitta ett enda boktips i min blogg som lockar, då kommer här ett radiotips.

Litteraturvetarna Sara Kärrholm och Kerstin Bergman har nyligen kommit ut med en ny bok som heter Kriminallitteratur. Den kommer jag förr eller senare att läsa, men medan jag realistiskt väntar på att senare ska inträffa har jag i poddversionen lyssnat på en serie reportage kring boken som Vetenskapsradion Forum har sänt ut under april.

Samtalen kring boken är intressanta även (eller kanske särskilt) för den deckartrötta. Följer man serien får man på köpet också varje gång ett halvt Vetenskapsradion Forum-program om något annat som nästan alltid är värt att lyssna på.

Det inledande avsnittet som bland annat diskuterade Stieg Larssons popularitet sändes 4 april. På köpet får man veta varför Stureplanskrogar blir populära för att de har dålig service.

Avsnittet om detektiven som vetenskapsman sändes 11 april. På köpet handlar det om kärnkraftverkens arkitektur (det var intressantare än man kan tro, men inte ett höjdarreportage).

Avsnittet om kvinnliga detektiver sändes 18 april. På köpet talar Ebbe Schön om häxprocesser då och nu.

Avsnittet om varför deckare fortfarande är populära idag sändes 25 april. På köpet ett väldigt intressant reportage (som din chef säkert borde lyssna till) om vilka kontor och kontorslandskap som folk trivs i.

Most wanted

2011-05-04T17:27:00.000+02:00

(Den här bloggen är inte död och inte jag heller. Jag har bara njutit av den nästan obegripliga lyxen att inte ständigt behöva befinna mig i närheten av en datorskärm, och av den mentala friheten som en bloggare känner då hon understundom inte behöver fundera på en bloggvinkel för alla företeelser i hennes liv. Detta innebär att jag helt oförhappandes har haft 3-4 extra timmar per dygn till mitt förfogande. Rätt använda innebär det att man både hinner med att läsa i ungefär två timmar (inklusive tandborstning), och kan få sova två timmar mer än vanligt per natt. I praktiken innebär det att jag har läst i ungefär en halvtimme (inklusive tandborstning), och sen har jag somnat med näsan i boken. Och herregud vad många bra böcker min näsa har hunnit somna i.)

Jag vet inte vad ni som inte jobbar på bibliotek har för kvalificerade gissningar om vilka tidskrifter som är mest stöldbegärliga. Men på ett bibliotek som jag nyligen besökte så var det i alla fall Matmagasinet och Hus och hem som var försedda med dessa brasklappar. (Klickar ni på bilden kan ni se "Hus och hem" skrivet längst ner.)

Om man går ut från biblioteket och promenerar förbi alla villaträdgårdar i omgivningen så kan man på matoset som slingrar sig ut över oklippta gräsmattor ana i vilka hus de stulna Matmagasinen står att finna. Man kan också via trädgårdsmöblernas blommiga stolsdynor och på trädgårdens renoveringshögar av toalettstolar och köksluckor uppställa hypoteser om var de försvunna Hus och hem-tidningarna har hamnat.

(Vi äter falukorv idag. Och dammsög igår. Fler ledtrådar ger jag inte.)

I mååååål!

2011-04-19T23:58:00.001+02:00

När du har läst klart det här inlägget eller tjuvkikat längst ner så vet du vem som har fått vänta alldeles för länge för att få föräras det mytomspunna Vipslördagspriset. Innan vi kommer till slutet ska jag ta mig igenom de allra sista svaren på de allra sista frågorna. (Och ja, jag är sannerligen lika trött som ni på denna eviga frågesport; jag gör aldrig om det mer, men jag måste ju på något sätt ta oss alla i mål för att kunna övergå till att blogga om böcker som jag hunnit läsa medan den här prisutdelningen pågått.)

Efter en utflykt i bokbloggarnas värld har vi tagit oss fram till några fler frågor om Vixxtoria.

Fråga 51.

Jag tycker avgjort att det kan kvitta om jag läser ut, läser eller ens bläddrar i Sveriges ridderskaps och adels kalender innan jag lämnar jordelivet. Men förvånande nog vill jag läsa ut både Anna Karenina och På spaning efter den tid som flytt innan jag dör. Jag hoppas dock på att få leva länge. The book pond tar poäng.

Fråga 52.

Jaa, vad vill jag bli i nästa liv? Jag har uttryckt en önskan på bloggen att bli littkrimmare, liksom Thursday Next, men jag ger poäng även om man svarar Nobelpristagare i litteratur eller Rik, vacker och lättjefull i en toscansk villa (med bibliotek). The book pond får en poäng. Bokomaten lyckas gissa på två alternativ och får två poäng.

Fråga 53.

Varför skriver jag inte till förlagen och ber om recensionsexemplar?

Det mest korrekta svaret är att jag är rätt blyg. Det framgår kanske inte så väldigt bra varken i bloggen eller i verkliga livet, har jag förstått, men inte desto mindre har jag ett vettskrämd alter ego som inte gläds åt att föra fram bloggen mer än vad som är nödvändigt. Men jag är dessutom lat, så ofta jag hinner. Tanken på att beställa hem nån bokkatalog, surfa runt på hemsidor, skriva ner adresser, mejla, önska, vittja brevlådan (utan att sambon som inte vet om att jag har en bokblogg börjar undra), läsa recensionsböckerna, blogga om dem och sedan försöka pressa in dem i bokhyllan gör mig alldeles matt. Slutligen är det väl för all del så att det där förment anspråkslösa skenet av att stå fri från kommersiella intressen lockar. Man får alltså poäng för vad man än svarar här. The book pond får en poäng och En bok om dagen en poäng och Bokomaten en poäng.

Fråga 54.

Jag ville veta vilken historisk epok (av de föreslagna) som fascinerar mig mest. Jag är ju allmänt historieintresserad, gud bevars, så jag kan tänka mig det mesta här, men bland de alternativ som gavs (sekelskiftet 1700/1800, samt Romartiden) får man bara poäng om man svarar tidig 1900-talshistoria fram till och med andra världskriget. En ledtråd till det finns här. The book pond tar poängen.

Fråga 55.

Varför skriver jag så lite om fantasylitteratur? Den främsta anledningen är nog att jag inte läser särskilt mycket fantasy, vilket inte betyder att jag ogillar den. Det brukar bli annat som jag väljer i första hand, därför att de oftast är så tjocka, de där fantasyböckerna. Rätt svar blir därmed att jag inte hinner läsa fantasy nuförtiden. (Illa för The book pond som råkar välja samtliga på just den här frågan, när just det inte var ett alternativ den här gången!) Bokomaten tar hem poängen.

Fråga 56.

Här undrar jag om jag tycker bäst om Agatha Christie eller Dorothy Sayers. Eftersom jag inte har lust att göra en rangordning dem emellan (vilket man får reda på i detta inlägg), så får alla som gissat på endera av de två poäng. P. D. James ger inget utslag. En bok om dagen tar en poäng och Bokomaten den andra.

Enligt O får smickerpoäng för att hon tror jag kan bli Nobelpristagare i detta liv.

Efter denna fråga följde en möjlighet att ta många snabba extrapoäng om man räknade upp bilderbokskaraktärer som föreställer påklädda djur. (Endast huvudpersoner räknas.)

Bokomaten får 10 poäng för Findus, Benny i (Barbro Lindgrens böcker), Nicke Nyfiken, Babar, Muslina (av Beatrix Potter), Paddington, Nalle Puh, Det susar i säven, Mjau (av Sebastian Braun).

En bok om dagen får fyra poäng för Nasse som har en stol (är det inte Nalle du menar?) Ludde, Mullvaden som får en bajskorv på huvudet (kan räknas som hatt i nödfall, även om kanske inte mullvaden skulle hålla med), Castor.

Enligt O får tre poäng för Molly Mus och ett poäng sammanlagt för Vem-böckerna (det ska vara huvudpersoner och de ska ha namn, eller så får de ha lite bättre beskrivningar än nalle och fågel och katt; några regler får vi hålla oss till), Kalle av Richard Scarry (Prickens syster är inte huvudperson så hon går bort).

Full bokhylla: Jag gillar visst Mumin, men kan inte påstå att det är en favorit. Jag kan dock påstå att det inte är något djur, så tyvärr inga poäng för det.

Marias bokliv får dock fem poäng för Lilla kotten, för Bu och för Bä, för en get och för Boris.

Själv kan jag till exempel nämna Bamse, Pelle Svanslös och Grodan i Velthuis böcker. Bland annat. Tre poäng till mig.

Smickerpoäng till både En bok och dagen och Bokomaten.

Och vi kommer fram till det sista inlägget med frågor. Avgörandet. Nu gäller det.

I fråga 57

vill jag få hjälp med en ny bloggslogan. Mitt eget förslag Kreativ, Klok och Kissnödig kändes lite bajsnödigt så jag sökte nåt annat. Jag fick flera förslag, men jag är inte säker på att jag kommer att använda något av dem. Däremot kommer jag att dela ut poäng för dem. Hur poängen i den här frågan beräknas vet jag inte riktigt. Jag känner efter och höftar lite så där.

En bok om dagen föreslår The Witty Writer, the Real Reader - the One and Only: Vixxtoria.

