tisdag 31 augusti 2010

Att ta det onda med det goda

Dom läser mina mejl. Och har tagit bilder på mitt hus. Dom har järnkoll på min blogg (och mind you – dom vet att du är här just nu och läser). Dom plockar upp alla spår jag lämnar efter mig – gårdagens sökning på galltvål (Aha! Fläckiga kläder!), dagens sökning på Polarn och Pyret (Aha! Fläckarna gick inte bort – nu köper hon nya kläder!) och när jag så småningom söker upp Tradera kommer dom tänka Aha! Nu säljer hon dom gamla fläckiga kläderna!

Jag talar om Google. Dom har bättre koll på mig än maffian.

I sin söndagskrönika i Godmorgon världen härom dagen sa Svante Weyler att vi accepterar rätt mycket av Google, som vi inte skulle låta passera om det var en statlig myndighet det handlade om. Bloggar man på blogger.com (det gör jag), använder man gmail (det gör jag) så är det rätt mycket information som matas rätt in i googles sökmotorer. Andreas Ekströms Google-koden är i grunden en fascinerad och fascinerande berättelse om framgångssagan Google. Om dom snälla killarna som vill göra hela världen sökbar. För att dom kan.

Jag är egentligen inte konspiratoriskt lagd. Och jag gillar Google. Jag googlar allt, jämt och ständigt, i arbetet och privat. Ett genomsnittligt blogginlägg innebär åtminstone ett dussintals googlingar. Ekström beskriver i sin bok att en av de vanligaste googlingarna är "Google". Och härom dagen bevittnade jag en kollega som googlade på "gmail.com". Att googla är som att andas för datoranvändaren. Eller åtminstone som att köra bil. Man skulle lätt köra vilse på nätet utan den väg som google stakar ut. (Men jag är så gammal att jag minns hur det var innan google fanns. När jag städar lådorna på jobbet hittar jag ibland fortfarande post-it-lappar med omsorgsfullt nedplitade långa url:er, till sajter som jag varit rädd att jag aldrig skulle hitta igen. Hade man glömt att bokmärka en sida, och inte kom ihåg den outgrundliga väg som lett fram till en intressant hemsida så var den hjälplöst förlorad i det stora sajberspejs. Altavista förslog inte så långt.)

Nej, Google var en revolution. Och visst känns det betryggande att de arbetar under devisen "Don't be evil". Att de erbjuder gratistjänster – en mejlserver till alla Lunds universitets studenter till exempel. Det kostar varken universitetet eller studenterna ett dugg. Vi som använder oss av Googles bloggverktyg, deras sökmotor, mejl och analysprogram, Google documents eller Google calender betalar inte heller. Den annonsering vi utsätts för är diskret; vi slipper rörliga bilder och pop-up-fönster som tar över webbläsaren. Men det är klart – annonserna (eller de så kallade sponsrade länkarna) relaterar till innehållet i mejlet, eller på bloggen. När jag klickar upp ett mejl (i gmail) som berättar att jag fått en kommentar till det inlägg om Twin Peaks som jag skrev härom dagen visas detta i högra delen av mejlfönstret:



Nej, jag är inte konspiratorisk på så sätt att jag på allvar tror att planen bakom Google är att ta världsherraväldet genom att exempelvis undanhålla information från människor, och att styra deras val. Men det är svårt att inte fundera över att möjligheten finns. Och när jag läser Andreas Ekströms beskrivning av hur allt i vårt liv kartläggs och systematiseras känner jag hur snaran långsamt dras åt. Jag vet inte om jag är redo för ett samhälle där jag kan ta en bild på en blomma, ladda upp den på nätet, och genast få svar på vilken växt det är. Eller om jag vill kunna nynna en låt och genast få den matchad mot miljoner melodislingor lagrade på nätet (fastän det säkert skulle bespara mig en och annan sömnlös natt). Jag vet inte om jag vill bli automatiskt identifierad så fort mitt foto läggs upp någonstans på nätet.

Det handlar helt enkelt om att jag vill veta om vad andra människor vet om mig.

När Ekström diskuterade sin Google-bok som värst i våras föreslog han att man skulle fundera på att inte ha alla ägg i en korg. Om man mejlar med gmail kanske man ska använda någon annan tjänst för sina foton. Någon annan kalender än Google calender. Sprida ut riskerna lite.

Andreas Ekström diskuterade bland annat boken i ett intressant samtal med sin förläggare, som är just Svante Weyler, på Littfest i Umeå. Jag såg den då via webben, och konstaterar till min glädje att den finns kvar, om någon mer vill titta.

Google-koden är en bra bok (och vilken flytande lätt prosa den är skriven på!). Det är en livsviktig, nödvändig bok om ett fenomen som alla som googlar är med om att skapa, men som vi inte kan kontrollera. Google som en god kraft som gör världen greppbar för dig och mig. Priset vi betalar är information om oss själva. Och vad händer om Google förvandlas till Mr Hyde? Vad händer om Googles samlade information blir tillgänglig för någon med helt andra syften? Jag väntar på uppföljaren: Google-konspirationen. (Och jag misstänker att det blir Dan Brown som skriver den.)

måndag 30 augusti 2010

A big step for book-lovers

Jag fattar inte varför jag håller på att kasta bort alla mina sparpengar på att dränera om huset. Den här bilden visar ju att det finns mycket viktigare projekt att investera tid och pengar i (och om vi nu skulle få in lite fukt i huset bara för att vi inte dränerar, så kan man kanske lösa det problemet med att typ sambons böcker står på nederst hyllan?).



Jag varnar förresten känsliga bokälskare för att klicka på den här länken, varifrån bilden ovan är hämtad.

Uppdaterad med rätt länk. 

söndag 29 augusti 2010

Den onda cirkeln

Det finns ett kritiskt moment. Det sker just när man lämnat ifrån sig biblioteksböckerna, en efter en, i  återlämningsautomaten. Precis när man tryckt på knappen och valt att få ett kvitto som bevis på återlämningen. Just då man känner sig lättad – både fysiskt och psykiskt. Man bär inte längre omkring på en kasse tunga böcker, och nu kan man andas ut för att man även (om än med en hårsmån och ett glatt leende) undgått förseningsavgifter.

Kort sagt. Man är som mest sårbar.

Lätt om hjärtat och på foten och omgiven av böcker. Det kan ju bara gå på ett sätt.

Målmedvetet försöker man gå mot utgången och undvika ögonkontakt med böckerna. Jag brukar försöka titta ner i golvet. Men ni vet hur det är. Mellan återlämningsautomaten och utgången är aktuellt-snurrorna placerade farligt tätt. Medan man håller vänster för att undgå de nyinköpta romanerna brakar man rakt in i faktastället. Och jag vet inte, men jag tycker inte det känns trovärdigt att låtsas som om man inte ser fyra tjocka debattböcker som just trillat ner i huvet på en. Minst två får därmed följa hem av ren artighet.

Och har man tagit två, så gör tre eller fyra varken till eller från. Eller fem.

Nej, jag begriper inte hur man ska lyckas lämna tillbaks sina biblioteksböcker och inte få med sig nya hem. Det enda knep jag använt mig av som fungerar något sånär är att be sambon om hjälp, men han börjar bli lite trött. I armarna.

Kan man få rutavdrag för hjälp med återlämnande av biblioteksböcker? Kan man skicka tillbaks dem på posten på något sätt? Eller kan man be om hemhämtning? Muta tonåringar utanför biblioteket för att de ska gå in med ens böcker? Hjälp!

fredag 27 augusti 2010

På fel kurs med Kurt

Jag har upptäckt Erlend Loe i år. Det är en fantastisk upptäckt, vi har så kul tillsammans. Alla de (tre) böcker jag läst har varit tunna och lättlästa och man har forsat igenom dem på ett par timmar. Max. Och alla (tre) har fått mig att skratta och att tänka. Rätt mycket tänk faktiskt, och det är bland annat därför jag behöver dra ut lite på läsningen (annars hade nog den samlade Loe-produktionen kunnat slukas på ett par eftermiddagar).

I förrgår läste jag hursomhelst Kurt i Kurtby. Om jag har förstått saken rätt är Loes Kurt-böcker riktade mot barn, och det må så vara. Det här är en bok som (kanske mycket på grund av de rikliga och drastiska illustrationerna av Kim Hiorthøy) får mig att associera till Gummi-Tarzan – Ole Lund Kirkegaards böcker som var otroligt populära när jag växte upp. Själv föll jag aldrig riktigt, men många i min omgivning. Det är antagligen samma slags barn som gillar Kurt. Men här finns förstås andra föregångare – Roald Dahl, och Anders Jacobssons och Sören Olssons böcker om bland andra Sune och Bert.

Som vuxen roas jag av den fullständigt hejdlösa driften med Knutby-församlingen. Kurt åker på semester med sin familj och hamnar på grund av diverse olyckor i Kurtby. Där finns Pingiskyrkan med sin ledare Kirsti Brud, och de anser sig blivit bönhörda eftersom de just bett om en ny pastor (deras gamla pastor har just blivit tagen av polisen; de pläga sluta så för pastorerna i Kurtby). Särskild nöjda är de över att Kurt har skägg – det ska pastorer ha.

Kurts fru Anne-Lise gillar inte alls att förvandlas från arkitekt till pastorsfru, men som landet nu ligger har de inte mycket val än att bli kvar i Kurtby. Kurt predikar, till en början assisterad av Kirsti Brud som viskar i hans öra vad han ska säga. När Anne-Lise protesterar mot det mesta hon stöter på talar Kirsti om att hon ska virka grytlappar och passa sig. För i Kurtby halkar pastorsfruar ofta i badkaret och slår huvudet i kranen. Barnen får smisk på snoppen eller snippan om de inte följer reglerna, och alla hotas ständigt med att komma till helvetet. Pingisförsamlingens regler  bestäms ad hoc av Kirsti Brud.

Loes bok är helt absurd, så klart.  Men i just det här fallet är verklighetens händelser så otroliga att det är svårt att skruva dem mer. Jag gläds åt att det inte förekommer mer än mordhot i Kurtby. Och att det finns en bok som föräldrar och barn kan läsa tillsammans, men på olika plan (även om den åldersgrupp den här boken vänder sig till väl just har börjat läsa själva?). Och så är jag rätt glad över att ha hittat en perfekt gå-borts-present till en massa människor jag känner.

Jag bjuder på ett litet citat, en ordväxling mellan Anne-Lise och Kirsti. Halvvägs in i boken blir det tal om att familjen ska döpas. Anne-Lise vägrar, men Kurt går med på det hela (efter att ha hotats med att annars sättas naken i en korg och skickas iväg nerför älven).

Barnen då? frågare Anne-Lise.
De får välja själva, säger Kirsti.
Hoppsan, säger Anne-Lise. Det hade jag aldrig trott. 
Nej, där ser du, säger Kirsti. Du är proppfull med fördomar.
Du kanske har rätt, säger Anne-Lise.
Barn kan välja mellan att döpas eller att få smisk på snoppen eller snippan, en gång för varje person som står nämnd i Bibeln.
Ni är inte kloka! ropar Anne-Lise. Är inte det ganska många?
Tja, många och många, säger Kirsti. Det är väl ett knappt tusental. Barn brukar välja att döpas, om man säger så. Nå, vad tycker ni, barn?
Dop! ropar alla tre i kör.
Ut ur mitt hus! skriker Anne-Lise och kastar virkningen på Kirsti Brud.
Passa dig för det hala badkaret du, skrattar Kirsti och drar med sig Kurt och ungarna ut. 

ur Kurt i Kurtby av Erlend Loe, s 64

torsdag 26 augusti 2010

Bring in the cherry pie!

Nu blir det lite internt här, men lystring allihop. Jag har börjat högläsningen.


video



Det kommer kanske ta ett tag innan vi tar oss igenom båda två.



I alla fall om vi ska varva läsningen med Tittis TP-guldbox. Och om inte hon har någon, så vet jag att Martina fick en på födelsedagen!



P.S. Jag har en LP med musiken också. Och en skokartong med utslitna vhs-band med hela serien, utom avsnitt 22 eller 24. Men eftersom jag just tillbringat åtskillig semestertid med att städa undan just de lådorna allra längst in i garderoben (bakom lådan med Kitty-böcker!) så orkade jag inte dra fram dem för ett förevigande. 

onsdag 25 augusti 2010

En bland 198 miljoner

Även om jag gillar böcker skulle jag kanske inte riktigt vilja påstå att Ikea-katalogen är en bok. Men jag gillar den också. (Dessutom kan jag berätta så här lite inom parentes att jag ibland tillbringar avsevärd tid med att läsa telefonkatalogen, bara för nöjes skull.) Och igår dunsade 2011 års upplaga i min brevlåda. Elektroniskt har jag redan kunnat bläddra i den några dagar, men det var först när jag tillbringade lite tid med pappersupplagan som jag upptäckte lite genanta missar.

Alla som varit på ett Ikea-varuhus (jag själv till exempel) vet ju att man ofta hittar hyllmeter av restupplagor av samma bok. Det är ju på sätt och vis effektfullt, men ärligt talat inget som charmar en verklig bokälskare.  En bokälskare tycker ju i stället att det är spännande (vilket inte minst kommentarerna till detta inlägg av Bokbabbel visar) att kolla vilka titlar som står i bokhyllan, och utifrån det skapa sig en föreställning om vem som bor där. Ja, ni vet, samma grej vi sysslar med när vi besöker verkliga personer i verkliga hem.

När jag så spanar in Ikea-katalogens förstasida blir jag rätt glad. Inte nog med att man placerat ett trevligt bokskåp i blickfånget (nåja, man har stuvat in lite väl många vaser, statyhuvuden föreställande kvinnor och barn, och en oförsvarlig mängd tidskrifter), man visar här heller inga som helst tendenser till att exponera 52 ex av Linda Skugges bloggbok. Pluspoäng!

Minuspoäng blir det däremot på sidan 271, för här skymtar man – om än suddigt ofokuserat – ett sånt där typiskt tråkigt Ikea-hyllplan där åtskilliga böcker finns i ett flertal exemplar. Lite mer eftertanke tycker jag man kan förvänta sig av en katalog som trycks i 198 miljoner exemplar.




Fast på sidan 160 smälter jag igen. Kolla in det här nattduksbordet. Vem har inte ett sånt?


tisdag 24 augusti 2010

Jag och andra

Ibland tänker jag att mitt läsande pendlar mellan hårda fakta och absolut fiktion. Jag är otroligt förtjust i debattböcker av alla slag (märk väl – inte alla debattböcker), populära fakta, och mer eller mindre specialiserade faktaböcker. Jag vill liksom åt sanningen på alla möjliga sätt.

När jag läser skönlitteratur vill jag å andra sidan att det ska vara så påhittat som möjligt. Det gör att jag får det ganska problematiskt med fejk-biografier (som t ex Anneli Jordahls fina bok om Ellen Key, som jag tyckte mycket om), men det har jag tänkt skriva om vid ett annat tillfälle. Men kort sagt gillar jag romaner som är påhittade. (Ja, jag brukar bli irriterad om jag efteråt får reda på att författaren i själva verket har skrivit om en miljö och om personer som hon eller han känner väl.) Spekulativa nyckelromaner är egentligen inte min grej, som ni förstår.

För några veckor sedan undrade On Word Arts varför jag är lite "skeptisk till biografier", vilket är vad jag har skrivit på en del presentationer av den här bloggen. Jag lovade att fundera vidare på saken, och det här inlägget är bland annat vad de funderingarna har lett till. För jag tror att den där "skepticismen" kring biografier beror dels på min önskan efter verklighetsflykt och påhitt, dels på min längtan efter att få veta hur saker och ting egentligen är. Min erfarenhet är att biografier är varken eller. Det är en slags tillrättalagda fakta, där jag ofta inte riktigt vet vad jag ska tro. Eller vem.

Nu ska jag väl i ärlighetens namn säga att jag tänker ganska brett när jag slänger mig med ordet "biografi" här. Jag tänker på självbiografier och memoarer, och inkluderar såväl författarbiografier som Voltaires bok om Karl XII. Men prototypen för en biografi för mig det är kanske Sten Anderssons memoarer. (Sten Andersson var socialdemokrat, och var under sin yrkeskarriär bland annat partisekreterare och utrikesminister.) Eller Anna-Greta Leijons dito. (Hon var också socialdemokrat och var bland annat justitieminister, och har ett rykte som solkades i den så kallade Ebbe Carlsson-affären.) Nu ska jag väl inte döma ut hela biografi-genren på grundval av några socialdemokratiska politiker, så jag kan tillägga att Olof Lagerkrantz biografi om August Strindberg också tycks mig oändligt tråkig. Och jag har på olika sätt varit i kontakt med alla tre böckerna.