Åh, den var inte så dum. 3,5 poäng för den. (Fråga mig inte hur jag kom fram till just den poängbedömningen, men det kändes som rätt siffror.)

Bokomaten ger flera förslag, och jag blir lite förtjust i Vixtorious – the best anyone can get. 2 poäng för det!

Enligt O föreslår sloganen Vixxtoria – bloggaren som gör vad som faller henne in. (Jag antar att hon redan då förutspådde att jag skulle ta en oväntad bloggpaus, mitt i prisutdelningen.) 2 poäng för det också.

Paperback Lover svarade ju egentligen alldeles för sent på alla frågorna, men får en liten bubbelpoäng för Vixxtoria löser en gåta.

I den allra sista skälvande fråga 58 ville jag veta vilken bok som jag skulle få i födelsedagspresent. En bok om dagen beskriver förvisso En Mycket Bra Bok, men den saknar titel och författare. Det kan tyvärr inte bli några poäng för det.

Bokomaten vill ge mig en moleskine-bok, för hon tror visst att det skulle få mig att publicera mig. Jag tackar för den fina boken med blanka sidor, men kan tyvärr inte dela ut några poäng för det. Men det får mig att minnas min första lilla svarta anteckningsbok, där jag redan år 1981 plitade ner odödliga visdomar som "Tiden tickar, tiden flyr / ingen vet varthän den styr". Är det verkligen vad världen längtar efter år 2011 så ska jag leta reda på boken ur gömmorna. Det är möjligt att jag även kan hitta de blå skrivhäftena med Fembokspastischer som utspelar sig i Visby; mina klasskamrater i trean tvingades genomlida högläsning av dessa. Visst längtar ni efter att få vara med om samma sak!?

Enligt O föreslår lyrik av Kristina Lugn (bra val, men läst), eller Malmstens loggböcker. Det sista ger en poäng, för just de Malmstenböckerna har jag inte läst (och så blir jag lite smickrad av jämförelsen med Bodil Malmsten).

Paperback vill (generöst och retfullt?) ge mig Teoretiska perspektiv på sakprosa, men den äger jag redan. Jag citerar den till och med i min avhandling, och fick två frågor om den boken på min disputation. Men den ger inga poäng.

Därmed börjar det dra ihop sig till poängberäkning. Sammanställning. Och en vinnare. Jag är lite rädd för att jag har glömt några poäng, men jag är ganska säker på vem vinnaren är:

En bok om dagen: 45,5 p
Enligt O: 38 p
Bokomaten: 23 p
The book pond: 26 p
En full bokhylla: 19 p
Petter: 18 p
Marias bokliv: 15 p
Joanna 11 p
Lyran: 8 p
Snowflake: 6 p
JennyB: 4 p
Ooof bok: 3 p
Vixxtoria: 4 p
Margareta: 2 p
Paperback lover: 2 p
L: 1 p
Ingrids hund: 1 p

Jag gratulerar En bok om dagen, och önskar henne några timmar fyllda av segerns sötma (tills hon får reda på vad priset är)!! Hipp hurra för allas bokbloggares bokbytesdrottning!

Jo, men det var så här

2011-04-18T19:34:00.000+02:00

Hej bloggen. Hej bloggläsarna.

Jag har inte dött och är inte ens försvunnen särskilt mycket. Men först åkte jag iväg och jobbade på ett ställe där de hade hört talas om internet, men inte fullt ut börjat utnyttja alla dess möjligheter. Folk som tycker om att surfa från url till url utan att ta en rejäl tupplur mellan varje klick gjorde sig inte så mycket besvär, skulle man kunna säga. Folk som dessutom var rätt trötta (till exempel Vixxtoria) tog verkligen en rejäl tupplur mellan varje klick, och vaknade sedan på morgonen. Efter några kvällars försök gav jag upp tanken på att pula med mitt sista grandiosa vinnarinlägg innan jag kom hem.

Och sen kom jag hem. Men då hade jag visst vant mig så mycket vid att sova att jag sedan dess helt hopplöst slocknat varje kväll vid 20-tiden. Jag kan rekommendera alla som under några månader snittat på 5 timmar sömn att testa 9,5 timmar i stället. Man blir som en ny människa. Men hinner blogga gör man inte.

Det hela är onekligen lite pinsamt, för jag har ju trots allt en hejdundrande prisutdelning att ta tag i. Mañana, lovar jag. Då ska jag också ta itu med alla kommentarer och mejl som droppat in till bloggen de senaste 14 dagarna.

Det är inte mig det är fel på. Det är dig.

2011-04-04T09:19:00.001+02:00

Lyssnar på Idde Schultz som sjunger, och inser att det är som om boken jag just nu läser talar till mig:

Jag kan aldrig bli nån annan.

Kan aldrig nånsin bli den du ville ha

Kan aldrig bli nån annan

Kan bara vara jag

Okej boken. Jag ska sluta projicera min längtan och mina höga förväntningar på dig och så ser vi om vi kommer bättre överens.

Oväntade inköpsställen. Del 1

2011-04-03T21:24:00.001+02:00

Jag vet inte vad ni associerar till, men när jag ser den här skylten minns jag bara att jag köpte min första Harry Potterbok ett och ett halvt stenkast härifrån.

Apropå Molly

2011-04-02T23:39:00.000+02:00

Vet ni, just nu orkar jag inte räkna fler poäng, och inte fler påklädda djur i barnböcker heller. Men jag råkade snubbla över den här roliga länken om Molly Mus-böckerna och -filmerna. Analysen av strutsarnas som en arbetarunderklass är tankeväckande.

Så alla småbarnsföräldrar – läs det här medan era barn ser på Molly till söndagsfrukosten.

(För övrigt har jag en teori om varför norska prinsessan Märtha Louises yngsta dotter fick det i sammanhanget märkliga namnet Emma Tallulah. Naturligtvis är det hennes två äldre systrar Maud Angelica och Leah Isadora som varit med och bestämt. Därför har lillasyster fått namn efter Mollys bästa kompis Cora. Hon heter nämligen Tallulah på engelska. Och ungefär vid den upplysningen hoppas jag att ni dessutom liksom jag börjar fundera över varför man i de svenska Mollyprodukterna "översätter" Tallulah med Cora som är ett ett annat engelskklingande namn. För att inte tala om varför Maisie fått namnet Molly, krokodilen Charlie heter Conny – och ekorren Cyril heter Emil. Eddie elefant heter Eddie på svenska också; jag begriper inte varför. Och där lämnar jag er i de tankarna och säger godnatt.)

Och två i ett ganska trött minne

2011-04-02T21:11:00.000+02:00

Det är nära nu. Nånstans där ute sitter en vinnare och väntar på att segern ska tillkännages. Och här sitter jag och räknar poäng medan jag börjar ana vartåt det lutar.

Vi har – om jag inte missat något – nått frågorna om andra bloggar.

I fråga 35

undrar jag över vilken bokbloggare som tycker att vi måste blogga mer om Selma Lagerlöf. Rätt svar är a fraction of the web, som faktiskt ordagrant hade ett inlägg med rubriken "Vi måste blogga om Selma". Men jag tror och vet att Magnus inte är den ende som tycker så. Däremot var det ingen som gissade rätt på den här frågan, så den poängen behåller jag.

I fråga 36

frågar jag vilken bokbloggare som kommer från Island. Jo, det är Böcker, böcker böcker, och det har hon avslöjat här. Den som gissar rätt på detta är En bok om dagen.

I fråga 37

vill jag veta vilken bokbloggare som har blivit påkommen med nagellacksbloggning. Det kan säkert vara fler än de jag nämner, men rätt svar är Hermia. Bildbevis finnes att syna här. Enligt O gissar rätt och får en poäng.

I fråga 38

gäller det att ha koll på vilken bokbloggare som är journalist. Om man vill ha poäng ska man svara En full bokhylla här. Det framgår kanske inte helt tydligt på hennes blogg, men det är inte hemligt. Tror jag. Här nämns det i alla fall till exempel. En bok om dagen är inte säker på svaret, men lyckas gissa rätt.

I fråga 39

undrar jag vilken av bloggarna Bokmania, Textappeal och The book pond som inte tryckt upp en bloggtröja. Rätt svar är The book pond. Synd, för den där ankan hon har på bloggen skulle göra sig bra. Övrigas tröjor kan ni se om ni klickar på länkarna ovan (Textappeals tröja finns i högerspalten på bild, en bit ner). Det blir En bok om dagen som tar hem denna poäng också.

I fråga 40

vill jag kolla om ni vet vilken (av tre uppräknade bokbloggare) som vid ett flertal tillfällen påpekat att de inte gillar youtubeklipp i blogginläggen. Rätt svar här är Bokstävlarna (här finns ett exempel på uttryckt aversion). En bok om dagen får en poäng till!

I fråga 41

spörjer jag vilken av tre bokbloggare det är som ger böckerna sifferbetyg. Här ska man svara Boktoka om man vill ha poäng, och den här frågan kom i sista minuten, visar det sig, för nu har hon beslutat sig för att sluta med detta. En bok om dagen vill ha poäng och svarar rätt.