Det slags biografier jag med åren ändå har kommit att ha fördragsamhet med är ändå författarbiografier. Jag har inte läst många, och de jag läst är noga utvalda; det är böcker om författare där jag väl känner till författarskapet, och där jag själv har bildat mig en uppfattning om böckerna. Under vårens läsning av Elin Wägners böcker har jag till exempel upprepade gånger fått vänliga kommentarer och tips om Wägner-biografier. Men jag kan inte förmå mig. Jag har ännu alldeles för lite känsla för hur Wägner skrev och vad hon tänkte, för att vilja läsa om någon annans tankar om henne. Så småningom kan jag nog tänka mig det, men ännu känns det som om det skulle förstöra min egen läsning (alla som har läst litteraturvetenskap vet hur det är –  man läser de berömda böckerna, och bockar av alla de symboler och passager som man gått igenom på föreläsningen; det får vara jävligt bra böcker då, om man ska kunna uppbåda någon passion för läsningen i det läget).

Ibland tänker jag att jag helt enkelt inte är intresserad av människorna. Jag är naiv nog att på ett plan fantisera om att alla böckernas fantastiska historier har uppstått genom jungfrufödelse. Eller åtminstone är jag inte särskilt intresserad av den samlagsakt som ledde till författarens infall och sammansmältning av egna erfarenheter till en underbar bok. Under de senaste årens våg av boats-böcker och sanningssug känner jag mig ibland ensam i att ge fan i vad som är sant och inte i en bok.

Om någon vill se det här inlägget som lite hjälp för att hitta en dålig bok som visar sig vara bra till mig, så se det gärna på det sättet.

måndag 23 augusti 2010

Efterlysning: dåliga böcker som är bra!

Är det nån som minns mina nyårslöften? Nej, jag tänkte väl det. Ni är väl alltför upptagna av att glömma era egna.

Men ett av mina löften handlade om att jag skulle läsa en bok som jag inte tror är bra, bara för att se om jag har rätt eller fel. (Ja, jag tycker ju om att ha rätt, så det här är även en självpåtagen övning i ödmjukhet och tillstukning.)

Om det löftet ska kunna uppfyllas behöver jag emellertid HJÄLP! Det trevligaste skulle ju nämligen vara om jag läste en bok som jag inte trodde var bra, och upptäckte att jag gillade den. Några förslag på böcker som jag nog tycker är dåliga, men som faktiskt vinner på en närläsning?

söndag 22 augusti 2010

Deadline-driven

Biblioteksböcker är underliga. De ser så bra ut när de står där på hyllorna, på två-veckors-snurrorna och nyinkommet-hyllorna, på temaplatser och i magasinen.

Och så lånar jag. Jättemånga tar jag hem. Alla som är bra får följa med.

Jag är så glad och nöjd.

Och sen kommer jag hem. Och staplar upp alla biblioteksböckerna i högar.

Och sen går tiden, och jag läser mina egna böcker, dom som jag fått och köpt. Och städar lite ibland, dammsuger och dammar högarna med biblioteksböcker. Då och då får jag kravmejl på biblioteksböckerna, och jag förlänger lånen. Igen och igen. Tills det har gått tre månader och dom måste tillbaks. Olästa. Och det känns lite som ett nederlag, faktiskt. Så ibland behåller jag böckerna lite längre och läser dom bara för att jag inte riktigt gillar tanken på mej själv som nån som bara lånar hem en massa böcker och sedan låter sin sambo lämna tillbaks dom olästa.

Det blir mycket biblioteksböter om man beter sig på det sättet, så jag har lovat mig själv lite så där halvt om halvt att försöka bryta den här dåliga vanan.

Därför sitter jag här ikväll och försöker hetsläsa fjorton dåliga böcker.

lördag 21 augusti 2010

Skördetid

Att lida av sviterna från ett alltför stort intag av plommon är nästan som en extra semester för bokälskaren – ett sätt att komma i kapp den eftersatta läsningen. 

Ja, nu ska jag nog inte utveckla det här ämnet vidare. Trevlig helg på er!

fredag 20 augusti 2010

Sometimes I feel like a motherless child

Jag läser Mamm- och Pappsagor av Gunnel Linde om nätterna nu. Det är en säker omläsning. Bokens idé är att vända på perspektivet, och låta barn önska sig föräldrar, som om dessa inte vore nödvändiga, utan kanske snarare en tårtdekoration (med inledningskapitlet om flickan Kullerbytta som bodde ensam i en stor lägenhet och tyckte att en mamma och pappa skulle vara lite kul – ungefär som en inredningsdetalj eller ett husdjur).

Kullerbytta är alltså inget stackars föräldralöst barn, men litteraturen är ju annars full av dem, det finns en särskild genre till och med. En genre med snyftvarning, och ärligt talat så känner i alla fall jag för att gråta ibland.

Jag gråter inte precis när jag läser folksagor, även om de föräldralösa barnen är många där – oftast har de en pappa kvar (Hans och Greta och Askungen, eller varför inte Snövit?), men det hjälper dem inte mycket. Däremot är det svårt att inte snyfta sig igenom de gamla klassikerna i genren, där barnhemsbarn kämpar för att få nya föräldrar, och föräldralösa barn blir marginaliserade hos snåla släktingar.

Till exempel berättelsen om Judy Abbott i boken Pappa Långben av Jean Webster – en gammal klassiker (som jag inte tyckte så mycket om när jag var barn). Likaså Frances Hodgson Burnetts två böcker, den ena En liten prinsessa, och den andra Den hemlighetsfulla trädgården. I den första boken har lilla Sara Crewe en pappa, men lilla Mary i den andra boken är helt föräldralös. En annan klassiker är Johanna Spyris bok om Heidi (som väl har en morfar som bor där uppe på Alptoppen?).

L. M. Montgomery har tre föräldralösa flickor i tre olika bokserier. Först Anne på Grönkulla, så klart, och sen Emily, och slutligen Jane Victoria (även om hon väl har en pappa om jag inte minns fel?). Man kan även notera att det finns en hel del bifigurer i Anne-böckerna som också är mer eller mindre föräldralösa – till exempel tvillingparet Dora och Davy som Marilla och Anne tar sig an, eller den lilla krigsbaby som Annes dotter Marilla tar hand om under första världskriget.

Charles Dickens är en annan författare som frossade i föräldralösa barn. David Copperfield, så klart. Och Oliver Twist (och det finns väl i ärlighetens namn en hel del föräldralösa barn bland de där tiggarna hos Fagin?). Charlotte Brontës Jane Eyre är en annan klassiker (den måste väl ha stått modell för en hel hög av de där berättelserna om Anne, Mary, Sara, Heidi...).

I Sverige har vi Kulla-Gulla (av Martha Sandwall Bergström) och Barnen från Frostmofjället (av Laura Fitinghoff). I serien om Kulla-Gulla är det ju inte bara Gulla som är föräldralös – alla barnen Karlberg blir också mer eller mindre föräldralösa när deras far reser till Amerika. Dessutom finns flera andra föräldralösa barn med – Lotta från Gullas barnhem, Majsan och hennes syskon i torpet där Tomas Torpare flyttar in.

Men även Astrid Lindgren har gett bidrag till snyftgenren. Inte bara Rasmus på luffen är föräldralös, utan också exempelvis de två stackars barnen Anna och Mattias i sagan Sunnanäng. Men Astrid gör också föräldralösheten mer okomplicerad i till exempel Kajsa Kavat, för att inte tala om Pippi Långstrump (även om man här måste brasklappa lite för att kapten Efraim Långstrump ju dyker upp).

Flest flickor verkar vara föräldralösa, men berömda pojkar är Huckleberry Finn och Tom Sawyer (som förvisso växer upp hos en moster). I Sverige har Fritiof Nilsson Piraten skrivit om Bombi Bitt – tre berättelser som är mer pojkäventyr än snyfthistorier. En annan föräldralös pojke är Micke i Peter Pohls serie (som eventuellt börjar med Regnbågen har bara åtta färger).

De flesta historier om föräldralösa barn handlar om barn som på olika sätt vill få en tillhörighet, vara viktiga för någon och ha en plats i en familj. Och de flesta av barnen är rätt oviktiga och undanskuffade. Ett undantag är Harry Potter, som – just genom att han blivit föräldralös – åtnjuter berömmelse och omges of rykten och förväntningar i trollkarlsvärlden. Men han – liksom alla föregångarna i genren – längtar efter en egen familj och en tillhörighet.

Men förutom Harry känns det som om genren inte är lika livaktig nuförtiden. Eller är det bara jag som läser fel slags böcker? Här och där dyker de upp, de föräldralösa barnen, men fokus ligger oftast på andra motiv. (I år har jag till exempel läst både Gemma Malleys bok Oönskad och Kazuo Ishiguros bok Never let me go – i båda fallen är en slags barnhem, och barn utan föräldrar viktiga inslag i historien, men historiens fokus är inte att barnen ska hitta sina föräldrar (okej, en del kanske tycker det är det viktiga i Malleys bok)).

Jag hade tänkt att det här inlägget skulle mynna ut i att jag presenterade en föräldralös favorit, men när jag ser dem listade så här är det i stort sett omöjligt att välja någon jag tycker allra mest om – kanske skulle jag kunna välja bort stackars Judy Abbott och hennes Pappa Långben då, men annars är det många som trängs i mitt hjärta.

Vi lyssnar på Annie i stället, tycker jag.




Vid googlingen kommer jag över en lång, intressant analys (på engelska, och om just engelska orphan-böcker) om hur berättelserna om de föräldralösa barnen har fungerat som samhällskritik och ett inlägg i skol- och undervisningsdebatten.

På frestelsernas berg

Ibland får jag mejl direkt från djävulen.



torsdag 19 augusti 2010

Omläsningens vågespel

När jag läser om gör jag det av i huvudsak två anledningar (som för all del kan splittras upp och analyseras i mindre beståndsdelar). Den ena är att ta reda på hur jag – som har förändrats – idag upplever på en bok som tidigare har betytt något för mig. Det är ett sätt att utforska mig själv, helt enkelt. Den andra anledningen är att få samma kick en gång till. Återuppleva något fantastiskt. Ibland kontrollera om jag mindes rätt, eller om jag fortfarande gillar en bok fast tiden har gått och jag har vant mig vid mer avancerad meningsbyggnad. Här fokuserar jag mer på själva boken – om den håller. Är den verkligen bra? Och här kan det vara bäddat för besvikelser.

För det är ju så. En del böcker ska man inte läsa om. Man ska bara minnas att de är bra.

I sommar har jag läst om några av Patricias Highsmiths böcker om den mångbegåvade Tom Ripley, och jag är besviken.

De här böckerna tyckte jag ju när det begav sig var mästerliga skapelser i att antyda hotande fara. Dessutom är de originella så till vida att läsaren plötsligt upptäcker att hon hejar på mördaren Ripley, och läser med hjärtat i halsgropen när någon kommer Ripleys illgärningar på spåret.

Men även om jag är besviken så ska jag börja med att fastslå att den första boken håller fortfarande. En man med många talanger (The talented Mr Ripley) presenterar en socialt marginaliserad, ganska otrevlig, klängig uppkomling. Denne Tom Ripley får av en slump möjlighet att söka upp en gammal skolkamrat, Dickie Greenleaf, som flytt sin rika New York-familj och slagit sig ner i Italien, där han roar sig med amatörmåleri och att sätta sprätt på faderns pengar. Ripley får betalt av Dickies far för att övertala honom att resa hem igen.

Det är säkert många som har sett filmen (med Matt Damon som Ripley, och Jude Law som Dickie), och boken är ungefär lika suggestiv och obönhörlig som filmatiseringen. Efter min omläsning av den första Ripleyboken ser jag genast om filmen (som jag av en händelse som skulle kunna se ut som Law i badbyxor visst till och med har köpt). Men jag upptäcker intressant nog fler än fem fel mellan bok och film. Till exempel är det i filmen tydligt att Tom faktiskt aldrig har träffat Dickie, men i boken känner de varandra ytligt. I boken förekommer ingen kärlekshistoria mellan Dickie och flickan Marge, men denna är mer än antydd i filmen (där Marge spelas av Gwyneth Paltrow). I boken fuskar Dickie i måleri, men i filmen spelar han jazz. I filmen sker mordet på Dickie nästan i självförsvar, medan det är ett mer eller mindre planerat dråp i boken. I boken läggs Toms stegrande desperata handlingar till varandra i försök att rädda hans skinn, i filmen är han mer utstuderad och planerar. Samtidigt är filmen mer skoningslös mot stackars Tom. Den ger en öppning för Tom i form av en lycklig homosexuell förbindelse med Peter Smith-Kingsley, men drar sedan obarmhärtigt åt snaran och tvingar Tom att även döda Peter, som han älskar, eller bli fast av polisen. I boken lämnar Tom Italien, lyckligt ute ur polisens nät, men med stor saknad efter den döde Dickie, men trots det med Dickies fars välsignelse, och Dickies förmögenhet på fickan. (Av en slump hittar jag också i den här vevan en spännande analys av Ripley-filmen, där Toms psykopatiska drag ställs mot Dickies narcissistiska. Man förstår att det inte kunde sluta på annat sätt.)

I mitt minne var nästan det enda som skilde mellan bok och film den påhittade karaktären Meredith Logue (spelad av Cate Blanchett), men vid en närmare jämförelse är det alltså mycket mer som är förändrat. Trots det blir jag inte irriterad på att man kidnappat Tom Ripley-karaktären och använt honom för en annan film; både bok och film håller med råge idag också.

Så det var med förväntan jag gav mig på de andra två delarna i Ripley-serien, del tre En man med onda avsikter, och del fem Ripley på djupt vatten. I båda dessa böcker är den unge osäkre Ripley försvunnen; det har gått så där ett decennium sedan mordet på Dickie Greenleaf. Ripleys psykopatiska drag kvarstår, men han har funnit en hustru, Héloïse, som fint kompletterar honom – självständig, vacker, oberoende, ointresserad av hans förehavanden, älskvärd och världsvan. Ripley själv håller på med en del sjaskiga affärer (som att vara kurir – kanske för knark, kanske för statshemligheter; han vet det inte själv), och framför allt att handla med förfalskad konst. Highsmith lyckas fint med att gestalta Toms självförakt och livsleda, hans psykopatiska grandiositet, och hans dubbla natur.

De mord som sker inträffar liksom i den första boken mer i ögonblickets ingivelse, för att undanröja spåren av Toms brottsliga handlingar, än på grund av en långvarig och omsorgsfull planering. Tom är på ett sätt omständigheternas offer, och en stor del av böckerna handlar om Toms mödor att dölja brotten. Han lyckas alltid, även om poliskommissarier från världens alla hörn (nåja, Frankrike, USA och England) är både misstänksamma och nitiska i sina undersökningar med tanke på alla mordmisstankar som hopat sig kring Tom genom åren.

Jag mindes alla Ripley-böckerna med rysningar av krypande ondska. Men sanningen är att del tre och del fem är erbarmligt långrandiga och enformiga. Om jag inte hade bestämt mig för att lämna två tredjedelar av de böcker jag ville ta med mig på semestern hemma, så hade jag aldrig läst ut dem. Bara en sån sak som att det tar 200 (av 261) sidor för det lik som Tom gömde i tredje boken att draggas upp i bok fem. Det är faktiskt inte spännande. Det är tråkigt.

Så jag lämnar Ripley och den här sommaren med viss sorg. Del två (En man utan samvete) och fyra (Tom Ripley igen) kommer jag inte ens försöka att läsa om. Jag har med denna omläsning förlorat mitt angenäma minne av tidigare besök i Ripley-landet.

(Highsmiths Främlingar på tåg ska dock anlända i min brevlåda när som helst. Den har jag aldrig läst. Kanske kan jag skapa nya minnen tillsammans med den?)

onsdag 18 augusti 2010

Man lär så länge man lever

När jag var tonåring tillbringade jag mer tid med att läsa än att sitta och sminka mig framför spegeln. Jag lade även pengarna på böcker i stället för modekläder.