I fråga 42

vill jag ha reda på om någon känner till vad det innebär att "göra en Holly Hock". Jag är själv alldeles gräsligt nöjd med de tre svarsalternativen, men man får bara poäng om man svarar att det innebär att man "fördjupar sig i ett författarskap och inom en kort tidsrymd djupdyker i minst tre böcker av en och samma författare". Under den tid jag känt Holly har hon kastat sig in i åtminstone Auster, Hustvedts, Murakami och Jeanette Winterson. En bok om dagen är bra på att gissa och får poäng på den här frågan.

I fråga 43

frågar jag så vilket förnamn som är vanligast bland bokbloggarna. Jag tror själv att det är Helena, men jag var lite intresserad av att få hjälp med att få veta. Jag ger en poäng för varje Helenabloggare som nämns, första gången den nämns: En bok om dagen får därmed en poäng för Helena (ex-bokhoran som nu huserar på Dark Places gissar jag att hon menar. Enligt O nämner även Fiktiviteter och Samtidigt hos Helena. Jag kan också komma på Helenas dagar.

I fråga 44

undrar jag vilken av de tre nämnda bloggarna som brukar uttrycka sin kärlek till Peter Robinson. Så vitt jag kan komma ihåg är rätt svar här Paperback Lover. Här kan vi till exempel läsa om hur hon missar honom på bokmässan i Paris. Enligt O får poängen.

Sedan dyker det upp en bonusfråga (men blinkning till Marias bokliv och Bokbiten som skryter med att de är så bra på Jakob Hellman-texter. Jag utdelade bonuspoäng till den som först skrev ner hela texten till Hellmans sång Vägar hem (som var bonusspår på hans första och enda album en gång i tiden). En bok om dagen klistar in en länk. Det gills inte. MariaH (utan blogg?) inkommer dock med hela texen. Några minuter försent, men hej, det har ju ändå gått en vecka nu, och knusslig är jag inte. 7 poäng till Maria. Bokomaten får tre smickerpoäng för att hon påstår att jag är allmänbildad, kultiverad och är tom i huvudet (eller hur jag nu ska tolka luftballongsliknelsen).

Därefter följer några frågor då jag lekte lite med några andra bloggares typiska inlägg, och undrade vem som kunde tänkas ha skrivit följande:

Fråga 46.

Det var så klart Petter (med sina listor, länkningar och uppmärsammade nationaldagar – missa förresten inte hans snygga aprilskämt om baraviska böcker) som jag tänkte på när jag föreslog följande bloggrubrik:

De 15 mest underskattade filmatiseringarna av uzbekiska 40-tals-romaner.

Det här var den svåraste frågan, men En bok om dagen svarar rätt.

Fråga 47.

Här är det naturligtvis Enligt O:s kluriga bokstavsutmaningar, geografiutmaningar och förkärlek för dikter som slår igenom när jag hittade på denna utmaning:

Ta ditt favoritfotbollslag i engelska ligan. Ta sedan bokstäverna i alla spelarnas efternamn och skriv en dikt med de bokstäver som blir över. Analysera dikten, för kom ihåg – poesi är inte svårt! (Nästa vecka: Spanien!)

The book pond tar hem poängen.

Fråga 48.

Här visade jag en nästan skrämmande förmåga att se in i framtiden, för Bokomaten skrev faktiskt precis det här inlägget igår!

Det är ingen vanlig fredag det här! Ett par balklänningar ska ut och luftas, några katter ska klappas, några oerhört delikata bakverk ska bakas och avnjutas tillsammans med oförsvarliga baljor te, och inte minst ska det bli en hel del läsa av. Vad ska ni göra?

The book pond var oerhört snabb och knep den poängen också.

Fråga 49.

Det här är ju en alldeles typisk tematrio från Lyran. Den dyker nog upp på måndag, gissar jag.

Jag skulle gärna vilja ha tips på böcker från tre länder som inte ens FN:s säkerhetsråd har hört talas om. Berätta om tre läsvärda böcker från stater med minst två outtalbara konsonantkluster! Låna gärna bilden om ni vill, men ladda upp den på egen eller er bloggvärds server.

The book pond vilade inte på tangenterna och fick poäng här med.

Fråga 50.

Här fuskade jag faktiskt lite. Jag tog några meningar från här och där under den senaste månadens blogginägg, ändrade lite, spetsade till något litet, och satte ihop till det här. Från Snowflakes in rain:

Jag har haft härliga stunder med en ny favoritförfattare. Jag blir glad och fascinerad av hennes livsbejakande sätt att nalkas rädslor, ångest och problem. Det gör ont att läsa. Det är galet, trasigt, smutsigt. Jag vill läsa mer. Och mer. Och mer.

The book pond kände igen en trasig poet när hon ser att man bloggar om en, och får poäng för det.

Bonuspoäng som utdelades för denna fråga: The book pond och Lyran tar hem en smickerpoäng vardera, En bok om dagen får två, och Bokomaten tre totalt (hembakta double chocolate chip cookies!!).

Och så kommer vi fram till lördagens svåraste uppgift, vilket var att skaffa jobb till tre bokbloggande bibliotekarier: Milkbartoilet, Ett hem utan böcker och Marias bokliv. Det var lite dåligt med bra jobberbjudandet tycker jag – gratisjobb eller lunch i bamba?! En bok om dagen får med tvekan en poäng här, och en smickerpoäng.

Däremot visar det sig att Johanna på Milkbartoilet har ett jobb (yeah!), och via twitter är jag nästan säker på att både Maria och Martina har intervjuer på gång. Jag håller tummarna! (Eller det gör jag inte, för jag använder dem när jag skriver, men jag liksom tänker väldigt intensivt och positivt, om ni förstår vad jag menar.) Så det där tolkar jag så klart som att jobben dök upp bara för att jag bloggade om det hela. En poäng till mig.

Därmed är det dags för poängsammanställningen. Och här ska vi inte glömma att tilldela En bok om dagen och The book pond 10 poäng vardera för att de bloggade om Vipslördagen innan kl 21.

En bok om dagen: 36 p

Enligt O: 31 p
The book pond: 22 p
En full bokhylla: 19 p
Petter: 18 p
Joanna 11 p
Lyran: 8 p
MariaH: 7 p
Snowflake: 6 p
JennyB: 4 p
Ooof bok: 3 p
Mariasbokliv: 3 p
Margareta: 2 p
Bokomaten: 5 p
Paperback lover 1 p
L: 1 p
Ingrids hund: 1 p
Vixxtoria: 1 p

Män som det är synd om för att de får ligga i innan de dör

2011-04-02T15:23:00.001+02:00

Ibland smälter de böcker jag köper samman till en helt ny (?) historia.

Jag funderade även på att köpa Flickan med glasfötter, men det passade inte alls in i temat, tyckte jag.

Lässtatistik mars

2011-04-02T07:41:00.000+02:00

Ja, ni undrar säkert hur det står till med Anna Karenina.

Jo, tackar som frågar. Efter vad jag har hört lever hon fortfarande i högönsklig välmåga. Och det lär hon fortsätta med så länge jag gör lite uppehåll i läsningen. Men rätt vad det är och vad det lider så dör hon väl knall och fall.

Man skulle kunna säga att jag håller henne vid liv genom att hålla läsningen på halster.

Ronja, Nobelpris och Vita stenen

2011-04-01T21:26:00.000+02:00

Det börjar dra ihop sig till vinnare. Men först ska vi leta reda på så många karaktärer som möjligt med ett namn som börjar på R i Astrid Lindgrens böcker, för det var vad denna bonusfråga påbjöd.

Jag ska väl erkänna att bokstaven R var lite huggen ur luften (B och M tänkte jag mycket på, men sen blev det visst R).

The Book Pond föreslår: Ronja, rumpnissar, Rasmus (på luffen) och Kalle Blomkvist och Rasmus. Fyra poäng till Malmö.

Enligt O lägger till Rasmus (Pontus och Toker), Ruskprick och Riddar Kato. Tre poäng till Göteborg.

Lyran kompletterar med Rosa, dockan hos tant Berg i Lotta på Bråkmakargatan. Ett poäng till Karlstad.

En bok om dagen är hungrig, Bokomatens huvud står stilla (det skulle varit lite roligt om det rullat iväg) och Paperback Lover förolämpar bloggen (även om det är några dagar försent). L slänger däremot hjälpsamt in Rickard (Madickens påhittade syndabock). Lite sent, men eftersom det var länge sen vi träffades får hon ändå en poäng.

Och inte för att jag själv kan komma på så hemskt många fler som saknas men nån liten Rulle (Fille och Rulle – tjuvarna hos Lillebror och Karlsson på taket) och Rullgardina (ett av Pippis många andranamn) finns väl att nämna. Och visst heter hon Eva-Lotta Rosander, Kalle Blomkvists kompis. Och jag är förresten nästan säker på att han heter Rasmus Rasmusson, den där lille pojken i Kalle Blomkvist och Rasmus (vilket också torde medföra att Rasmus pappa, den galne uppfinnaren, heter Rasmusson).

Och så tar vi nästa inlägg, där temat gäller några saker som jag själv tycker att jag återkommer till om och om igen. Men tydligen är jag inte så tjatig som jag tror (om jag ska tolka svaren rätt). (Och det lämnar ju utrymme för att blogga en hel del mer om det här, när den andan faller på.)