Ibland tänker jag att jag prioriterade fel. Mitt semantiska fält vad gäller klädesplagg känns ibland väldigt smalt. Vad är bottiner för nåt till exempel? Och även om jag vet vad mamelucker är känner jag mig alltid osäker när det talas om en bolero (är det inte en dans?). Och precis vad är skillnaden mellan capri-byxor och trekvartsbyxor? (Och var ska man placera in piratbyxorna?)

Pampuscher är väl ändå en slags skor? Men stubb?

Ja, idag googlade jag upp ordet "bottiner", och det är visst en slags stövlar. Jag som alltid inbillat mig att det var en slags fingervantar utan fingertoppar, liksom.

Jag vågar inte riktigt erkänna hur en del personer jag läst om ser ut i min fantasi. En del författare skulle med rätta bli förskräckta!

tisdag 17 augusti 2010

Hallå SIS?

Just nu har jag tre e-boksläsare installerade på min iPhone; iBooks, Stanza och adlibris. De är förvisso gratis alla tre, och funkar ungefär på samma sätt. Jag har laddat hem några böcker till varje, och det har funkat utan problem. (Däremot kan jag så här inom parentes fastslå att jag absolut föredrar att läsa på papper framför att se ett halvt stycke i taget i iPhone-fönstret).

Men jag fattar inte riktigt vitsen med att utveckla så många olika program. Det känns lite som att jag skulle ha en bokhylla per förlag hemma. Eller ha böckerna sorterade på olika hyllplan beroende på i vilken affär jag köpt dem.


(Ja, okej då, eftersom ni är så nyfikna. En av de nedladdade böckerna är av Jane Austen.)

Om sommaren

Lyran återuppväcker en semestrande Tematrio och vill veta vad vi gjorde under sommaren. En trio som inte ska handla om böcker, påstår hon – jag förstår inte vad hon menar?

1. Under ett hejdundrande åskväder fyndade jag ett oläst exemplar av Min första bok om Nalle Puh i en loppislada utanför Hemse. Femton spänn för tre fina långa kapitel om hur Ior får ett hus, hur Puh uppfinner leken Puh-pinnar och Puh och Christopher Robin räddar Nasse genom att göra en båt av ett paraply.

2. Jag har läst en ebok på mitt nya universalverktyg iPhone (är det nån som vet om det finns nån konservburksöppnar-app?). Den är grön, förresten, har jag berättat det?

3. Ja, och så har jag upptäckt att igelkottar inte kommer in i tältet och letar efter godbitar så länge man ligger och läser i ficklampans sken. Men när man har släckt så tar det inte många minuter innan de dyker upp. Mer irriterande än myggor, faktiskt. Som ni förstår har jag gjort mitt bästa för att skydda min familj mot igelkottsattacker under de varma sommarnätterna.

Egentligen vet jag ju från början vilka böcker som kan sorteras ut ur bokhyllan

Böcker jag läser kan i stort sett delas in i två kategorier:

1. Böcker som jag känner att jag vill läsa om i framtiden.
2. Böcker som jag genast vet att jag aldrig kommer vilja se åt igen.

Andra skulle kanske kalla böckerna "bra" och "dåliga".

Visst ligger det något i en sådan svart-vit indelning, men åtminstone i mitt fall är det så paradoxalt ordnat att jag ibland längtar efter att läsa om böcker jag tycker är rätt dåliga. Och i andra fall är jag utomordentlig glad över att ha läst ut en bra bok, men jag kan inte föreställa mig att jag kommer vilja läsa den igen.

måndag 16 augusti 2010

Page 66

Uppdaterad med ledtrådar!

Ja, jag vet. Man ska sluta när det är som roligast, och visst hade vi kul i helgen, men nu får jag väl ändå ge mig och yadayada.

Men när vi  höll på och gissade på de där första meningarna, så blev jag mer och mer övertygad om att jag skulle klara av att gissa rätt bok utifrån nån sida mitt i boken mycket bättre (för ärligt talat, jag vill ju in i i historien, och dröjer sannerligen inte vid första sidan längre än nödvändigt).

Så här kommer leken Page 66. Den gå ut på att jag skriver första mening(arna) i det andra fullständiga stycket på sidan 66 i en bok. Och sen gissar ni som vanligt på bok och författare.

Det här är 10 rätt bra böcker (och jag råkar veta att en del som läser här har några av dem som sina favoriter, och jag erkänner att det är ett litet test för att se om de blir igenkända, för såna test tycker jag om att roa mig med, hehe).

1. 'Oh, no, please, I said,' embarrassed. 'Just a mix-up. I'll pay you back.'
He ran a hand through his hair and I was surprised to see it was trembling. 'I wouldn't dream of such a thing,' he said curtly. 'It's his fault.' Bokomaten spurtar och gissar rätt på denna också (efter att ha läst ledtråden, tror jag?).

Ledtråd: Många bokbloggare gör ingen hemlighet av att det här är en av de bästa böckerna de någonsin läst. Jag har väl själv läst en och annan historia som jag tycker bättre om, men jag håller med om att den inte är så pjåkig. Författaren förklarades vara ett amerikanskt stjärnskott och underbarn när boken kom ut. 

2. Miep kwam ons vertellen dat ze bij Dr. Dussel geweest was. Maria excellerar med holländskan och får in en fullträff med Anne Franks dagbok. Goed gedaan!

3. 'Well, thank you so much,' she repeated. 'How quickly these accidents do happen, and then one returns to the old life!'
'I don't.'
Anxiety moved her to question him.
His answer was puzzling: 'I shall probably want to live.' Bokomaten satte den på de tre första orden (vilket är rätt imponerande, faktiskt). Det är Room with a view av E. M. Forster. 

4. Nu förstod han att han måste vara döende men han var nyfiken. Han ville inte dö förrän han hade kommit underfund med alltihop. Om en karl varken har näsa eller mun eller svalg eller tunga ja då kan man gott utgå ifrån att han saknar en del andra kroppsdelar också. Rätt svar här är Johnny var en ung soldat av Dalton Trombo, något som Johanna A gissar rätt på, eftersom det är en av hennes favoritböcker. 

5. Vi satt i cirkel och ordet gick runt. Det gällde att vara läskig.
Jörgen: – Man hojar runt hörnan och så får man världens sladd och kanar omkull och ena benet späckas med grus och sand medan skinnslamsorna glås av, och så andra benet fastnar i kedjan så att tårna knäcks och skivas som prinskorvar i ekrarna i bakhjulet, och så armbågarna och bröstet blir också späckade med gruset och sanden, och så direkt efter kommer en bil runt hörnan och bara, slafs, manglar över en, och gubben: Vadå? Var det nåt? och backa tillbaka och manglar igen, men ser inget och kör iväg igen och manglar för tredje gången, och så ligger man där som pölsa och bara hjärtat rör sej sakta, sakta tills det stannar. Marias bokliv har alldeles rätt i att det här är hämtat från sidan 66 i  Janne, min vän av Peter Pohl.

6. 'We have,' said Hermione quickly. 'We've been decontaminating this house, it's been empty for ages and stuff's been breeding in here.' Snowflake känner igen en Harry Potter-bok när hon ser ett citat från den, men det här är inte sista boken. Det är inte tredje boken heller vilket Vitgulstrumpa föreslår... Men det är så klart ett utdrag ur femte boken, Harry Potter and the Order of the Phoenix! Någon som Vitgulstrumpa till slut gissar rätt på. 

7. Kvinnan rycker på axlarna. Hon har färgat hår, ser Elizabeth nu. Minst fyrtio år, säkert en familj att försörja hemma, ett sådant där ryskt hushåll med en gammal invalidiserad mor och en man som super och klår henne och en dagdrivare till son och en dotter med rakat huvud och lila läppstift. Johanna A sätter den äntligen! Det är Coetzees Elizabeth Costello.

Ledtråd: En barbarisk Nobelpristagare hr skrivit den här boken. Eller kanske Elvis.

8. Frampå eftermiddagen red hon nerför den branta liden till Reinsnes. Klotho gissar mitt i natten rätt på Dinas bok av Herbjørg Wassmo. 

9. Och jag sa: "Far sa att han är en ond man. Vet du varför han sa det? Är mr Shears en ond man?"
Och mrs Alexander sa: "Varför frågar du mig om mr Shears, Christopher?"
Klotho drämmer till med Mark Haddons Den besynnerliga händelsen med hunden om natten. Hon tycker den är grymt bra, och det tycker jag också.  