Fråga 29:

Här undrar jag vilken bokserie som jag återvänder till om och om igen (även om jag kanske inte bloggar om den varenda vecka). Rätt svar här är Susan Coopers serie som börjar med En ring av järn (eller med Ovan hav, under sten om man föredrar det). Jag har skrivit om den boken här. Enligt O tar hem poängen.

Fråga 30:

Den nu levande svenska författare som jag tycker ska få Nobelpriset är Torgny Lindgren. Det har jag skrivit om här. (Och nej, det var inget skämt, Petter!) Enligt O var snabb och hade ovanligt rätt den här gången också.

Fråga 31:

Här undrar jag varför jag inte läser tillräckligt mycket biografier. Snowflake och Ingrid brukar påstå att jag ännu inte nått biografiåldern. Själv lutar jag åt att det är för att jag vill ha läst (nästan) allt av författaren innan jag ger mig i kast med biografin. Men jag tror att sanningen (som jag inte riktigt vill erkänna) är att jag antagligen är mer intresserad av mig själv än av andra människor (möjligen kan det faktum att jag ägnar en hel blogglördag åt att publicera 30 inlägg om mig själv stödja den teorin). Jag ger således en poäng var till var och en som var först med att gissa på något av dessa alternativ.

Enligt O för det för att jag inte var tillräckligt gammal. Lyran för att hon tror att jag vill ha läst allt och skapat mig egna bilder först. JennyB får poäng för att hon tror att jag inte är intresserad av andra människor. En bok om dagen smickrar mig igen för min ungdom och får ett ytterligare poäng.

Efter den här frågan var det fikadags, och då passade även Bea på att titta in och gratulera. Tack så väldigt mycket ska du ha.

Och bara så att jag inte glömmer bort det. Enligt O ska ju ha 10 bonuspoäng för en länkning till Vipslördag.

Ytterligare några frågor försöker vi klämma in svaret på i detta inlägg. Det är dags att bli lite romantiska.

Fråga 32 handlar om vilken bok min sambo läste den gången vi träffades. Och det här har jag ju berättat ett par gånger. Jag hittade honom helt enkelt på en strand, och där låg han och läste Anne på Grönkulla. Så vad det med den saken, och det lyckas ingen gissa rätt på utan att jag påminner rätt rejält. Jag ger därmed En bok om dagen med tvekan ett poäng, eftersom hon ändrat sig från ett tidigare svar.

Fråga 33 handlade om vilken barnbok som inspirerade det då unga förälskade par (som numera är kända som Vixxtoria med sambo, och vi är inte särskilt unga och om jag ska vara ärlig är nog inte ordet 'förälskade' det första folk kommer att tänka på när de ser oss) att varje gång de sågs – – – utbyta en särskild vit sten med varandra. Rätt svar är alltså Vita stenen av Gunnel Linde. Vilket En bok om dagen också gissar rätt på vid andra försöket. Men det var märkvärdigt så populär frågan om salmiaken från Jonas Bergström i Tordyveln flyger i skymningen var. För den som är intresserad kan jag meddela att Tordyveln var en bok som jag ganska tidigt fick sambon att läsa, och just Jonas och hans salmiaker är nog det som stannat kvar bäst i minnet.

Fråga 34 handlar om vilket som var den första boken som jag gav till sambon i present. Räddaren i nöden av Salinger, så klart. (Men de övriga två fick han också i present under första året.) En bok om dagen tar detta på första försöket.

Så hur har vi det nu med poängställningen?

Enligt O: 27 p

En full bokhylla: 19 p
Petter: 18 p
En bok om dagen: 14 p
Joanna 11 p
Lyran: 8 p
The book pond: 8 p
Snowflake: 6 p
JennyB: 4 p
Ooof bok: 3 p
Mariasbokliv: 3 p
Margareta: 2 p
Bokomaten: 2 p
Paperback lover 1 p
L: 1 p
Ingrids hund: 1 p

Dag 1: Bästa boken jag läste förra året

2011-04-01T09:30:00.000+02:00

April, april!

Men se upp i november! Då blir det tråkbloggning av!

30 dagar har november. Och april.

2011-04-01T06:34:00.001+02:00

Jag hann inte riktigt med att göra den här utmaningen när alla andra höll på för ett par månader sen. Men nu är det dags! Vad passar bättre än att starta med utmaningen 30 days of books den 1 april?

Day 01 – Best book you read last year
Day 02 – A book that you’ve read more than 3 times
Day 03 – Your favorite series
Day 04 – Favorite book of your favorite series
Day 05 – A book that makes you happy
Day 06 – A book that makes you sad
Day 07 – Most underrated book
Day 08 – Most overrated book
Day 09 – A book you thought you wouldn’t like but ended up loving
Day 10 – Favorite classic book
Day 11 – A book you hated
Day 12 – A book you used to love but don’t anymore
Day 13 – Your favorite writer
Day 14 – Favorite book of your favorite writer
Day 15 – Favorite male character
Day 16 – Favorite female character
Day 17 – Favorite quote from your favorite book
Day 18 – A book that disappointed you
Day 19 – Favorite book turned into a movie
Day 20 – Favorite romance book
Day 21 – Favorite book from your childhood
Day 22 – Favorite book you own
Day 23 – A book you wanted to read for a long time but still haven’t
Day 24 – A book that you wish more people would’ve read
Day 25 – A character who you can relate to the most
Day 26 – A book that changed your opinion about something
Day 27 – The most surprising plot twist or ending
Day 28 – Favorite title
Day 29 – A book everyone hated but you liked
Day 30 – Your favorite book of all time

Form och innehåll

2011-03-31T21:40:00.001+02:00

A novel absorbs us, I would say, not because of what it is about, but because how it is written.

s 6. i How novels work. av John Mullan

I morgon fortsätter bland annat poängräkningen. Vi är uppe i så höga siffror nu att en dag inte räcker till.

Du och jag, Shaun

2011-03-30T07:46:00.002+02:00

Den nya ALMA-pristagaren Shaun Tan intervjuas i DN. Rubriken på artikeln är "Varje bok tar två, tre år".

Jag gratulerar å det varmaste, och vill passa på att berätta att jag förstår dig preciiiis, Shaun. Två, tre år per bok – ja, jag och Anna Karenina vet preciiiis hur det är!

Och medan jag ändå har er uppmärksamhet, och ni tänker på Australien och får och så där, så skulle jag vilja fråga er vad fåret Shaun egentligen har för kön.

De där författarna

2011-03-29T23:03:00.000+02:00

Det är ju lite städning kvar att klara av sen i lördags (ja, jag börjar också bli lite trött nu) och några rätta svar som måste presenteras. Det är dags för frågan med de klassiska citaten. Här var rubriken Men en viktig ledtråd; alla citaten kommer från manliga författare och böcker som jag tycker mycket om.

Den som var snabbast och tog flest poäng var En full bokhylla, men några andra har lyckats kamma hem några poäng. Här följer rätt rad:

16. Gentlemen Klas Östergren
En full bokhylla tar både namn och titel, trots att det är en bok hon inte gillar.

17. Howard’s End E. M. Forster
Petter tar poäng för både titel och författare och ett extra poäng för att han tycker att det är en bra bok.

18. Ormens väg på hälleberget Torgny Lindgren
En full bokhylla slår till igen.

19. Fröken Smillas känsla för snö Peter Høeg
En full bokhylla tar hem titeln, men missar att ange författaren. Synd! The book pond drämmer i stället till med rätt författare.

20. A perfect day for bananafish J. D. Salinger ur samlingen For Esmé with Love and Squalor
En full bokhylla googlar (det är tillåtet) sig fram till rätt svar på novell och författare, men missar namnet på samlingen. Det poänget plockar i stället Petter hem.

21. Paul Auster Vålnader, New York-trilogin, del 2
Full bokhylla gissar tveksamt på Auster, och får poäng för det. The book pond specificerar att det handlar om New York-trilogin. Och Petter är ännu mer exakt som vet med sig att det är just del 2 i trilogin.

22. Johnny var en ung soldat av Dalton Trumbo
Alla missar. Jag måste således sätta upp på min att göra-lista att blogga ordentligt om den här boken så snart som möjligt, och ni andra måste skriva upp att läsa boken på era listor. Detta är boken som berättar historien om en skadad soldat från första världskriget. Han har förlorat syn, hörsel, armar och ben. Ett tänkande huvud med bål, alltså.

23. Livläkarens besök av P-O Enquist
Poäng för titel och författare till Full bokhylla för detta också.

24. Romeo och Julia av William Shakespeare

Bokhyllan är nu helt full, plockar hem den här titeln och glömmer i brådrasket att ange författare. Aj! Men The book pond kommer även här som den räddande ängeln och får poäng för författarnamnet! Petter får också ett poäng för Fulke Greville (det är ett slags skämt, men ni kan läsa mer om det här).

Efter dessa citat följde några fler frågor, bland annat om författare som haft den stora äran att träffa mig. Jag förstår ju att de flesta tycker det här är helt ointressant, så låt oss klara av det hela lite snabbt.

Jag tentade av mitt ena svenskabetyg (på den tiden fick man två) genom att hålla föredrag om Peter Pohl; det har nästan alla gissat rätt på, men En bok om dagen var snabbast, och har alldeles rätt i att jag gillar honom. 2 poäng där.