10. Men hon var en del av mitt inre liv. Och nu, när alla Jennys fantasier blandats med mina, höll hon på att förvandlas till oigenkännlighet. Efter en mängd ledtrådar och (andras) felaktiga gissningar får Johanna A till det: boken som eftersöks är Sissela Lindbloms De skamlösa. Värd att läsas. 

Ledtråd: När den här boken kom för ett par år sen gav den upphov till en debatt som ledande politiker ännu bär med sig. (Jenny som nämns i citatet är dock ingen huvudperson.)
Uppdaterad ledtråd: Det är helt enkelt den här boken som gav upphov till den så kallade "väskdebatten".

Mysteriet och de 108 kvinnorna

Jag ville ju gärna bidra med någon ny lista så här i sommartider, och tänkte först sammanställa en lista på 100 bra deckare. Den svällde snart över alla gränser, och jag bestämde mig i stället för att skapa en lista med kvinnliga deckarförfattare. Många av dem skriver om manliga detektiver, men kanske är det lättare att bland dem hitta kvinnliga poliser, som Hannele efterlyser.

Den här listan är ordnad alfabetisk, och vid urvalet har jag starkt favoriserat svenskor, debutanter och nästan bortglömda storheter. Ett absolut krav är att författaren har skrivit på svenska, eller översatts till svenska (flera av de tips jag fick föll på detta, tyvärr). En titel per författare har angetts, och vanligen är det deckardebuten; då och då har jag i stället valt den bok jag tycker är bäst, eller den bok som är mest känd. En del författarnamn döljer flera författare, ibland även män. I mitt urval har jag låtit det var tillräckligt att en av författarna är kvinna. 

Jag hade tänkt mig 100 författare, och nu sitter jag här med 108, trots en hel del gallring (jag har bland annat tagit bort sådana som skrivit någon enstaka deckare, men i huvudsak har annan produktion, t ex Katarina Mazetti och Maria Küchen).

Så här är listan – varsågod och upptäck!

Om du även vill göra noteringar (såsom vi bokbloggare pläga göra på listor av det här slaget) har jag modifierat de gängse noteringarna (eftersom jag insåg att jag behövde både kursiv och fetad text för att få listan läsbar).

L före författaren/boken betyder att man läst den
T före författaren/boken betyder att man läst en annan bok än den föreslagna av författaren
J före författaren/boken betyder att man vill läsa
N före författaren/boken betyder att man inte vill läsa 
H före författaren/boken betyder att man har boken
F före författaren/boken betyder att man sett en filmatisering av den
(? före författaren/boken betyder att man aldrig hört talas om den)


1. Karin Alfredsson 80 grader från Varmvattnet. Svensk läkare löser mord världen runt.
2. Margery Allingham Tigern är lös. En av de stora i 50-talets brittiska deckarvåg. Skrev om Albert Campion.
L. 3. Karin Alvtegen Skuld. Psykologiskt och vardagligt.
4. Christa von Bernuth Rösterna. Tyska mord som poliskommissarie Mona Seiler löser.
J 5. Jenny Berthelius Mord, lilla mamma. Traditionella pusseldeckare med kommissarie Sanger och författarinnan Vera Kruse
J 6. Christianna Brand Döden i höga klackar. Brittisk mångsysslare som skrev under efterkrigstiden. Använde flertalet pseudonymer
LH 7. Carina Burman Babylons gator. Ett Londonmysterium. Euthanasia Bondeson löser mord i viktoriansk pastisch.
N 8. Chelsea Cain Heartsick. Bland annat om amerikanska seriemördare.
N 9. Marianne Cedervall Svinhugg. Mord på Gotland
LH 10. Agatha Christie. Mordet på Orientexpressen. Deckarkejsarinnan som bl a skrev om Miss Marple och Hercule Poirot.
T 11. Ann Cleeves Svart som natten. Prisbelönt och brittiskt.
JH 12. Patricia Cornwell. Den osynlige. Om den amerikanska rättsläkaren Kay Scarpetta.
N 13. Ursula Curtiss Rösten ur mörkret. Ryslig amerikanska.
14. Sabine Deitmer Kalla kyssar. Tysk kvinnokrim om kommissarie Beate Stein.
T 15. Sarah Dunant In under huden. Hårdkokt om Hannah Wolfe.
16. Mignon G. Eberhart Medan patienten sov. Romantiska deckare med sjuksköterskan Sarah Keate.
17. Elsebeth Egholm Dolda fel och brister. Dansk spänning med medelhavstouch.
LH 18. Kerstin Ekman Den brinnande ugnen. Kriminologiska övningar i högre skolan.
LH 19. Karin Fossum Se dig inte om! Norsk deckardrottning med mer psykologisk spänning än action.
20. Ramona Fransson Mord i Skärhamn. Mord i Skärhamn
21. Tana French Till skogs. Prisbelönt debut av irländsk globetrotter.
T 22. Nicci French. Det röda rummet. Pseudonym för Nicci Gerrard och Sean French. Until it's over är otroligt bra, men inte översatt till svenska.
L 23. Inger Frimansson. Katten som inte dog. Krypande väntan på att något ska hända.
LH 24. Elizabeth George. Pappas lilla flicka. Amerikanska som fuskar i den brittiska skolan och skriver om Thomas Lynley.
25. Doris Gercke Du skrattade, du ska dö. Tyska mysterier.
26. Carin Gerhardsen Pepparkakshuset. Mord i Hammarby.
27. Caroline Graham Morden i Badgers Drift. Om Barnaby i Midsomer.
28. Camilla Grebe och Åsa Träff Någon sorts frid. Svenska debutanter i en djungel av psykologiska spänningsromaner.
29. Elly Griffiths Flickan under jorden. Lovande brittisk debut om Ruth Galloway
J 30. Kjerstin Göransson-Ljungman 27 sekundmeter, snö. Arkitekt som skrev deckare, främst under 40-talet.
31. Mo Harder Tokyo. Spänning i Japan.
T 32. Ingrid Hedström Lärarinnan i Villette. Välskrivet om belgiska mord, med undersökningsdomaren Martine Poirot.
LH 33. Marie Hermanson Ett oskrivet blad. Krypade spänning.
T 34. Mary Higgins Clark Dömd av det förflutna. Prisbelönt, pålitligt och amerikanskt.
L 35. Patricia Highsmith En man med många talanger. Krypande psykologi om Tom Ripley
L 36. Gretelise Holm Ö-morden. Spänning i Danmark.
L 37. Anne Holt Blind gudinna. Norsk deckardrottning som skriver om kriminalkommissarie Hanne Wilhelmsen.
J 38. Claude Izner Mordet i Eiffeltornet. Mord på franska. Pseudonym för de två systrarna Liliane Korb och Laurence Lefèvre
39. Inger Jalakas Borde vetat bättre. Mord i Göteborg med Margareta Nordin och queerperspektiv.
LH 40. P. D. James Ett opassande jobb för en kvinna. Tillhör den brittiska deckaradeln. Skriver oftast om polisen (och poeten) Adam Dalgliesh.
LH 41. Anna Jansson Främmande fågel. Oftast mord på Gotland med Maria Wern
J 42. Marianne Jeffmar Dödens ängel. Psykologiska kriminalromaner.
T 43. Mari Jungstedt Den du inte ser. Mord på Gotland
44. Faye Kellerman Examensfesten. Amerikansk spänning med Peter Decker och Rina Lazarus.
45. Lars Kepler Hypnotisören. Haussad pseudonym för Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril.
46. Laurie R. King Drottningfällan. Amerikanskt och feministiskt med Sherlock Holmes-pastischer.
47. Catharina Kjellberg Inte att leka med. Mord i Göteborg med Roberta Löfström.
LH 48. Tove Klackenberg Självtäkt. Mord i Härjedalen.
49. Gisa Klönne I skogens tystnad. Tyska orsaker till brott.
J 50. Elisabet Kågerman Döden skriver svenska. 50-talsdeckare om läraren Kickan Store.
T 51. Lynda La Plante Utpressning. Om Jane Tennison i mördarens spår.
T 52. Maria Lang Mördaren ljuger inte ensam. Mord i Nora av Sveriges egen Agatha Christie.
LH 53. Åsa Larsson Solstorm. Mord i Kiruna
T 54. Leena Lehtolainen. Snöjungfrun. Finska mord med kriminalkommissarien Maria Kallio.
LH 55. Eva-Marie Liffner Imago. Historiskt och mystiskt, med fantastiskt språk.
T 56. Unni Lindell Ormbäraren. Norsk krimdrottning som skriver om Cato Isaksen.
T 57. Laura Lippmann I spindelns nät. Mord i Baltimore med Tess Monaghan.
LH 58. Camilla Läckberg Isprinsessan. Mord i Fjällbacka
J 59. Alexandra Marinina Mördare mot sin vilja. Mord i Ryssland.
LH 60. Liza Marklund Sprängaren. Om bulldozerjournalisten Annika Bengtzon
J 61. Ngaio Marsh Mördaren gör entré. Nya Zeeländska som skrev pusseldeckare med detektiven Roderick Alleyn.
J 62. Helen McCloy Vad ville han? Amerikansk storhet från företrädelsevis 40-talet.
63. Val McDermid Sjöjungfrun sjöng sin sång. Skotskt underbarn som bl a skriver om Carol Jordan och Tony Hill.
J 64. Patricía Melo Lögnens lov. Brasiliansk spänning
LH 65. Denise Mina Död i Garnet Hill. Mord i Skottland.
J 66. Patricia Moyes Döden åker skidor. Brittiska mord vid Scotland Yard med Henry Tibbett.
67. Barbara Nadal Belsassars dotter. Mord i Turkiet.
68. Naïri Nahapétian Vem dödade ayatolla Kanuni? Mord i Iran.
LH 69. Katherine Neville De åttas hemlighet. Lika bladvändande som Dan Brown.
LH 70. Åsa Nilsonne Ett liv att dö för. Mest mord i Stockholm, men missa inte just denna pärla från Etiopien.
L 71. Ingrid Noll. Tuppen är död! Tyskt kåserande om mördarens våndor.
72. Kay Nolte Smith Sorgesång över död sopran. Nyckelroman inspirerad av Ayn Rand.
LH 73. Carol O'Connor Judasbarn. Tvillingdeckare!
T 74. Gemma O'Connor Tid att minnas. Mord på Irland.
J 75. Abigail Padgett Kråkan talar om död. Kriminalförfattare med särskilt intresse för inhemsk amerikansk befolkning.
T 76. Sara Paretsky Egen vinning, annans skada. V. I. Warshawski löser mord.
77. Jill Paton Walsh Farlig samling. Om collegesköterskan Imogen Quy. Skrev även färdigt Sayers sista Wimsey-roman.
T 78. Ellis Peters Ett helgon till varje pris. Broder Cadfael löser deckare på medeltiden.
LH 79. Helena Poloni. Mord i barm. Pseudonym för Ingegerd Stadener, som även skrev under namnet Lillevi Gavell. Har gett namn åt Polonipriset.
J 80. Anne Rambach Bombyx. Franskt med japansk touch och queerperspektiv.
LH 81. Ruth Rendell. Stenarna skola ropa. Oftast om vägen fram till brottet. Skriver ibland om kommissarie Wexford, och ibland under pseudonymen Barbara Vine.
82. Craig Rice Alla goda ting är tre. Amerikanska med skärpa och komik.
LH 83. Dorothy Sayers. Kamratfesten. Komplicerade mordgåtor med Lord Peter Whimsey och Harriet Vane
84. Veronica von Schenck Änglalik. Svensk spänning om Althea Molin.
LH 85. Andrea Maria Schenkel Mordbyn. Blodiga mord i Tyskland.
86. Ninni Schulman Flickan med snö i håret. Debut. Deckare i Hagfors.
87. Helena Sigander Döda män vittnar inte. Mord i Gamla stan.
88. Yrsa Sigur∂ardóttir Det tredje tecknet. Mord på Island.
LH 89. Maj Sjöwall Roseanna. Skrev tillsammans med Per Wahlöö 10 romaner om ett brott. Martin Beck löste dem.
90. Kim Småge Nattdykning. Norskt om polisen Anne-kin Halvorsen
T 91. Helle Stangerup Vargtid. Dansk spänning.
92. Viveca Sten I de lugnaste vatten. Mord i Sandhamn.
LH 93. Josephine Tey En gammal skandal. Löser mord vi trodde var uppklarade.
94. P J Tracey Spela död. Pseudodym för Patricia Lambrecht och Traci Lambrecht som skriver om kriminalpoliserna Leo Magozzi och Gino Rolseth.
T 95. Ulla Trenter Som man bäddar. Fortsatte efter maken Stiegs död att skriva bl a om Stockholmsfotografen Harry Friberg.
96. Aino Trosell Om hjärtat ännu slår. Prisbelönt från en proletärförfattare.
LH 97. Helene Tursten Tatuerad Torso. Mord i Göteborg.
LH 98. Karin Wahlberg Blocket. Mord i Oskarshamn och Lund
LH 99. Emma Vall Änglavakt. Mord i Sundsvall. Pseudonym för Maria Herngren, Eva Swedenmark och Annica Wennström.
LH 100. Minette Walters Skulptrisen. Skriver fristående böcker i klassiskt brittisk tradition.
101. Fred Vargas Mannen som vände insidan ut. Franskt om kommissarie Jean-Baptiste Adamsberg och medeltidsexperten Marc Vandoosler.
102. Gillian White Mammadags. Brittiska mysteries skrivna i Devon.
J 103. Elvira Vigna Saker som män inte förstår. Spänning i Brasilien.
LH 104. Liselott Willén Sten för sten. Välskrivet och oväntat, med doft av Åland.
105. Mary Willis Walker Under skalbaggens bo. Mord i Texas.
LH 106. Laura Wilson Min allra bästa vän. Ny brittisk stjärna som avslöjar hemligheter från det förflutna.
L 107. Margaret Yorke Den du minst anar. Småskaligt brittiskt i pittoreska byar, där ondskan lurar under ytan.
LH 108. Helena von Zweigbergk Det Gud inte såg. Valhänt vardagligt och ömsint förvirrat om fängelseprästen Ingrid


Jag fick mycket hjälp att skapa listan i kommentarsfältet till det min efterlysning. Stort tack till Paperback LoverThursdayNs äventyr i bokskogenEn och annan bokLottas bokbloggButter tar ordet,  Ingrids boktankarBokbabbelEnligtOMarias boklivOne Swede ReadAnitas bloggEtt eget rumBoktoka och Snowflakes in rain. Om jag inte har med era förslag så beror det endast på att jag inte kunde hitta några översättningar till svenska. 

söndag 15 augusti 2010

Om alla bara hjälper till lite...

Mina första-meningar är lösta, vilket man skulle kunna tolka som att jag valt alldeles för lätta böcker, eller som att jag har ovanligt belästa och kunniga bloggläsare. Jag tror på det senare alternativet.

Detsamma gäller tydligen Glorybox och EnligtO:s läsare, för deras quizzar är också lösta. Men jag har noterat att det finns olösta meningar hos Cinnamon books.  Snowflake har några kvar också, liksom Petter och Martina. Och Hos solen har sin gång finns det nu ledtrådar. Hos Stringhyllan finns några mysterier kvar, och hos Ett eget rum finns massor, liksom hos Boktradition. Några meningar finns kvar att lösa hos Vitgulstrumpa och hos Textappeal. Och hos Ingrid, som kör på slutmeningarna finns nog några riktigt svåra kvar (i alla fall har inte jag lyckats klura ut dem...)

Om ni inte har nåt annat för er under söndagseftermiddan alltså.

Uppdatering: Lotta har också några kluringar kvar.

Kristin, Charlotte och Hanna

Åh, vet ni, jag blir så förundrad och tacksam och exalterad när jag läser en bok som jag tycker är så där fantastiskt bra. Tänk att det ännu fanns en enda sådan underbar bok oläst! Ibland tror jag att det endast är hoppet om att få uppleva ännu en sådan bok som får mig att leva vidare (denna längtan är även upphovet till bloggens motto, som var och en förstår).

De sista dagarna har jag njutit av vartenda ord i Elin Wägners Åsa-Hanna. Det är en storslagen roman om att förneka sina ideal och tappa sin själ. En korsning av Kristin Lavransdotter, Jerusalem och Charlotte Löwensköld (och en hel del gemensamt med Thomas Hardys Tess av d'Urberville, som jag inte läst men just nu ser på SvtPlay).