Den som en gång krockade med mig på Bokmässan utan att säga något som ens liknade förlåt var Jan Guillou. En bok om dagen gissar rätt kring detta, eller så har hon läst det här blogginlägget.

Jag har brevväxlat (det vill säga utbytt flera brev) med Maria Gripe. Det får du aldrig läsa något mer om på den här bloggen, Enligt O, och The book pond tar hem poängen.

Den snälla författare som bjudit på riktigt god köttfärsås och spaghetti var Viveca Lärn. Här uppstår dock en underlig situation, för Enligt O försöker senare ändra sin gissning. Och Bokomaten satsar därför på Edelfeldt. Den som därför får poängen är Paperback lover – hon gissade visserligen flera dagar för sent, men nån tröst ska hon väl ha för att hon missade hela spektaklet.

Så där! Då summerar vi den totala poängställningen så här långt:

En full bokhylla: 19 p
Petter: 18 p
Joanna 11 p
Enligt O: 11 p
En bok om dagen: 10 p
Snowflake: 6 p
Lyran: 6 p
The book pond: 4 p
JennyB: 3 p
Ooof bok: 3 p
Mariasbokliv: 3 p
Margareta: 2 p
Bokomaten: 2 p
Paperback lover 1 p
Ingrids hund: 1 p

Man tager vad andra haver

2011-03-29T11:08:00.001+02:00

Idag får en papperslapp mig att tänka på en kusin jag har. Han är två år äldre, vilket innebär att vi är jämngamla nuförtiden, men när vi växte upp så var han (konstigt nog skulle man säga om man känner honom) en stor förebild som jag gärna tog efter.

Papperslappen innehåller lite läsdokumenation, några nedskrivna rader från vecka 6 år 1987. Jag gick i sjunde klass, och skulle snart ha sportlov. Boken jag läst ut och gett ett omdöme var Stephen Kings bok Cujo, och det var en av min kusins älsklingsböcker, som han lånat till mig:

Och jag inser härigenom något som jag inte tänkt på förut. Min kusin och hans bokhylla har spelat en inte helt irrelevant roll i min litterära uppväxthistoria!!

Det var till exempel han som introducerade mig både för Susan Coopers En ring av järn och för Maria Gripes Skuggan över stenbänken. Inte att förglömma var det hans mor (således min moster) som gav honom Grottbjörnens folk och Hästarnas dal i 14-årspresent, böcker som jag ganska snart lånade. Förutom Cujo, så sålde han även in Gökboet (av Ken Kesey) hos mig. Och när han var så där 17-18 och alldeles uppslukad av Peter Englunds Poltava och Jan Guillous I nationens intresse, ja, då var det jag som hängde på.

Det är märkligt det där, vilka tillfälligheter som gör att vi läser de böcker vi läser. Hade jag inte hittat den här lilla lappen, med läsdokumentationen från 1987 hade jag aldrig associerat de här böckerna med min kusin idag (kanske med undantag av Gökboet). Jag skulle mest ha kommit ihåg de där visselpiporna vi täljde när vi lekte indianer vid Dödskalleklippan, och hur vi åkte hemmagjorda vattenskidor efter en motorbåt. Och hur olidligt det var när han sjöng Habanera ur Carmen under en fyra timmar lång bilresa till Stockholm.

Min kusin fyller 40 år på lördag, och jag är inte ens säker på om han skulle uppskatta en bok idag. Annars skulle så klart den sjätte och sista delen i Jean M. Auels serie om grottbjörnsflickan Ayla vara självskriven.

Jag spelar lite Carmen i stället – så här ska det låta:

Som av en ren händelse bloggar Helena och Helena om Stephen King nu i dagarna. Om nu nån råkar vara intresserad av det än av min kusin.

P.S. Poängräkningen fortskrider givetvis. Ytterligare poängingivande inlägg följer under dagen.

A reader's digest

2011-03-28T15:49:00.000+02:00

En del andra bokbloggar har sysslat med annat än att fira mig i helgen. En del har gjort både och. Lyran var till exempel här några vändor och satte samman en Bästa-lista. Hur imponerande det än är så glömde hon kategorin Bästa faktabok, så den lade jag till på listan nedan.

"Bästa" ska förstås förstås som "bästa som jag kommer på just nu". Antagligen kan man med gott resultat göra om den här enkäten in gång i månaden. Ur den synvinkeln är det intressant att jag anger Camus som bästa Nobelpristagare. Igår hade jag ingen aning om att jag tyckte det.

Svårast att komma på var bästa kärleksromanen. Och jag hoppas att nån noterar hur hårt jag ansträngt mig att försöka få med författare från så många länder som möjligt, utan att göra våld på mina åsikter.

Bästa bilderboken: Alla döda små djur av Ulf Nilsson och Eva Eriksson
Bästa kapitelboken: Den vita stenen av Gunnel Linde
Bästa ungdomsboken: Janne, min vän av Peter Pohl
Bästa deckaren: En helt annan historia av Håkan Nesser
Bästa skräck/spänningsromanen: Judasbarn av Carol O'Connor
Bästa dystopin: Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood
Bästa självbiografin: Vilda svanar av Jung Chang
Bästa kärleksromanen: Ett rum med utsikt av E. M. Forster
Bästa arbetarskildringen: Kvinnor och äppelträd av Moa Martinson
Bästa uppväxtskildringen: De kanske lämpade av Peter Høeg
Bästa svenska samtida: Djävulsformeln av Carina Rydberg
Bästa svenska klassikern: Drottningens juvelsmycke av Carl Jonas Love Almqvist
Bästa klassikern: Kung Oidipus av Sofokles
Bästa romanserien: Löwensköldska ringen, Charlotte Löwensköld och Anna Svärd av Selma Lagerlöf
Bästa chick litten: Bridget Jones diary* av Helen Fielding
Bästa nobelpristagaren: Albert Camus
Bästa vampyrboken: Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist
Bästa grafiska romanen: Persepolis* av Marjane Satrapi
Bästa poesisamlingen: Alfabet av Inger Christensen
Bästa novellsamlingen: Till Esmé – kärleksfullt och solkigt av J. D. Salinger
Bästa dramat: Romeo och Juliet av William Shakespeare
Bästa faktabok: Albert Speer och sanningen av Gitta Sereny

Sådär. Och nu note to self om en månad, och till alla andra just nu: Du kanske inte har en likadan Bästa-lista, men håll med om att dom här böckerna är bra!

*Det här är nästan den enda boken jag har läst i genren. Men den var väldigt bra.

Inne och ute

2011-03-28T12:51:00.001+02:00

Jag fortsätter att gå igenom frågor och svar. Det innebär så klart att ni läsa om en massa bra böcker. Ja, oftast – just nu kommer det bland annat handla om barnboksserier som blivit film och böcker som ska bort.

Först ut således de rätta svaren till melodikryssfrågorna.

Fråga 10

Monica Zetterlund spelade styvmor i tv-serien baserad på Katarina Taikons självbiografiska böcker om den romska flickan Katitzi. Janne Loffe Karlsson spelade således Katitizis pappa. Rätt svar på frågan är därmed Rosa, Katitzis 12-åriga syster, som tog hand om det mesta arbetet i den familjen, medan Monica Zetterlunds rollfigur mest gnällde och var elak. Det minns Jenny B, och det får hon poäng för. Enligt O tar två poäng på att nämna namnen Taikon och Katitzi. Det finns också en syster mellan Katitzi och Rosa, nämligen Lena, och det visste En full bokhylla. Hon bidrar också med författarens förnamn: Katarina, och att hennes riktiga storasyster också heter Rosa. Sammanlagt blir det 3 poäng. [Stycket är lätt redigerat]

Som torde framgå vid det här laget så kan man få poäng för lite all möjlig information som man bidrar med.

Fråga 11

Den här var det länge många som gick bet på. Inte använde nån imdb.com heller – jag kan tipsa om den filmsajten (ovärderlig när man ser på tv och inte kan komma på varifrån man känner igen en skådespelare). Jan Malmsjö spelade ju Patron Sylvester, alltså morfar till ingen mindre än Kulla-Gulla i den katastrofala tv-serien från 80-talet. (Ja, lite glad är jag nog att den serien fallit i glömska, även om det inte var länge sen jag såg att den givits ut på dvd.). Gullas barndomsvän hette Lotta. De lärde känna varandra redan på barnhemmet, men skildes åt när Gulla kom till Hermanssons på Blomgården. Senare träffas de igen, men då är Gulla vorden en fin fröken, och Lotta arbetar på ett gästgiveri där Gulla stannar (på väg till skolan i Hasseltuna, tror jag). Lotta kommer så småningom till Höje i stället.

Poängen tas av En full bokhylla som gissar på Lotta. Den fullständiga informationen ger i stället Margareta (utan blogg, förmodar jag) här. Tack för det!

Fråga 12

Beppe Wolgers spelar trädgårdsmästaren Gudmarson i filmatiseringen av Maria Gripes böcker om Hugo och Josefin (det finns tre böcker: Josefin, Hugo och Josefin och Hugo). Josefin tycker att Gudmarson precis liknar hennes föreställning om Gud. Egentligen heter Josefin Anna Grå, men det är ett namn som hon ännu inte tycker att hon vuxit i. Hon har skrivit namnet i en skokartong och ställt in den i garderoben, vill jag minnas. I stället kallar hon sig för Josefin.