Åsa-Hanna är en storslagen roman, full av psykologi, fint tecknade porträtt, religiöst grubbel och kvinnligt (och för all del manligt) vardagsgöra. Boken skrevs 1918 (dvs ett knappt decennium efter de helt annorlunda böckerna Norrtullsligan och Pennskaftet som jag läst tidigare), och den skiljer sig både språkligt och tematiskt mycket från de båda andra böckerna. Framför allt har boken stora dialektala avsnitt (både i dialogerna, och så fort personerna tänker – och de tänker en hel del), som jag tror kan vara svåra att ta sig igenom för många nutida läsare (för mig känns dialekten som en av bokens stora behållningar!).  Bokens historia är emellertid oerhört stark och driven, och jag – som inte brukar önska mig modernisering av våra svenska klassiker –  hoppas av hela mitt hjärta att någon varsamt överför denna roman i en modernare språkdräkt!

Det är dock en bok som har mindre religiös överspändhet än Undsets Kristin Lavransdotter, och mindre långrandiga och affekterade beskrivningar av omgivningarna än Selma Lagerlöf brukar använda. Men det är intressant att notera att Åsa-Hanna skrevs före både Charlotte Löwenskölds-trilogin (vars två första delar kom 1925), och Kristin Lavransdotter (som kom runt 1920). Jag är övertygad om att influenserna från Åsa-Hanna måste varit stora, men har också svårt att föreställa mig att den olyckliga kärlekshistorien mellan Åsa-Hanna och Magnus på Nygård inte inspirerats av paret Gertrud och Ingmar Ingmarsson i Jerusalem-böckerna.

Nå, lite om handlingen i Åsa-Hanna ska jag väl också skriva. Själva namnet "Åsa-Hanna" är konstruerat på samma sätt som Kulla-Gulla (eller Åsa-Nisse), och betyder helt enkelt "Hanna från (gården) Åsen". Hanna har en gudfruktig mor och en pengahungrig far, och hon växer upp till en allvarsam, duglig och djupt religiös flicka. Sedan barndomen har det varit mer eller mindre självklart att hon ska gifta sig med grannpojken Magnus i Nygård, men åren går, och Magnus friar aldrig. Istället går ryktet att han söker efter en finare hustru. När så handelsbodens Franse (som vi lugnt kan kalla ortens häradsbetäckare) friar till Hanna så säger hon ja, kanske mest för att reta Magnus, men även till stor del för att hon ser det som sin uppgift att frälsa Franse och hela hans hushåll, som genom åren varit anklagade för både mord och stöld.

Men Hannas föresatser om att frälsa Franses och Mellangårdens själ går om intet när hon väl blir gift, och Franse oombett inviger henne i gårdens mörka hemligheter. Hon är med ens delaktig i det olagliga och syndiga, och detta tär på hennes samvete och hennes själ. Hon törs inte bryta sig loss från (den psykopatiske) Franse som använder både sitt fysiska och psykiska övertag till att få henne att göra som han vill. Historien utvecklar sig som om det vore ödesbestämt längs en väg av misshandel, missfall, otrohet och medhjälp till mord.

Förutom Åsa-Hanna, Franse och Magnus finns en mängd starka personligheter i  boken. Kommunalordföranden, prosten, bönderna, barnmorskan – allt i detta småländska samhälle genomlyses, och jag njuter särskilt av att komma vardagslivet så nära. Tiden för boken är Oskar den andres tid, så det är bondelivet i det sena 1800-talet jag läser om. Det är som en tidsresa att i bisatser läsa dåtida självklarheter som hur man måste vakta på födande suggor så att de inte ligger ihjäl ungarna, eller att det fanns särskilda kvinnosysslor (mjölka till exempel) på en gård, som en man behövde hjälp med. Här är varken bygderomantik eller polemik mot fattigdomen (och det är rätt befriande att slippa den vinklingen på bondens vardagsliv).

Det här är en underbar kärlekshistoria för alla dem som älskar Charlotte Löwensköld. Men var beredd att kämpa lite med småländskan.

lördag 14 augusti 2010

Om jag tänker efter kanske det ändå finns en gräns

Jag är rätt nostalgisk och sentimental och jag oerhört svårt att göra mig av med saker. Men jag försöker, det gör jag verkligen.

Idag har jag till exempel slängt bort en pärm med övningsstenciler i franska från högstadiet samt ett par skor från 1992 (det är inget större fel på dem, men jag har inte använt dem sedan 1994, och jag tror inte att jag kommer sakna dem så värst mycket*).

Ja, när jag städar bland mina förråd och lådor är jag helt enkelt van vid att hitta det mesta från min uppväxt. Men till och med jag häpnade idag. Varför i hela fridens namn har jag sparat på en bibliotekspåminnelse från februari 1989?



Fotot av påminnelsens framsida har blivit lite suddig, men den väcker många hågkomster. Tänk vad många såna här lappar jag hann få under min uppväxt.



Och jo – om någon undrar så sparar jag nuförtiden på bibliotekets kravmejl i en särskild mejlmapp.


*Eller jo. Det kommer jag nog. Det var de första skor jag köpte när jag flyttade hemifrån. Nu när jag skriver detta måste jag verkligen behärska en impuls att springa ut i hallen och rädda dem ur sopkassen.  

All vår början bliver svår

Det finns ju saker jag inte kan motstå. Som att låta er gissa från vilka av mina 10 favoritböcker de här förstameningarna har hämtats (jag tror att jag skulle klarat tre utan att googla, och fem med lite googling, om jag inte vetat vilka det var; komma ihåg förstameningar är inte min grej):

(Nu uppdaterad med ledtrådar.)
(Nu helt löst – rätt svar finns i kommentarerna!)

1. Det ligger en lapp på mitt skrivbord: "Gustav har ringt." Sara och Sanna har gissat rätt.

2. Det är extremt kallt, minus arton grader, och det snöar, och på det språk som inte längre är mitt är snön qanik, stora, nästan tyngdlösa kristaller som faller i staplar och täcker marken med ett lager pulvriserad vit frost. Sara

3. – Du kan inte va klok, sa Anders. Ledtråd: Anders är en Vit Ros. Snowflake har gissat rätt. 

4. En gång i tiden fanns det i Karlstad en överstinna, som hette Beate Ekenstedt. Sara har gissat rätt.

5. För ett antal år sedan fanns i staden York ett sällskap bestående av magiker. Sara har gissat rätt.

6. Mrs Ferrars dog natten mellan den 16 och 17 september – en torsdag. Cia har gissat rätt.

7. När jag var ute och reste med det Willanderska Teatersällskapet åkte jag mycket tåg. Klotho gissade på rätt bokserie.

8. På söndag eftermiddag var det klart väder, och den snötäckta prärien gnistrade i solskenet. Enligt O har gissat rätt.

9. Två starka släkter fläckar med sin splittring det ljuvliga Verona där vi spelar. Sara och Sanna har gissat rätt.

10. "Var är han?" Ledtråd: Andra delen i en serie på fem ungdomsböcker av en brittisk författarinna, starkt influerad av Tolkien och C. S. Lewis. Petter gissar rätt. Typ två gånger.

Liknande lekar pågår på andra bloggar, till exempel här: Ett hem utan böcker. Snowflakes in rainButter tar ordet. Dom har mycket svårare meningar än jag, men så har de mycket underligare favoritböcker också, stackarna.


fredag 13 augusti 2010

Visst älskar ni Prusseluskan? Please?

Vet ni, det som skrämmer mig mest är att faktiskt vartenda ord i den här beskrivningen stämmer! Jag byter därmed nick och kommer hädanefter att kommentera som Prusseluskan.


Vixxtoria's Result: Fru Prysselius
on quiz: Vem är du mest lik av Pippi och hennes vänner?



Du är mest lik Fru Prysselius eller "Prusseluskan"
som hon kallas. Du lägger gärna näsan i blöt. Du ser dig själv som en räddare i
nöden, en vän av ordning, men andra ser dig som en besserwisser som lägger dig
i saker som inte angår dig. Du blir ofta missförstådd, för du vill ju bara
hjälpa till och dela med dig av din kunskap och dina erfarenheter. Egentligen är du väldigt snäll. Du är
väluppfostrad och välklädd och tycker det är viktigt att följa lagar och regler.
Quiz SchoolTake this quiz & get your result


Om du vill veta vem du är kan du göra Pippi-testet hos Barnens Bokklubb!