Enligt O gissar sig fram till Anna, men spånar vidare och kommer på både att det handlar om Hugo och Josefin och att Anna heter Grå i efternamn. 3 poäng där. Full bokhylla vet att Beppe spelar trädgårdsmästare och ser ut som Josefins bild av Gud. Två poäng, varsågod. En bok om dagen får stilpoäng för att hon tycker att Vixxtoria är ett vackert namn. Senare under kvällen drämmer Enligt O till på sista poängen med att slå fast att det är Maria Gripe som skrivit boken.

Hjälp mig välja bort

Bonusfrågan om vilken bok jag ska läsa fick en intressant utdelning. Jens Lapidus bok har jag till exempel läst 131 sidor i. Den höll jag faktiskt på med redan när jag började bokblogga. Jag har läst lite för mycket för att förmå mig att lägga ifrån mig den, men jag lockas inte av att fortsätta. Jag har därmed gett alla som föreslagit mig att ge upp den en poäng: Snowflake, Lyran, Ooof bok, Jenny B, En bok om dagen.

Snowflakes förslag att läsa den och fundera över varför alla tycker den är så bra är emellertid lite lockande. Boken har liksom blivit en symbol både för att jag började bokblogga, och för de där böckerna som livet är för kort för att läsa. En poäng för bloggförslag.

Har verkligen ingen hört talas om Kylie Fitzpatricks bok, förresten? Jag kan inte begripa varför jag har köpt på mig den. Jag hade fått för mig att den skulle vara ungefär som Sarah Waters Kyssa sammet, och har ingen aning om varför jag trodde det. Kanske för att den utspelar sig i London på 1800-talet, enligt de första 10 sidorna som jag läst så där åtta gånger. Jag hade hoppats på lite inspiration som fick mig att komma längre in i boken. Den verkar inte vara sämre än mycket annat, nämligen.

Gissa vad jag redan valt bort!

Och så över till Vem ska bort? Den självklara anledningen till att något ska bort här är att jag inte har läst det. Således är detta rätt svar. Jag skrattar dock högt åt allas motiveringar och kategoriseringar av böckerna.

Tidningen Vi ska bort, eftersom jag inte läst den. Bildbevis (?) finns här. Vi i villa och Råd och rön läser jag. Jag vill gärna understryka att jag inte tycker Vi är en dålig tidning. Den blir liggande i väldigt gott sällskap. Petter får poäng för rätt tidning. Enligt O för rätt anledning.

Anna Karenina ska bort, för det vet ju alla att jag inte läst den. Än. De andra två har jag läst, Mästaren och Margarita till och med två gånger, och det blir nog en tredje gång innan jag dör, hoppas jag. En full bokhylla tar två poäng med både rätt bok och rätt anledning. En bok om dagen får poäng för att hon lärt sig hur gissningen i den här Vem ska bort-leken ska gå till av mig, även om hon gissar fel.

Moskitkusten ska bort, för den har jag inte läst. Lyran får de båda poängen. Hon påstår också (möjligen riktigt) att ingen har läst Moskitkusten. En gallup i mitt hushåll visar att hon har rätt. Den blev i alla fall film 1986, med bland andra Helen Mirren, och det var därför jag köpte den på Frälsningsarmén typ 1994. Wernströms bok De hemligas ö, ska absolut inte bort, utan tvärtom – den borde fler läsa (om), och den borde dessutom filmatiseras, Petter får poäng för att han tar upp det.

Petter lyckas dessutom ta hem 10 ytterligare poäng, eftersom han låter bloggens födelsedag bli en av hans åtta länkar denna lördag. (Detta kan dock vara en förolämpning som jag inte förstår.)

Poängsammanställning så här långt

Och en sammanfattning av poängställningen så här långt:
(Du är välkommen att hojta till om du tycker att jag glömt dig, eller fått ihop siffrorna fel. Det har varit krångligt det här. Det är dock endast den som svarat rätt först som får poäng.)

Petter: 12 p

Joanna 11 p

Enligt O: 11 p

En full bokhylla: 8 p

En bok om dagen: 7 p

Snowflake: 6 p

Lyran: 6 p

JennyB: 3 p
Ooof bok: 3 p
Mariasbokliv: 3 p
Margareta: 2 p
Bokomaten: 2 p
Ingrids hund: 1 p

Synas och finas

2011-03-27T22:11:00.000+02:00

Som alla trogna läsare vet är jag alldeles gräsligt självupptagen (och har dessutom ont i halsen) den här helgen, men Enligt O är värdinna för en debatt om bloggning, inflytande, länkning och status. Den följer upp inlägget hos En bokcirkel för alla, som Bokmania och jag själv kommenterat tidigare, och a fraction of the web tog upp till diskution i fredags.

Min egen egoistiska inställning till bokbloggandet har jag således redan redogjort för, och det blev många positiva kommentarer till det. Många bloggar (mest) för sin egen skull, och de flesta verkar vara rätt överens om att det är svårt att kategorisera alla bokbloggar(e) på rätt sätt.

Jag ska inte utveckla frågan så där hemskt mycket mer tror jag, även om det givetvis finns en del att säga. Det här är ett område som var och en som bloggar funderar över, antingen det främsta bloggsyftet är att minnas vad man läser, att utbyta tankar om det man läser, att få en rimlig chans att få gratis recensionsex, att stimulera andra till läsning, att lobba för sina älsklingsböcker, att bygga en portfolio av tyckartexter för att öka sina jobbchanser i kulturbranschen, eller bara för att man tycker det är så himla kul att skriva ner baksidestexten på böcker som har en snygg framsida.

Det kliar lite i fingrarna på mig att kasta mig in i en hejdlös kategorisering av låg- och högstatusbloggar, men det är en diskussion som lätt skulle kunna bli väldigt elak, om än rolig, så den ska jag spara till något väl valt samtal mellan några bokbloggarögon. Däremot är det intressant att fundera över vad det är som ger hög status i bloggvärlden – nämligen att vara mycket läst. Det blir man inte nödvändigtvis genom att skriva de mest initierade bokrecensionerna. Mitt huvudsakliga bidrag till O:s inlägg är kanske just det: ska man diskutera fina bokbloggar, eller bloggar med status?

Angående recensionsex-frågan finner jag det här gästinlägget hos Mymlan tankeväckande för alla som funderar över erbjudanden som kommer till bloggarna. Det är Tea på bakbloggen Söta saker som försöker sätta ett pris på den tävling som hon erbjuds utlysa på sin blogg. Här diskuterar Tea på sin egen blogg hur man ska ställa sig till annonser och samarbeten. Läs gärna kommentarsfältet, där mycket intressant yttras. Hur och när och med vem och varför ska en blogg samarbeta? Är det rimligt eller inte att man får någon slags ersättning (i pengar framför allt) tillbaks för allt det engagemang och all den tid som man som bloggare lägger ner?

Vad tror och tycker ni? Borde inte fler bokbloggare nischa sig och sy ihop samarbeten med förlag och författare? Hur tror ni det ser ut om fem år?

Jag har också (lite till min egen förvåning, faktiskt) funnit att min inställning till recensionsexemplar numera ser ut så här:

a) Jag skulle nog kunna tänka mig att skriva efter recensionsexemplar på böcker jag verkligen ville läsa, om jag bara inte var så lat. Å andra sidan skulle jag i så fall endast skriva efter sådana böcker som jag gärna vill läsa, och jag köper och betalar hemskt gärna för böcker av författare jag tycker om.

b) Jag tackar ja till erbjudanden angående böcker jag verkligen är nyfiken på.

c) När jag upptäcker att det är recensionsdatum för någon bok (genom att den finns med på varenda bokblogg jag läser, och de flesta som jag inte läser), så läser jag nästan aldrig något av dessa inlägg. Jag utvecklar också lätt en aversion mot just den boken. Oftast oförtjänt.

d) Recensionsexemplar – och då särskilt erbjudna sådana – stjäl tid och fokus från de böcker jag verkligen vill läsa. Jag är nämligen helt övertygad om att de flesta av världens bästa böcker inte har kommit ut i år. Nu ska det här inte missförstås helt och hållet. Jag är förvisso lite snobbig. Men åtminstone 20-30 % av de böcker jag läser har utkommit under de senaste 3 åren. Det är en förfärande hög andel, tycker ni inte?

Me, me, me

2011-03-27T21:36:00.000+02:00

Ja, vi ska som sagt inte ägna varje delfråga så där ohemult mycket utrymme. Här kommer därmed mer raska svar på ytterligare några frågor, till exempel på om hur det började, hela det här bloggandet.

Fråga 4:
Den första bokblogg jag nånsin besökte var Martinas blogg Ett hem utan böcker, och jag måste ha hamnat där på grund av någon googling. Jag hade aldrig tänkt tanken på att starta just en bokblogg tidigare, vilket var riktigt konstigt. Jag gillade bloggformen väldigt mycket, och läste vid den tiden ganska många bloggar (dock inga bokbloggar). Bakom mig hade jag ett par försök att blogga om mitt arbete som runnit ut i sanden. Så trååååkigt!

Jag återkom till Ett hem utan böcker vid några tillfällen under ett par månader innan jag började blogga. Därifrån klickade jag mig vidare lite hit och dit, och fastnade främst för den just då rätt populära grejen att avgöra vilken Austen-hjältinna man var. Den var en bidragande orsak till att jag började blogga just då tror jag. (Vilken hjältinna jag var, kan man se här.) En bok om dagen tog lokalpatriotiskt hem poängen.

Fråga 5:
Den som först kommenterade hos mig var Klotho från Ett eget rum. Det skedde strax efter att jag hade registrerat mig hos bokbloggar.nu – om jag inte hade gjort det (vilket lätt kunde hänt; att göra min blogg känd på det sättet var rätt ångestskapande, tro det eller ej) skulle ni sluppit ägna en lördag åt mina kommentarsfält, och jag hade nog slutat blogga för länge sen. Kommentaren var helt oväntad för mig, som då hade bloggat lite försiktigt i så där en månad. Klotho läste igenom och kommenterade nästan alla inlägg jag gjort. Enormt roligt och inspirerande! Enligt O gissar rätt, också lite lokalpatriotiskt, faktiskt.

Fråga 6:
Den första (bok)blogg jag själv kommenterade på var Läsdagboken (Mind the book), i samband med en fredagsfråga från Bokhora, tror jag. Jag gjorde i samband med detta ett ganska pinsamt nybörjarfel, som ingen gissat rätt på, och därför tänker jag låta det försvinna in i glömskan. Just nu i alla fall.

Bokomaten tar hem poängen. En bok om dagen och En full bokhylla får var sitt stilpoäng för att de felaktigt ger uttryck för att jag är ofelbar. Ingrids hund får ett poäng för att han kan göra ett kryss.

Snowflake och jag har antagligen känt varandra i ett tidigare liv, och därför får hon ett poäng extra. Eller två.

Extrafrågan om runstenen:

Bilden föreställer mycket riktigt Rökstenen, och jag har tagit fotot själv. Kvällsolen lyste upp stenen så vackert och det blev ett foto som jag nog är ganska nöjd med (med ett stilpoäng blir det sammanlagt tre poäng till Enligt O för det). Fotot är dessutom taget med min gamla odigitala kamera och inskannad av en av mina studenter. Självklart kan man få många extrapoäng om man publicerar egna bilder på stenen, Snowflake. Ann-Sofie på ooof bok får 1 poäng för att hon läser judaistik och ett annat för att hon känner igen futharken. En bok om dagen tar som vanligt hem smickerpoäng när hon hävdar att stenens gåtfulla text lovsjunger Vixxtorias ära.

Fråga 7

Nästa frågeinlägg handlade om lite basfakta om mig. Samtliga uppgifter (tror jag) kan man få svar på om man helt enkelt klickar på fliken Om Vixxtoria överst i bloggen. Man bör dock känna till att P4-ålder inte innebär att man lyssnar på P4 (det gör inte jag!), utan att kanalen i mitten av 90-talet påstod sig rikta sig till folk från 37,5 års ålder, vilket (plus minus några månader) är min aktningsvärda ålder; Snowflake tog den poängen. Den här frågan är dock en slamkrypare, för man får nämligen dubbla poäng om man svarar som Lyran, alltså att jag inte är en dag äldre än 25, men väldigt klok för min ålder. En full bokhylla smickrar med att jag är klok, och vinner poäng på detta, och får ett till genom att påminna (mig och alla andra) om att jag har en grön iPhone. Fia och The book pond gissar också, men tycker att jag är lite för gammal. Vilket jag inte riktigt vet hur jag ska tolka, eftersom de faktiskt har träffat mig i verkligheten. Jag har färgat håret sen dess, hörni!

Fråga 8 och 9

Min skostorlek anges med samma siffror som min ålder (ett faktum som förbryllar min 4-åriga dotter mycket just nu), även om jag under året kommer bli lika gammal som Astrid var när Pippi Långstrump kom ut. Boken som John Buchan skrivit heter De 39 stegen. Det blir Snowflake som tar den poängen också, faktiskt. Min älsklingsfärg är grönt (poäng till Marias bokliv), och man skämtar inte om färgen rosa i min blogg, bara så ni vet det, Bokomaten och Lyran!

Så om vi summerar poängen hitintills:

Joanna 11 p
En bok om dagen: 6 p
En full bokhylla 5 p
Mariasbokliv: 3 p
Enligt O: 4 p
Snowflake: 4 p

Lyran: 4 p

Bokomaten: 2 p

Ann-Sofie (ooof bok): 2 p
JennyB: 1 p
Ingrids hund: 1 p

Dom första rätta svaren eller Hurusom bonuspoäng utdelas

2011-03-27T20:10:00.000+02:00

Vad säger ni om vi drar ut på den spännande prisutdelningen med att avslöja några rätta svar från gårdagens maratonvipspromenad?

Klockan 08.00 började jag med en uppvärmning som tog sin utgångspunkt i några misslyckade akademiska försök (= uppsatser som aldrig skrevs klart).

Fråga 1

I första frågan frågar jag vem Patricia är storasyster till. Bokomaten gissar först rätt (gissar – gissar – gissar!! En av Astrid Lindgrens bästa böcker måste man väl kunna!) på Rasmus, Pontus och Toker, men ändrar sig sen tyvärr. I stället tar JennyB på Kulturdelen den första poängen. Grattis Jenny! En full bokhylla är en rikedom drämmer sedan till med att Patricias smeknamn är Pricken. Det blir nästan två poäng för det!

Den som inte har läst boken (t ex Enligt O) bör omgående göra det. Det är en av Lindgrens roligaste, men kanske mest bortglömda – och ingen modern filmatisering finns det. Men det är en liten fin historia i kölvattnet på Mästerdetektiven Blomkvist. Huvudpersonerna är Rasmus, och hans vän Pontus och hunden Toker. Rasmus storasyster Pricken är 16 år och har dessvärre kilat stadigt en längre tid med stadens unge amatörcasanova, Joakim von Rencken. Han är killen som har en "realisationskatalog" – dvs en katalog där han klistrar in fotot på flickor han tröttnat på. När det tar slut mellan Pricken och Joakim är det således ett öde värre än döden som väntar stackars Patricia. Nu berättar jag inte mer, utan anmodar genast alla som inte vet vad som händer sen att ta reda på det. Förhör nästa vecka!

Jag delar inte ut minuspoäng (på grund av traumatiska minnen från högstadiet), och det är tur för En bok om dagen, som "inte minns någon storasyster i Brittmari-boken". Tänk att Majken Hagström, 19 år, ska vara så bortglömd. Hon som ändå skött hela hushållet sedan 12-årsåldern, eftersom Brittmaris mamma mest sitter på sin kammare och översätter böcker.

Om Eva, Katis bästa vännina, har någon storasyster som nämns i nån bisats i böckerna så har jag emellertid förträngt henne. Även vixstjärnor har suddiga minnen ibland.

Stilpoäng på den här frågan delas ut till En bok om dagen (som tycker jag ser stilig ut – i min prickiga pyjamas, antar jag), och till Lyran som vet att namnet Kati är ämnat att associera till "katig".

Bokomaten undrar även om jag lånat mitt upplägg från ett i mitt hushåll helt okänt frågesportprogram som visst kallas "Qi". Nej, självklart inte. Då skulle ju mitt födelsedagsfirande kallas Viqlördag. Det kanske det gör nästa år. Vi får se (just idag funderar jag mest på att resa till Mallorca vid nästa jubileum).

Fråga 2

I andra frågan undrar jag vilken ort man närmast kan förknippa Marie Hermanson med. Man kan också få bonuspoäng till exempel för om man vet var hennes bok Musselstranden utspelar sig. En bok om dagen tar därmed hem två poäng här, genom att ange Göteborg och gissa på Bohuslän.

Marias Bokliv får en stilpoäng för att hon minns att en scen utspelar sig på en bensinmack i Stenungsund och Joanna bidrar med den viktiga informationen att Hermanson har sommarhus på Lyrön utanför Orust, en miljö som inspirerat till Musselstranden. Själv har jag alltid velat veta lite mer om precis var boken utspelar sig, så det tackar jag för, och ger ett poäng. Joanna får 10 ytterligare poäng för att hon skriver så här fint om min blogg. (Se så lätt det är att skrapa ihop ordentligt med poäng; det skulle ni ha tänkt på igårkväll, några av er!) Gå nu till Joannas blogg och dagarna går... och läs allihop! Sen kan ni läsa resten av Joannas blogg också, för det hinner jag inte med i brådrasket eftersom jag är upptagen av poängräkning här.

Fråga 3

I den tredje frågan ville jag veta vem Kristina Gyllenstierna var. Det är ganska många som behöver läsa på den svenska historien, men Bokomaten visste besked: när Kristina var så där 26 år blev hon änka efter Sten Sture den yngre, som då var Sveriges riksföreståndare. Året var 1520, och på grund av Kalmarunionen hade ju faktiskt Sverige inte nån egen kung eller drottning, utan Kristian II (han som var Tyrann eller God) kunde med viss rätt hävda att han styrde över Sverige. Det var det nu många som inte höll med om, bland annat Kristina Gyllenstierna. Hon höll rätt länge Kristian II stången, när hon försvarade Stockholms slott och stad, men kapitulerade sedan och fördes till Danmark där hon hölls fängslad i flera år. När hon återkom till Sverige hade Gustav Vasa redan intagit Stockholm, först som riksföreståndare, och sedemera kung. Trots att Gustav Vasa faktiskt var Kristinas systerson (poäng till Lyran för det, även om det kan tilläggas att Kristina Gyllenstierna och Gustav Vasas mor Cecilia endast var halvsystrar) var hon och hennes barn ett av de största hoten mot Vasa-kungen. Om huruvida Gustav Vasa faktiskt avrättade hennes äldste son Nils (den s k Daljunkern) är fortfarande oklart, men Kristinas yngre son, Svante Sture, blev så småningom svåger med Gustav Vasa, då han gifte sig med Märta Leijonhufvud, yngre syster till Gustav Vasas andra hustru Margareta.

Kristina Gyllenstierna gifte så småningom om sig med Johan Tre rosor och fick en son, Gustav Tre Rosor. Sonen Gustav förlovade sig sedemera med Katarina Stenbock, hon från Torpa Stenhus. Den förlovningen bröts när den sisådär femtiosexårige kungen Gustav Vasa gifte sig med henne i stället. Man kan ju springa och gömma sig i kistor för mindre hemska framtidsutsikter även om man är äldre än 16 år! Därmed har vi således identiferat Gustav Vasas tredje hustru, vilket även Marias bokliv gjorde (och så klart knep en poäng för).

Den som behöver läsa mer om det här kan göra det på ett trevligt sätt i Anna Sparres romaner: Farväl amiral, Jag i siden, du i vadmal, Kung Märta och Stackars lilla drottning. Den som vill ha lite mer fakta kan t ex kolla in Lars-Olof Larssons augustprisbelönta bok Gustav Vasa – landsfader eller tyrann? Full bokhylla har därtill googlat fram att Jonathan Lindström har skrivit en bok bara om Kristina Gyllenstierna också. Även om jag har missat den boken, så får man så klart poäng för det.

Kristian II hade en syster, Elisabet av Oldenburg.

Så där! Jag ska nog inte gå igenom alla frågor så här noga (hoppas jag; då är vi knappast klara för påsk), men det är svårt att låta bli.

Poängställningen efter de första frågorna ser i alla fall ut så här:

Joanna: 11 p
En bok om dagen: 3 p
En full bokhylla: 2 p
Lyran: 2 p
Marias bokliv: 2 p
Bokomaten: 1 p
JennyB: 1p

PS

2011-03-26T21:48:00.001+01:00

Min blogg hälsar att den har haft sin bästa födelsedag ever. Men nu är den pömsig och säger godnatt efter en lång dag.

Tack alla som har varit här och bidragit till kalaset! Och tack för alla varma gratulationer (även de som mest sagts för att samla pluspoäng). Sammanställningar och vinnaren presenteras så småningom. Priset också.

Och så tänkte jag avslöja en hemlighet som jag aldrig berättat för nån förut: Jag var hejdlöst förtjust i att konstruera tipspromenader när jag var liten! Nu blev ni förvånade, va?

Vickning

2011-03-26T21:14:00.000+01:00

Det är ju lördagkväll och allting, och jag vet att många måste hasta vidare till andra åtaganden. Men om nån vill stanna, så har jag fixat lite kycklinggryta.

Jag tänkte se den där andra filmen om drottning Elizabeth I, också. The Golden Age. Så ta en tallrik så sätter vi oss i soffan.

Bakgrundsljud

2011-03-26T21:00:00.000+01:00

Nu stängs möjligheten att vara med och tävla.

Jag spelar lite musik medan jag sitter här och räknar ihop alla poäng.

I morgon, mina vänner. Resultat!

Sold me down the river, The Alarm.

Svarta Diamant, Tant Strul

Skies the limit, Fleetwood Mac

Soloviolin, Adolphson & Falk

I'm still standing, Elton John

Letar efter nån som kan spela gitarr, Tekla

I sista minuten

2011-03-26T20:00:00.005+01:00

Mina vänner. Vi är nära slutet. Vi har bara de avslutande frågorna framför oss. De kan bli utslagsgivande:

57. Jag söker en alternativ bloggslogan. Typ Kreativ, Klok och Kissnödig. Ge mig tre bra adjektiv som beskriver mig. Eller bloggen. Eller både och.

Man kan få poäng även om man tycker att jag är an insufferable know-it-all, men då måste man ange vilken litterär hjältinna jag i så fall liknar.

58. Vilken bok ger du mig i födelsedagspresent?

Svara på dessa (och alla andra frågor; stilpoäng går alltid att ta, även om de mest självklara svaren är upptagna) innan klockan 21. Då avblåses hela tävlingen och sedan följer poängräkning och en natts dålig slummer i väntan på resultatet. En kort natt dessutom; det blir sommartid, och en hel timma försvinner.

Och glöm inte Earth Hour 20.30.

10 snabba!

2011-03-26T19:28:00.001+01:00

Okej. Sista möjligheten att hämta in många och snabba extrapoäng!

56.5 Hur många bilderbokskaraktärer som föreställer påklädda djur kan du komma på? Endast huvudpersoner räknas.

Lista namn på figuren, bok och författare. Varje figur kan endast förekomma en gång. (Som exempel kan vi ta Max-böckerna. Det finns så där 10 stycken bilderböcker om honom, som Barbro Lindgren och Eva Eriksson skrivit. Dock får man endast räkna Max-figuren en gång i alla fall. Max liknar väldigt mycket en liten pojke, så man får inte räkna in honom bland sina exempel här. Sorry.)

För säkerhets skull begränsar jag detta till max 10 förslag per person.

Nu börjar spurten

2011-03-26T19:00:00.002+01:00

Ja, fast ytterligare några Vixxtoria-frågor får vi försöka hinna med innan dagen är slut. Vad tror ni om det här?

51. Vilken av följande böcker tycker Vixxtoria det kan kvitta om hon läser ut eller inte innan hon dör?

1. Anna Karenina

X. På spaning efter den tid som flytt

2. Sveriges ridderskaps och adels kalender

52. Vad vill Vixxtoria bli i nästa liv?

1. Nobelprisvinnare i litteratur

X. Littkrimmare i en parallell historia

2. Rik, vacker och lättjefull i en toscansk villa (med bibliotek)

53. Varför skriver inte Vixxtoria till förlagen och ber om recensionsexemplar (den verkliga anledningen):

1. Hon är lat.

X. Hon är blyg.

2. Hon vill stå fri från kommersiella intressen.

54. Vilken av följande historiska epoker fascinerar Vixxtoria mest:

1. Tidig 1900-talshistoria fram till och med andra världskriget

X. Franska revolutionen, Napoleonkrig och den sengustavianska eran, alltså slutet av 1700-talet och det tidiga 1800-talet

2. Romarrikets uppgång och fall

55. Varför skriver Vixxtoria så lite om fantasylitteratur?

1. Hon hinner inte läsa fantasy nuförtiden

X. Hon gillar inte påhittade saker

2. Hon tycker inte att det finns några bra fantasyböcker

56. Och hur är det nu – tycker Vixxtoria bäst om Agatha Christie eller Dorothy Sayers?

1. Christie

X. Sayers

2. P. D. James

Upploppet

2011-03-26T18:58:00.001+01:00

Den rafflande ställningen är nu 20-20-20 mellan En bok om dagen, En full bokhylla och Enligt O.

The book pond spurtar och Ingrids hund har 1 poäng.

Jag har fått reda på att jag är rolig, klok, intelligent, påhittig och framför allt ung. Kan dessutom baka goda våfflor.

Men fråga 32 och 33 saknar också sina rätta svar, liksom 35.

Boken i fråga 17 är fortfarande ett mysterium. Om ni använder alla sinnen kanske ni kommer på det.

Och fråga 44.5 Skriver ner, står det. Inte klistra in en länk.

(Uppdatering: Det är alltså endast den som svarar rätt och först som får poäng. Annars skulle det vara farligt många i täten.)

Dags att arbeta!

2011-03-26T18:18:00.003+01:00

50.5 Dagens svåraste uppgift, men bonusutdelningen är enorm. Ge nån av de här bloggande bibliotekarierna ett jobb!

Milkbartoilet – med särskild känsla för barnböcker
Ett hem utan böcker – inte så dålig på fantasy
Marias bokliv – kan mer än får

Bloggen är rund!

2011-03-26T18:10:00.000+01:00

Kom du lite sent in i spelet?

Det finns några möjligheter att ta poäng som ingen hittat ännu:

Vad är det för tv-serie i fråga 11? Vem har skrivit böckerna?
Och vem har skrivit boken i fråga 12?

En titel och författare kvar att gissa på i fråga 17. Boken kom alldeles påtagligt efter det stora kriget.

Ingen har gissat rätt angående vem som bjudit mig på spaghetti och köttfärsås (fråga 28). I sitt hem, faktiskt.

Du kan kanske ta in några extrapoäng på 28.5?

En full bokhylla leder. En bok om dagen är inte så himla långt efter (och jag har några smickerpoäng kvar att räkna). Det finns också starka bubblare: Lyran, Enligt O, The book pond, Butter tar ordet.